Dagens Nietzsche, om tacksamhet och förmågan att se det vackra i det fula

Går lite på knäna här. Efter ett, eller vid närmare eftertanke flera, år av mer eller mindre press och underliggande stress, vilket accentuerades ytterligare när uppsägningshotet aktualiserades, har jag bränt alla krafter. Kämpar med inspirationen, mot tröttheten. Längtar semester, behöver återhämtning. När hotet nu undanröjts och anställningen inte längre är hotad kommer reaktionen. Så klart. När flera års press lyfts från ens axlar går det inte bara att skaka av sig obehaget och gå vidare. Jag behöver en ordentlig vila, ett rejält avbrott. Förra året sparade jag två veckors semester. Ska ta ut dessa i år. Nio veckor blir det. Sedan börjar nästa fas i mitt akademiska liv och utbildning.

Genom hela den process jag tvingas genomlida har trots allt känt mig och gjort mig medveten om hur privilegierad jag är. Jag har ett fritt och välbetalt arbete, och jag ångrar inget. Fick jag göra om resan skulle jag göra på exakt samma sätt. Även om det tidvis varit jobbigt har jag ändå fått uppleva väldigt mycket som varit oerhört intressant. Jag har vuxit av erfarenheterna och har tvingats rannsaka mina motiv för att arbeta med det jag jobbar med. Och det jag hela tiden landar i är att det, trots allt, är kunskap och lärande jag vill jobba med. Det är mitt liv. Kunskap skänker mening åt tillvaron. Utan kunskap inget samhälle. Vetandet och förmågan att använda det klokt är vad som skiljer människan från djuren.

Min vana trogen går jag upp tidigt. Det är mitt sätt att få lugn och ro. Min strategi för att kunna läsa. På centralstationen, på café. Tidigt. Där är förutsättningarna de rätta. Där finner jag ro, kan jag koncentrera mig. Detta lärde jag mig som student, även om jag då hade svårare att koncentrera mig, vilket som tur var kompenserades av färre krav och större osäkerhet. Hungern efter kunskap är den samma, fortfarande. Det är min smala lycka, för mina förutsättningar är inte optimala. Läs- och skrivsvårigheter samt misstänkt ADHD, en hjärna oförmögen att sortera intrycken. Ändå har det gått vägen, för att viljan att veta är stark. Och att jag uppenbarligen äger förmågan till anpassning och kan finna mig tillrätta och se till livets ljusa sidor även i mörka stunder. Tacksam för detta. Oerhört tacksam, för att jag får arbeta med samhällets kunskapsförsörjning.

Med hjälp av Nietzsche, som är det jag läser just nu på morgnarna, inser jag betydelsen av egenskaperna jag begåvats med. Jag kan finna mig tillrätta. Kan se ljuspunkter även i det som är mörkt. Och denna egenskap, förstår jag, är en värdefull gåva som alla inte äger. Och när jag tänker vidare på detta fördjupas förståelsen för det samhälle vi håller på att bygga. Förstår jag vilka risker vi lever med, och hur snabbt det kan gå utför om vi fortsätter. Läs citatet, och reflektera, så fortsätter jag tanken nedan.

Leva och uppleva. - När man ser hur en del människor förmår umgås med sina upplevelser - sina ointressanta, vardagliga upplevelser - så att de blir en åker som bär frukt tre gånger årligen; medan andra - och hur många! - av uppskakande ödens böljeslag slungas tvärs igenom genom de mest skiftande tids- och folkströmningar och ändå alltid förblir lätta, alltid flyter ovanpå, som kork: så frestas man till slut att indela mänskligheten i en minoritet (minimalitet) av sådana som av mycket bara förmår göra litet; ja man står inför en sorts omvända häxmästare, som i stället för att trolla fram en värld ur intet gör världen till ett intet.

Håller jag på att bli gammal och grinig, tänker jag, eller är det så att vi gemensamt håller på att skapa ett samhälle där vi kollektivt gör världen till ett intet. Månne är det välståndets och överflödets oundvikliga konsekvens, men med insikt om detta borde vi kunna agera annorlunda. Viktigt att vi gör det, att vi börjar åtminstone försöka skapa mycket av lite. Lyckan finns aldrig bortom horisonten, den finns här och nu och det är upp till oss att se den och ta den till oss.

Tänker på Björklunds fåfänga jakt efter världens bästa skola, på hur han klagar och inför den ena reformen efter den andra. Tänker på det fåfänga, och ja rent idiotiska, i agerandet. Vi har den skola vi har, och den blir bara så bra som vi tillåter den bli. Och bra blir den först när vi förmår uppskatta insatserna som lärare och elever utför där. Det är drömmarna om en annan skola som utgör problemet. Det finns ingen annan skola, bara den vi har och det är den vi måste jobba med. För kunskapens och framtidens skull.

Tänker på ekonomiseringen, och på den hänsynslösa marknadiseringen av livet. På pengar för pengarnas skukll som idag blivit målet för snart sagt all verksamhet. Vad är det om inte ett fåfängt sökande efter en lycka som redan ligger framför fötterna på oss, men som vi inte förmår se eller uppskatta? När pengarna blir målet kommer lyckan att förpassas till en tänkt framtid, som aldrig lever upp till förväntningarna. Missnöjet sprider sig. Vi håller på att bygga ett sådant samhälle. Vi kan ändra på det, om vi ser och förstår problemet. Det är aldrig för sent, men med nuvarande politik, och här tänker jag hela skalan, från höger till vänster, ser det mörkt ut.

Men det finns ljuspunkter. Det finns hopp. Om vi bara öppnar ögonen, om vi bara nöjer oss, stannar upp och njuter. Koltrasten, den annalkande våren. Vi som är friska har redan allt vi behöver, och borde vara lyckliga bara av det skälet. Eller läs Dennis Lehanes tankar om det som hände i Boston. Vi har alla allt att vinna på att lära oss se det vackra i det som inte är perfekt.

Men jag älskar den här staden. Jag älskar den hemska dialekten, mindervärdeskomplexet gentemot New York, de galna bilförarna och gatunätets vansinniga logik. Jag njuter perverst varje gång jag tar tunnelbanan på vintern och luftkonditioneringen är på, eller på sommaren när det är gassande varmt i vagnarna. Bostonbor gillar inte när det är lätt, de gillar det svåra – snöstormar, den taklösa läktaren i Fenway Park, ett bra slagsmål om en parkeringsplats.

Det är enkelt att uppskatta det vackra och perfekta, men det är en övergående känsla som snart leder över i leda och rastlöshet, det svåra är att är se värdet i det imperfekta, i det som är här och nu. Men tar man sig mödan att göra det, och det handlar egentligen bara om att bestämma sig, då får man flerfaldigt igen. Belöningen står i omvänd proportion till "insatsen." Likt atomenergins, med sin enorma potential och obegränsade kraft, räcker glädjen som finns dold i detaljerna till alla, alltid.