Väg

Väg. Nästa ord på listan. Väg, bara så där. Vägval, hette min avhandling. Och det skönlitterära försök som det finns fragment av publicerade här, döpte jag till Min väg. Där hamnar jag, först. Tänker på den underbara, magiska kvällen i Ammarnäs, vid vägens slut. Långt där uppe i Norrland. Alla vägar har en början, och ett slut. Eller är det bara en konstruktion? Är det kanske så att vägar bara fortsätter, bara är. På väg har jag alltid varit. Ända sedan jag var liten har rörelse, förflyttning, förändring varit konstanten i livet.

Minns hur jag betraktades som udda i skolan, för att mina föräldrar alltid reste någonstans på helgerna. Vi var alltid på väg, till Mormor i Malmö. Till gården på landet, i Västergötland, där min far varit sommarbarn på femtiotalet. Till sommarstugan i Halland. Eller Stockholm. Varje sommar åkte familjen en vecka utomlands, till Italien, Österrike eller något annat resmål. Har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag varit i Köpenhamn. Och även om jag vuxit upp i Göteborg så var Malmö den första staden jag upptäckte på egen hand, när jag i de tidiga tonåren själv åkte till Mormor, där jag fick rå mig själv.

Tankarna vandrar vidare. Minns den i avstånd korta, men socialt stora, resan in till Göteborg, första dagen på gymnasiet. Lerum var platsen jag vuxit upp på, och stället jag inte riktigt trivdes på, då. I tonåren. Passade inte in där, av en massa olika skäl. Därför ville jag bort, sökte mig från. Längs obekanta vägar. Bagare, varför inte. Livsmedelsteknisk linje fanns bara i Göteborg. Därför sökte jag dit, för att den vägen var framkomlig för mig. En kort förflyttning kroppsligen, men ett gigantiskt kliv socialt och kulturellt. En helt ny värld.

Lika stor var den mentala och kulturella resan när jag kastades ut i arbetslivet, in i nattarbetet på David Bagare i Gårda. Jag, ensam svensk. Det var nytt för mig, och fortfarande relativt ovanligt i Sverige, då i början av 1980-talet, att jobba med människor med annan etnicitet. Minns den tryckta stämningen i fikarummet när kollegorna från Iran mötte kollegor från Irak. Och de underliggande bråken mellan Jugoslaverna. Deras berättelser öppna dörrar, visade på vägar ut.

Länge var det så att jag inte trivdes hemma. Ville bort. Ville resa, vara på väg. Den bästa semestern, minns jag fortfarande, var när vi åkte till Roskilde, jag och mina barns mor, och återvände hem bara för en natt, innan vi tågluffade ner till Malmö/Köpenhamn, för att sedan åka till Stockholm, Kiruna, Narvik (som fortfarande är den nordligaste platsen jag varit på). Vi som under bar himlen och midnattssol, nedanför stationen i Kiruna, innan vi tog tåget söderöver. På väg, bort, ut. Kroppsligt likväl som mentalt. Rastlösa förflyttningar, på väg mot nya upplevelser.

Fram till för femton år sedan åkte jag alltid från, och hemvändandet, den oundvikliga resan tillbaka fyllde mig med vemod. Det jag minns från barndomen var resorna bort. Hem ville jag inte. Bara bort. Vara på väg var vad jag ville. Nya upplevelser. Trygghetsnarkoman är inget ord som jag skulle använda för att beskriva mig själv. Fast jag söker heller inte spektakulära upplevelser. Har inget behov av att ständigt höja ribban. För mig räcker det att vara på väg. Idag tycker jag om både att resa ut, och hem. Dubbelt så många resor att glädjas åt alltså.

Att söka doktorantjänst i Umeå var inte svårt. Det var spännande, och liksom gymnasieresan var doktorandåren, mina sex år av växelvis boende mellan forskarstudier i Umeå och hemmapappatillvaron i Stenkullen utanför Göteborg, var det lika mycket en mental som en kroppslig resa. Pendling har fallit sig naturligt för mig. I rörelse, på väg, dör finner jag ro. Där kan jag tänka. Lagom distraherande, med nya intryck att vila i. Där mår jag bra, på väg. Är inte rastlös, men behöver ett flöde av nya intryck för att finna ro och för att kunna koncentrera mig. Min intellektuella kunskapsresa hade inte varit möjligt utan en motsvarande kroppslig resa. Ska jag läsa måste det göras i väl avgränsade sjok, upprepade med förflyttningar däremellan. Detta upptäckte jag som student, att jag fick mest gjort om jag läste en timme på ett kafé, och sedan tog en promenad till nästa för att läsa en timme till, och en till på nästa ställe. Läsande, är lärande och lärande är rörelse, om jag ser tillbaka på min bildningsresa. Bokstavligen och bildningen, på väg.

Fortfarande är jag inte framme, och jag vill inte komma fram heller. Vill vara i rörelse. Vill förändring. Resa, mentalt och kroppsligt. Vill utmanas, och att ställas inför något nytt är en utmaning. Där trivs jag, just innan resan ska börja, med allt framför mig. Just nu är jag OERHÖRT trött. Efter ett horribelt år med massor av nya intryck och spännande utmaningar, hot om uppsägning och en ständig oro i kroppen. Efter en lång period utan möjlighet att stanna upp och tänka efter. Att vara på väg i en sådan fart, att tvingas ut på en sådan resa, som den jag varit på här under året är inte nyttig. Kroppen säger ifrån. Vill vila. Magen strejkar. Tröttheten är förlamande. Måste vila. Kräver lugn och ro. Mentalt orkar jag inte resa mer på ett tag. Behöver semester, och har nio veckor att ta ut. Fram till Midsommar, sedan så. Då kan jag vila. Vila i den tillfredsställande känslan av att sommaren bara är ett kort stop på den resa som livet utgör. En stund av lugn och ro innan höstens utmaningar pockar på uppmärksamhet. Vill vara på väg igen. Bara inte just nu.

Resande blir det dock. Att befinna sig på en plats är ingen vila för mig. Då kryper sig oron på. Behöver röra mig. Och det ska jag. New York i juli hägrar, och en tur till Norrland, med bil. Kanske väntar fler resor, allt måste inte vara så himla planerat. En tur till skärgården, eller Alingsås. Det är inte längden på resan som räknas, det är förflyttningen och de nya intrycken. I det finner jag ro, där vilar jag. Kanske är det därför jag gillar TV-programmet På spåret, för det är ständigt på väg, mot nya mål. Både fysiska och intellektuella.

Vart är vi på väg? En viktig fråga. En sak har jag lärt mig, och det är att den enda vägen leder alltid fel. Det finns inte en väg, bara många. Livet och världen är full av möjligheter.