Tänker om och med rhizom XVII

Jag Björklund vill höja antagningskraven för studenter som vill komma in på lärarutbildningen. Kim Jong-Un använder alla maktmedel har har till sitt förfogande, det vill säga Nordkoreas samlade resurser, för att få respekt. Två exempel, två distinkt olika exempel, utan några som helst inbördes jämförelser, på trädstrukturer och trädtänkande.

Björklund vill bygga en skola där gallringen sker i första led, så långt ner i organisationen som möjligt. Detta visar hur han tänker. Utbildningsministern litar inte på systemet, han fokuserar på och jobbar med individen. Björklund visar i ord och handling att han inte tror på att människan kan lära och förändras. Den skola och det utbildningssystem som han vill skapa, och är på god väg att skapa, är en skola som sorterar individer. Ett skolsystem som plockar mogna frukter och ser till att hålla dessa på gott humör under utbildningsresan. Genom att koncentrera sig på antagningssiffrorna, istället för utfallet, visar han att kunskap är något som finns och ska hittas, inget som skapas. Därför byggs idag en skola som utgår från trädprinciper. Elever från resursstarka hem slussas genom systemet, som skiljer agnarna från vetet. Det i hos individen kunskapen finns, och skolan förvaltar den bara.

En rhizomatisk skola gör tvärt om. Där är det utträdeskraven som står i fokus. Där tror man på systemet, att människor kan lära och förändras. Alla får vara med, inledningsvis. Sedan är det dem som lyckats bäst, i varje led, som slussas vidare. Kunskap är där något som skapas. Vetande utvecklas i möten mellan olikheter. En rhizomatisk skola är en mer integrerad skola. En skola där alla får plats, som man lämnar när man är mogen för det, inte när det gått en viss tid. Här jobbar man med lärande, där det fungerar, när det fungerar och så länge det fungerar. Systemet, strukturen, är flexibel och föränderlig. Den anpassas och anpassar, allt efter rådande omständigheter och i samråd. Ingen äger den skolan, och dess enda fokus är på kunskapen, utfallet. Här har alla elever och studenter samma möjligheter, samma chans.

Nordkorea så, som pockar på uppmärksamhet. Vars diktator inte anser sig få den uppskattning och respekt han förtjänar, från omvärlden. Ett skräckexempel på hur det kan gå om trädtänkandet dras till sin spets och görs till allmän lag, omsätts fullt ut i en lands politik. Ett land, med en maktfullkomlig ledare som gör vad som faller honom in. En struktur som styr allt och alla som befinner sig i den, från toppen. En farlig väg att vandra, oavsett vem som befinner sig i toppen. För det spelar ingen roll om ledaren är god idag, för när hen försvinner finns strukturen kvar och fältet ligger öppet för den som tar över, och när folket har släppt kontrollen över processen och lagt makten i systemets händer är det som upplagt för korruption och ränker som ger den med mest inflytande och kontakter makten.

Trädstrukturer är mäktiga, och de har makt att styra och ställa. Men det är en koncentrerad makt. En makt som rimmar illa med hur det ser ut bland befolkningen, som alltid är blandad. Balans är därför att föredra, mellan rigiditet och upplösning. Lite mer rhozom, om jag får be. Ett levande och dynamiskt samhälle är garanten för fred, hållbarhet och kunskapsutveckling. Det är vad alla innerst inne vill ha, även majoriteten av världens diktatorer. De ser sig nog inte som onda, men de blir onda av systemet de verka i, för ingen enda kan veta vad alla vill ha. Det finns inte ett bästa sätt att organisera ett land, inte en sanning, en väg. Det finns vid varje givet tillfälle många möjliga vägar.

Are there not also two kinds of bureaucracy, or even three (or still more)? Western bureaucracy: its agrarian, cadastral origins; roots and fields; trees and their role as frontiers; the great census of William the Conqueror; feudalism; the policies of the kings of France; making property the basis of the State; negotiating land through warfare, litigation, and marriages. The kings of France chose the lily because it is a plant with deep roots that clings to slopes.

Rötter, kontinuitet, förankring. Inte för inte tycker banker om att använda träd i sin marknadsföring. Träd är garanten för stabilitet. Men det är bara ena sidan av myntet. Andra sidan är trögrörligheten, oförmågan att anpassa sig, och risken för korruption. Rigida trädsystem ger ledarna oprortionerligt med makt. Och makt som är koncentrerad till en eller några få individer leder oftast till att dessa ser som sina hus, i första hand. Tänk bonusar till chefer och VD, tänk lyxrenoveringar, bjudmiddagar. Självklarheter för den som befinner sig i toppen, och därifrån betraktar samhället. Träd sliter människor isär, driver in kilar i gemenskapen. Bygger murar och skapar gränser, inom vilka vanföreställningar om de andra kan växa, vilket leder till krav på ledaren att vidta åtgärder. 

Is bureaucracy the same in the Orient? Of course it is all too easy to depict an Orient of rhizomes and immanence; yet it is true that in the Orient the State does not act following a schema of arborescence corresponding to preestablished, arborified, and rooted classes; its bureaucracy is one of channels, for example, the much-discussed case of hydraulic power with "weak property," in which the State engenders channeled and channelizing classes (cf. the aspects of Wittfogel’s work that have not been refuted).

Det handlar inte om vi och dem, och här och där. Det är inte så som träd och rhizom fungerar. Det finns ytterst få renodlingar i människor levda liv. Nordkorea är ett extremt exempel, de flesta stater och organisationer kan placeras in, mer eller mindre långt ut mot antingen ena eller andra änden av en skala vars ena pol är trädlik och dess andra rhizomatisk.

The despot acts as a river, not as a fountainhead, which is still a point, a tree-point or root; he flows with the current rather than sitting under a tree; Buddha’s tree itself becomes a rhizome; Mao’s river and Louis’s tree.

Genom att vägra acceptera trädet, genom att sätta sig under det, och bara vara, kan ett inslag av rhizom införas i en trädstruktur. Buddha visar på möjligheter att välja andra vägar, även om man befinner sig i en rigid struktur. Och det kan förhoppningsvis inspirerar. Vi kan välja att anpassa oss till systemet, eller agera annorlunda. Det är upp till oss. Systemet blir bara tvingande om vi låter oss tvingas. Vi måste inte acceptera alla order som kommer uppifrån, rhizom kan växa fram överallt, alltid. Det handlar som sagt aldrig om antingen eller, alltid om både ock. Björklund må använda all makt han har för att skapa en trädskola, men vi som finns och verkar inne i systemet, vi kan alltid göra motstånd. På ett eller annat sätt. Vi kan sätta oss i skuggan under trädet och vänta, reflektera. Tänka, resonera och frågorna vi finner intressanta. Vi är bara slavar så länge vi väljer att vara det. Det betyder att man inte måste göra revolution för att uppnå förändring, det räcker att sätta sig ner en stund. Om många gör det kan ett annat system skapas, snabbare än man tror. Betänk att en liten kopparspik (om jag inte helt missuppfattat saken) inspikad i stammen på ett stort träd kan fälla det. Tänk på David mot Goliat, på droppen som får bägaren att rinna över. Makt är aldrig enkelt, och aldrig enkelriktad. Relationer, överallt och alltid, relationer är vad vi har att hantera.

Has not America acted as an intermediary here as well? For it proceeds both by internal exterminations and liquidations (not only the Indians but also the farmers, etc.), and by successive waves of immigration from the outside. The flow of capital produces an immense channel, a quantification of power with immediate "quanta," where each person profits from the passage of the money flow in his or her own way (hence the reality-myth of the poor man who strikes it rich and then falls into poverty again): in America everything comes together, tree and channel, root and rhizome. There is no universal capitalism, there is no capitalism in itself; capitalism is at the crossroads of all kinds of formations, it is neocapitalism by nature. It invents its eastern face and western face, and reshapes them both-all for the worst.

Ingenting är, allt blir. Och det finns alltid vägval, går hela tiden agera annorlunda. Inget är någonsin försent. Så länge som det finns liv finns det hopp. Det kan se hopplöst ut, men om bara tillräckligt många ser ett behov och vill förändring, då kan läget snabbt ändras.

En annan värld och ett annat utbildningssystem är möjligt. Yes we can!