Tänker om och med rhizom XVIII

Orden är bärare av tankar, samtidigt som de bär på mening och förmåga till agens, i sig. Och det är i växelspelet mellan, i dynamiken som uppstår genom dissonansen som uppstår där, som livet skapas och kultur blir till. Tillblivelse, förändring. Icke-linjär utveckling. Upprepningar och nya kombinationer av ett begränsat antal givna grundteman. Det är livet, det levda livet. Livet som skiljer sig diametralt från statistikens beräkningar, standardavvikelser och utfästelser om framtiden. Det går inte att räkna på levt liv. Livet är här och nu, på gott och på ont. Livet kan bara levas, i realtid. Upplevas genom sinnena, alla sinnen. Lätt att glömma det, när vardagens krav och måste tränger sig på. Lätt att glömma det faktum att kultur är något kontingent, det vill säga möjligt, men ytterst sällan nödvändigt. Och när man glömmer, eller rättare sagt, när man vet att man glömmer fundamentala sanningar om livet, då är det bra att använda verktyg för att påminna sig om det komplexitet och rikedom som livet består av. Rhizom är ett sådant verktyg.

Tankarna som här växer fram är inga sanningar. Sanningar skapas genom mellanmänsklig interaktion, med världen i hela sin komplexa vidd. Sanningar är resultatet av handling, liksom ordens innebörd. Resultatet av dynamisk samverkan, mellan. Tänker vi träd, då resulterar det i att vi måste acceptera en viss uppsättning sanningar. Tänker vi rhizom aktualiseras på samma sätt andra sanningar. Båda är lika rimliga, men leder som sagt till olika konsekvenser. Träd gynnar hierarkier och ansamling av makt. Träd är stora, starka och kan omforma miljön de växer i. Trädtänkande bygger imperier. Betänk då att imperier brukar falla, och när de gör det är är det med besked. Före och efter, ifråga om träd är det samma som allt eller inget.

Tänker vi istället rhizom, som är mycket mer uthålliga, öppnar sig helt andra möjligheter och handlingsstrategier. Framstår andra vägar rimliga. Rhizom anpassar sig, och gör det bästa av det som finns. Rhizom binder samman, främjar interaktion i kraft av sin öppna och icke-hierarkiska struktur. En politik och ett samhällsbyggande som använder rhizom som modell för organisering blir mer hållbart. Inte lika spektakulärt, men hållbart. Rhizom ligger ler i linje med livet, det levda liv som människor är fullt upptagna med, så länge de lever. Rhizom bär på potential att integrera och ta vara på allas bidrag. Det finns mer plats för improvisation och nytänkande i en rhizomatisk struktur. Viktigt att påminna sig om är dock att även rhizom aldrig är goda, i sig, per definition.

At the same time, we are on the wrong track with all these geographical distributions. An impasse. So much the better. If it is a question of showing that rhizomes also have their own, even more rigid, despotism and hierarchy, then fine and good: for there is no dualism, no ontological dualism between here and there, no axiological dualism between good and bad, no blend or American synthesis. There are knots of arborescence in rhizomes, and rhizomatic offshoots in roots. Moreover, there are despotic formations of immanence and channelization specific to rhizomes, just as there are anarchic deformations in the transcendent system of trees, aerial roots, and subterranean stems.

Inget är någonsin gott eller ont, i sig. Människor är varken onda eller goda, men deras handlingar kan leda till ont eller gott, även om innebörden i det som anses ont och det som anses gott växlar över tid och är beroende av plats. Inget är, allt blir. Sammanhanget är det som ger mening. Där, i kontexten, skapas och upprätthålls innebörder. Liksom rhizom finns och verkar dessa så länge de fungerar, och över sådana processer, liksom över rhizom, rår ingen enskild. Allt är resultatet av samverkan. Allt och alla blir till i samma process av tillblivelse. Allt och alla, utan undantag. Därför är rhizom, som tankemodell, verktyg och inspiration för organisering, att föredra. För att det är mer hållbart. Det handlar dock inte om det ena, ELLER det andra. Det handlar alltid om blandformer, av olika aspekter av levt liv.

The important point is that the root-tree and canal-rhizome are not two opposed models: the first operates as a transcendent model and tracing, even if it engenders its own escapes; the second operates as an immanent process that overturns the model and outlines a map, even if it constitutes its own hierarchies, even if it gives rise to a despotic channel. It is not a question of this or that place on earth, or of a given moment in history, still less of this or that category of thought. It is a question of a model that is perpetually in construction or collapsing, and of a process that is perpetually prolonging itself, breaking off and starting up again. No, this is not a new or different dualism.

Tanken om dualismer, att världen består av vi och dom. Den är också kontingent, och framförhandlad inom ramen för kulturell tillblivelse. Deleuze och Guattari presenterar ingen ny dualism. Vad vi har att göra med, i deras tankevärld, är alltid kontinuum. Skalor med två ytterligheter. Och allt däremellan består av mer eller mindre av antingen det ena eller det andra. Några renodlingar finns aldrig i samhället. Levt liv är aldrig antingen eller, det är alltid både ock. Levt liv är som det är, inte som man vill att det ska vara. Även om vilja är en stark och viktig drivkraft i världens tillblivelse. 

The problem of writing: in order to designate something exactly, anexact expressions are utterly unavoidable. Not at all because it is a necessary step, or because one can only advance by approximations: anexactitude is in no way an approximation; on the contrary, it is the exact passage of that which is under way.

För att beskriva något exakt krävs ibland inexakta termer. Vissa saker som är exakta (för att de är som de är, och inte på något annat sätt) går inte att beskriva, korrekt, annat än genom komplexa abstraktioner. Kultur, till exempel, är ett utmärkt exempel på detta. Det är till sin exakta natur och karaktär abstrakt, komplext och många gånger motsägelsefull. För att kunna beskriva kultur, som den är och levs, blir till, krävs alltså abstrakta begrepp och otydliga formuleringar. Alla annat vore pseudovetenskap. Ändå är det precis vad vetenskapssamhället avkräver kulturvetaren, exakta beskrivningar, som när de presenteras inte godkänns för att de strider mot den allmänna uppfattningen om hur kunskap ska se ut. Kunskapen om kultur känns med andra ord inte igen som kunskap, och därför klassas den paradoxalt nog som flum. Vilket bevisar att vetenskap är lika mycket kultur som allt annat som skapas och upprätthålls av människor.

We invoke one dualism only in order to challenge another. We employ a dualism of models only in order to arrive at a process that challenges all models. Each time, mental correctives are necessary to undo the dualisms we had no wish to construct but through which we pass. Arrive at the magic formula we all seek-PLURALISM = MONISM-via all the dualisms that are the enemy, an entirely necessary enemy, the furniture we are forever rearranging.

Deleuze och Guattari skriver inte om verkligheten, livet här och nu. De konstruerar verktyg som kan användas för att förstå mänskligt levt liv. Därför är rhizom och träd ett slags dualism, vars syfte är att utmana alla vetenskapliga modeller, vilka allt för ofta misstas för sanningen eller verkligheten. Jag skriver heller inte om kulturen, i bestämd form singular. Jag försöker bara förstå de kontexter jag finns och verkar i, och för att göra det använder jag verktyg. Bland annat rhizom. Det är ett av många andra ord som bär på mening och som skapar dissonans, ur vilken levt liv växer.