Tillit, en ovärderlig samhällsresurs

Igår på Agenda talade Bo Rotstein om tillit som den viktigaste resursen i samhället. Det är en tanke jag ofta återkommer till, och den behöver lyftas upp, spridas och samtalas om, mycket mer än vad som är fallet idag. Tillit, i kombination med transparens och solidaritet är ord som intimt hänger samman med hållbarhet. Samhällen där det råder brist på tillit är samhällen där det byggs murar, där man inte möts över gränser. Samhällen som slagit in på den vägen blir samhällen där klyftorna ökar, egoismen sprider sig och där allt fler avslöjar allt mindre för varandra. Betraktat i ljuset av sådana insikter blir tillit något av det vackraste och mest värdefulla som mänskligheten förfogar över.

Tillit är svårt. Finns inga garantier. Jag kan inte veta vad du gör, bara vad jag gör. Jag kan aldrig vara säker, det är det svåra med tilliten. Tilliten måste därför vårdas, av samhället. För enskilda individer kommer alltid att från tid till annan eller i olika situationer att ha incitament att bryta överenskommelser som ingåtts. Samhället får aldrig lockas till att agera som en privatperson, det är allas ansvar att tillse att så inte sker. Annars har vi inget samhälle, då får var och en se till sitt. Om samhället inte värnar tilliten ökar kylan.

Läser i Metro om hur ohederliga företag agerar på Facebook, hur man försöker få folk att gilla, till exempel bilder på fattiga och utsatta barn, det lovas att gillandet kommer att generera pengar till barnen. I själva verket är detta en strategi från företagens sida att skapa en sida med många likes som kan säljas till andra företag vilka därigenom får tillgång till adresser att sända reklamspam till. Och detta är bara ett exempel på hur det ser ut idag. Förkastligt, så klart, men det får aldrig bli en anledning att överge tilliten som grundprincip. För då blir alla förlorare.

Rop på hårdare straff är en annan utmaning mot det öppna samhället, präglat av hög grad av mellanmänsklig tillit. Om önskan att straffa den som gjort fel tar överhanden, då drabbas även offren och potentiella offer. Murar växer upp, och kylan sprider sig. Misstänksamheten ökar. Och tilliten minskar, för att allt mer fokus riktas mot det som inte fungerar, på bekostnad av det som faktiskt fungerar och som skulle kunna byggas vidare på. För många år sedan lyssnade jag på Lasse Åberg, som sa något som fastnat hos mig. Något vackert, klokt och viktigt. Han sa att han nog är ganska godtrogen, men att det var något han kunde leva med. Ibland utnyttjas det, men att sluta lita på sina medmänniskor skulle göra något med honom som han inte ville vara med om. "Jag får väl bli lurad", sa han, "Det säger mer om den som lurar, än den som lurats". Klokt, viktigt, värdefullt.

Att bygga ett samhälle är svårt, men nödvändigt. Och tilliten är en av byggstenarna, själva grunden för helheten. Tilliten är allt för värdefull för att slarvas bort genom att låta hämndlystnaden ta överhanden. Att plädera för mildare straff, eller juridisk påföljd handlar inte om att vara mesig eller om att förringa brotten som begås. Det handlar om att bejaka humaniteten och det mänskliga, om att jobba med det goda, det som pekar i tätt riktning. Sänkta straff handlar om respekt för människan, och om solidaritet med framtida offer. För om samhället möter brottslingar med respekt, tillit och värme, då påverkas de i en positiv riktning. Höjda straff påverkar också, såväl offer som gärningsmän och samhälle. Svårt, som sagt, men det är enda vägen till ett bättre samhälle där alla kan finna sin plats.

Tillit, är det något man ger, eller något man får? Viktig fråga. Tillit kan bara ges, annars är det inte tillit vi har att göra med. Tillit kan aldrig krävas, för i samma stund som man börjar kontrollera existerar ingen tillit längre. Kontroll och krav pekar i den andra riktningen. Läser en klok krönika av Andreas Cervenka, som handlar om börsen och indirekt om tillit. Många direktörer vill sluta rapportera varje kvartal, och allt fler sneglar allt mer avundsjukt på IKEA som helt slipper rapportera, för att man står utanför börsen och därmed slipper insyn. Detta menar Cervenka är en olycklig trend, för visst finns det problem med rapporthysterin, men det vore en dålig lösning att införa åtgärder som är lika fel (jfr höjda straff). Hans lösning tangerar frågan om tillit.

Det är med andra ord kanske inte själva delårsrapporterna som är problemet, utan företagens förhållningssätt. Bara den som låter sig påverkas av kvartalscirkusen kan bli ett offer för den. Samtidigt kan en del göras för att underlätta. Om chefernas ersättning inte är beroende av kortsiktiga vinst- och kurssvängningar kommer de kanske inte känna samma akuta behov av att få marknadens applåder varje kvartal. Om vi slutar utvärdera och belöna fondförvaltare efter hur det går enskilda kalenderår (vilket säger noll om deras skicklighet) blir de möjligen lite mindre hetsiga. Och så vidare.

Men i slutändan finns nog lösningen hos företagsledarna, oavsett om problemet är krävande kvartalsrapportering, korkade analytiker, ogynnsamma valutakurser, lågkonjunkturer eller oförstående politiker. Att styra upp omvärlden i all ära, men det finns en metod som är både enklare och betydligt mer effektiv: förändra sig själv. Om det finns självhjälpsgrupper för pressade börsdirektörer är oklart, men kanske skulle en och annan ändå ha nytta av att mata in följande lilla bön i sin Iphone: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen som avslutar citatet är ett värdefullt koncentrat av mänsklig vidsom. Liksom tilliten som verktyg. Det är på inget sätt enkelt, det är tvärt om oerhört svårt. Det som händer på Koreahalvön, eller i Israel/Palestina visar detta, och samtidigt hur förkastligt det är att försöka lösa problemen med murar, bristande tillit och repressalier.

Det kan inte nog poängteras detta. Tillit är nyckeln till hållbarhet och ökad generell lycka och välfärd. Det är den grund varpå ett humant samhälle vilar. Det är som sagt svårt, men det är inget skäl att låta bli att göra något åt problemen. Det är svårt, men just därför viktigt att jobba med problemen och försöka utveckla förmågan att känna tillit. Det är vad man sysslar med inom humaniora. Därför är det en samhällelig investering att satsa på sådan kunskap, en lika viktig investering som de satsningar som nu görs på mattematik. Eller, låt mig modifiera svaret, satsningar på humaniora är en förutsättning för att satsningen på mattematik skall bära frukt. De är två sidor av samma sak, två aspekter av samhället.

Ömsesidiga utbyten, och samarbeten som bygger på tillit, det är enda vägen fram. ENDA vägen FRAM. Allt annat leder i fel riktning, oavsett hur klokt och nödvändigt det kan se ut på pappret. Två fel kan aldrig bli ett rätt, och ingen kan förändra något annat, eller någon annan, än sig själv. Tillit är ett personligt projekt, med potential att förändra världen.

Några garantier finns dock inte, men det gör det aldrig, och det är bättre att bli sviken för att man litade, än att få sina värsta farhågor besannade.