En satsning ska vara en satsning, annars är det bara marknadsföring

Skola och utbildning. Kunskap. Det är vad jag har kommit att vika mitt liv åt. Inte för att det var mitt mål när jag själv gick i skolan, då på 1970 och 80-talen. Då var jag en håglös drömmare, delvis för att jag hade problem som ingen egentligen identifierade som problem. Det var först långt senare, och efter att jag sent omsider kom att utbilda mig, som jag kommit till insikt om att jag ligger nära diagnoser som ADHD och Dyslexi. Det var en speciallärare på KomVux som hjälpte mig att sätta ord det som hände i mötet med skolans värd. Det var under en utredning om Dyslexi som jag lärde mig förstå hur jag fungerar, vilka som är mina problem. Och när det stod klart för mig kunde jag hitta lösningar som fungerar för mig. Jag tackar faktiskt min lyckliga stjärna för att jag inte fick den hjälp ungdomar får idag. För det man lär sig på egen hand, det sitter kvar. Egen inhämtad kunskap ger dessutom självförtroende när man sedan lyckas.

Skolan som jag gick igenom var på många sätt en kortsiktig pedagogisk lekstuga. Metoderna avlöste varandra, över huvudet på oss som satt i klassrummet. Lärarna var uppfyllda av sina idéer och visioner, och vi elever fick klara oss själva. Jag fattade aldrig vad vi höll på med. Men, och det är viktigt, det är ingen kritik mot skolan. För den skola jag gick igenom var en skola som satte kunskapen och innehållet i centrum, alla pedagogiska experiment till trots. Och även om vi fick betyg så låg aldrig fokus på dessa. Det var ett papper som delades ut i slutet av läsåret. Jag läste inga läxor, men jag lyssnade på var läraren talade om. Intresserad av omvärlden, historien och kunskap har jag alltid varit. Så jag klarade mig. Men jag hade aldrig klarat mig idag, för den största skillnaden mellan då och nu är att det fanns resurser och marginaler, och att ansvaret för kunskapsinhämtningen var elevens och studentens.

Idag ligger ansvaret för kunskapsinhämtningen på skolan, och på läraren. Pedagogerna har vunnit kampen om inflytandet. Idag är betyg inte längre ett subjektivt utlåtande, idag betraktas det som ett vetenskapligt instrument som avspeglar exakt vad eleven och studenten kan. Och detta utvärderas och ligger till grund för skolornas anseende. Samtidigt som skolan drivs som ett företag, oavsett om den är kommunal eller privat. Ekonomi och mätbarhet är vad man talar om, och pedagogik. Kunskapen och det fysiska och sociala klimatet talar man mindre om. Kvalitet är inget som växer underifrån idag, det är något som implementeras uppifrån och sedan kvalitetssäkras processen för att garantera det beställda utfallet. Utvärdering, kontroll och uppföljning. Ständigt fokus på ekonomin. Besparingar och effektiviseringar. Känns det igen? Leder det till kunskap tror ni? Jag vet att det inte gör det. Det enda detta leder till är att det ser bra ut på ytan. Detta är det enda man hinner bryt sig om i ett samhälle som tappat fokus på kunskapen.

Läser om regeringens satsning på utbildning, men håller med debattörerna om att det är ett luftslott. Visst är det en SATSNING, för man satsar bevisligen. Men det är bara en lek med ord, för satsningen är ingen satsning i ordets rätta betydelse, i praktiken. Bara på pappret och i den politiska retoriken, i Aktuellt och Rapport går det att kalla det man gör för en satsning på utbildning.

Regeringens så kallade satsning går ut på skapa 9400 nya utbildningsplatser till en kostnad av 1,9 miljarder under 2013. Sanningen är att satsningen är ett luftslott. Regeringen har aktivt minskat högskoleplatser och försvårat förutsättningarna för att plugga upp betyg på Komvux. Bara under 2012 minskade Björklund de statliga anslagen till landets högskolor och universitet, vilket enligt Högskoleverket innebär 10000 färre högskoleplatser varje år.

9400 nya utbildningsplatser betyder därför knappt något när nedskärningar i tiotusental sker årligen. Den borgerliga regeringen sänker kvaliteten i utbildningsväsendet, skär ner på utbildningsplatserna och försöker samtidigt framstå som reformivriga. Regeringens dubbelmoral har inga gränser.

Bildningsfientligheten, kunskapsignoransen känner heller inga gränser. Och bara det att vi har en utbildningsminister som tror att det går att styra en så pass komplex organisation och kunskapsprocess som forskning och utbildning är, mot ett bestämt och på förhand uppsatt mål, visar på allvaret i läget. Och att han dessutom hårdnackat vägrar lyssna på dem som befinner sig inom systemet är inget annat än en kunskapsmässig katastrof. För varje dag som går förlorar Sverige miljarder, fast det syns inte, för kunskap går aldrig att räkna i kronor och ören. Sveriges kunskapsmässiga budgetunderskott är enormt, och ännu har vi inte nått botten. Det finns bara en enda väg att gå, och det är att släppa kontrollen och börja lita på lärare och forskare. Vi har inte utbildat oss i 20 år för att sedan producera skit. Vi har gjort det för att vi brinner för kunskap, för att vi ständigt vill lära och jobba med utbildning. För att vi ser värdet av kunskap. Ge oss mandat att utforma skolan. Sluta kontrollera oss. Överlåt lärandet och kunskapsinhämtningen på eleverna och studenterna, framtidens medborgare. Låt dem ta ansvar, för det är de som ska ta hand om oss när vi blir gamla.

Regeringen gör tvärt om. Betraktar skolan och utbildning som ett ekonomiskt särintresse, som företag bland andra företag. Skolan ska gå med vinst, budgeten ska hållas och det ska konkurreras, effektiviseras och utvärderas. Alla förväntas se om sitt hus och fokusera på ekonomi. Elever, studenter, lärare, rektorer och ägare av skolorna. Betygen är hårdvalutan man strider om, och kunskapen har blivit en formalitet. Jag vet att jag målar i svart här, det är inte riktigt så illa som orden ger sken av, men ljuspunkterna finns där ENBART för att lärare som fokuserar på kunskap och brinner för utbildning jobbar gratis, och lägger ner hela sin själ och dygnets alla timmat i arbetet. Bara så länge det finns lärare som gör och tänker så fungerar skolan. Den dagen när alla tänker som utbildningsministern har kunskapen försvunnit och betygen är det enda vi har kvar. Värdelösa papperslappar med tecken på, som ser olika ut beroende på vilket år man gick ut. För när systemet inte levererar det makten har bestämt, när utbildningsterrängen inte stämmer överens med kartan, då ändrar man mätteknik och det gör man ända tills kalkylen går ihop. Ignoransen är enorm och omsorgen om kunskapen är obefintlig.

Ett annat tecken på hopp och ett ljus i mörkret är Christian Nööjds svidande och mycket träffande kritik av rådande skolpolitik, idag på Brännpunkt. Där ger han riskkapitalisterna och deras tankesmedjor svar på tal, genom att peka på kunskapen. Genom att värna bildningen. Han svarar på kritiken och möter debattörerna som förespråkar vins i skolan, på deras egen planhalva, med sina egna argument. Han presenterar tre punkter som i mina öron låter som ljuv musik. För det första:

Min erfarenhet är att mycket stor majoritet av de ekonomer som har fått sin utbildning på världens mest prestigefyllda universitet är av en annan åsikt än er. Oavsett om de fått sin utbildning på MIT, Harvard eller London School of Economics hanterar de skolutveckling utifrån andra värden än de ni beskriver. För många amerikaner är det prestigefullt att sitta i skolstyrelser, och många skolor rekryterar ”de bästa” ekonomerna till sina styrelser. Utifrån den plattformen har jag aldrig mött någon som förordar vinstdrivande skolor, individuella löner för lärare eller skolor som drivs utifrån riskkapitalets utgångspunkter. Trots er ambitiösa beskrivning av er breda bas måste jag konstatera att ni företräder extrema ståndpunkter vad det gäller skolutveckling bland ekonomer och företagsledare i världen.

Bara i Sverige har vi ekonomer som uteslutande fokuserar på ekonomi och som ser allt annat som underordnat. Bara i Sverige har vi ett skolsystem där pengar är målet, inte medlet som används för att utveckla bildning och skapa kunskap som kan användas för att bygga ett samhälle. Nööjds andra argument lyder som följer:

Min förståelse är att hög risk endast kan motiveras med möjligheten till stor avkastning. Allt fler börjar nu förstå att vi haft en extrem utveckling de senaste 20 åren i svensk skola. Den saknar förebilder och är i princip helt oprövad. I ett sådant risktagande borde det finnas stora möjligheter för svenska eleverna att få en avkastning i lärande som vida överstiger andra länders elever, i länder vars skola utvecklats efter mer traditionella och beprövade metoder. Jag ser inga tecken på en sådan avkastning. Många skolbolag har tjänat pengar men var är de stora vinsterna för eleverna i lärande som kan motivera vårt svenska risktagande?

Om man debatterar skolan är det viktigt att man utgår från kunskap, som är målet, inte från ekonomin som är medlet. Risk handlar inte om ekonomi, inte i skolan. Och om den gör det, då har vi ingen skola, bara bolag som kränger betyg. Det är det ingen som vill, eller i alla fall ingen som uttrycker öppet. Var finns kunskapsvinsterna? Det är upp till bevis. Undersökningar som mäter och visar hur nöjda man är går att fabricera, men kunskap går aldrig att fejka. Antingen har man kunskap, eller också inte. Betyg kan också skapas, det är och kan aldrig bli en exakt vetenskap. Detta vet skolorna som väljer vinst framför kunskap, och det utnyttjas hänsynslöst. Eleverna är förlorare i ett sådant ekonomiskt spel. Skolor ska fokusera på kunskap och lärande, inte på ekonomi. Nööjds tredje argument är:

Bergström med flera tycker att det största problemet med att en skola lägger ner är problemet att snabbt skaffa fram alternativa platser för eleverna, ett administrativt problem. För mig är det eleverna som blir bärare av den största och riktigt allvarliga bördan när en skola hamnar i ekonomisk problematik eller tvingas att lägga ner. Det finns två tidsperspektiv som krockar här. Riskkapitalbolaget med en tidshorisont på 4-5 år och eleven vars tidshorisont är upp till 9-12 år. Idag har vi inga mekanismer som på något sätt balanserar detta.

Skolan är inte en administrativ enhet, det är en plats som genererar kunskap. Och kunskap är lika ömtåligt och känsligt som till exempel Wästerbottenost, Champagne eller Singel Malt Whisky. Ingen skulle komma på tanken att experimentera med dessa varor, men med kunskap experimenteras det friskt. Det kan bara gå åt skogen. I Finland, som brukar framhållas som ett mönsterexempel, ändrar man ytterst lite, och det har visat sig framgångsrikt. Det perfekta resultatet når vi aldrig, och då vinner alla på kontinuitet. Det finns igen universallösning, ingen mirakelmedicin. Så sluta leta, och gör det bästa av det vi har, fokusera på kunskapen och skala bort allt annat. Sluta mäta och sätta upp mål, kunskap växer bara där det går, när det går och så länge som det går. Kunskap kan man bara hoppas och vänta på, den går inte att tvinga fram.

Avslutar denna uppgörelse, detta rop på hjälp och förståelse för problemen i skolan med att citera Nööjds avslutande ord, för att det inger hopp och visar på möjligheter. För kunskapens och ett långsiktigt hållbart samhälles skull, lyssna, reflektera, lär.

Jag förundras över att en charterresenär har ett större skydd för att kunna ta sig hem från solsemestern än vad en elev har att kunna slutföra sin gymnasieutbildning. Istället för att som Bergström menar underlätta konkurser borde vi kanske tvinga skolorna att skapa buffertfonder som garanterar att eleverna kan fullfölja den dröm som gymnasieutbildningen ofta är. Kanske krävs det till och med lite mer av sådana fonder än att ta sig hem…?

Skolan är en väsentlig del av det ständigt pågående demokratibygget i Sverige. Det ställer andra krav än de som finns på riskkapital och vinstdrivande företag. Jag undrar om våra politiker på något sätt kan markera den demokratiska uppgiften istället för att inspireras av tankesmedjor med tunnelseende?