Dagens Nietzsche, om regeringar och folk

Med växande fascination läser jag Nietzsches verk Mänskligt, altförmänskligt. En bok för fria andar. Den skrevs för över hundra år sedan, men den talar till oss som vore den skriven idag. Eller, nja, kanske inte. Det finns mycket som är otidsenligt, vad gäller beskrivningen av tidsandan, relationen mellan könen och annat. Väldigt mycket har som bekant hänt, som Nietzsche inte hade en aning om. Allt var annorlunda, fast det han skriver om är ändå påtagligt bekant. Tankeinnehållet, logiken och kunskapen om och insikten i det mänskliga är friskt som daggen på en sommaräng. Kulturens logik, som är vad som beskrivs, den är den samma. Alltså känner men igen väldigt mycket, även om ordval och exempel känns daterade. Människan har inte förändrats i mellantiden, även om samhället har gjort det. Mekanismerna bakom all kulturell förändring är den samma, och det är detta som gör boken läsvärd och intressant.

Nietzsche lär oss se funktionen bakom, han ger oss verktyg. Därför är han en av mina största inspirationskällor när jag studerar och försöker förstå min samtid och den kulturella kontext jag lever i, med och blir människa genom. Delarna som bygger kulturen må skifta, liksom utfallet av dess interaktion, men förändringen följer ändå samma enkla lagar. Allt är inte möjligt, även om vad som helst av ett begränsat antal möjliga utfall kan realiseras, vid varje givet tillfälle. Det är i spelet mellan strukturer och enskildheter som kultur blir till. Detta lär oss Nietzsche, och när man väl insett detta, då ser man annat i samhället än det man av vana och kulturella överenskommelser förväntas se. Allt är sig likt, ändå ser det helt annorlunda ut. Detta är kulturvetarens dilemma, för det innebär att man tvingas argumentera mot det sunda förnuft som styr människors handlande. När kulturvetaren säger att det är si eller så, då reagerar människor med ryggmärgen, för att det inte känns som om det vore sant och riktigt, även om det är det. Även om kulturvetaren kan visa upp entydiga empiriska belägg för sin sak.

Detta är en an de saker som gör det svårt att vara kulturvetare, en av anledningarna till att kulturvetenskap är svårt. Egentligen är det oerhört enkelt, men just för det är en vetenskap av människor som studerar människor försvåras det hela på ett sätt som inte naturvetenskapen gör. Där är det människor som studerar natur. Kulturvetaren befinner sig mitt i det flöde av händelser som hen studerar, och dem som studeras ser samma saker och har dessutom egna åsikter om det man ser och hanterar. Det är i sanning en utmaning. Det är det om gör det spännande att vara kulturvetare. Det passar mig, men så klart inte alla.

Nåväl, nog om förutsättningarna. Det jag vill reflektera över idag är regeringen, inte i bestämd form, inte om vår nuvarande, svenska, utan mer om regeringar i allmänhet. Hur är det egentligen, hur ser vi på ledningen av oss och förvaltningen av det gemensamma? Vi har mycket att lära av Nietzsche.

Ny och gammal syn på en regering. - Att betrakta regering och folk som om de vore två skilda maktsfärer, en starkare och högre, en svagare och lägre, som förhandlar och kommer överens, är ett stycke nedärvd politisk föreställning som än idag exakt motsvarar det historiskt bestämda maktförhållandet i de flesta stater.

Är det så vi ser på våra ledare idag? Inte riktigt skulle jag vilja säga. Nietzsche betraktar Tyskland och världens länder i en omvälvande tid, en tid av framstegsoptimism och en tid av förändring. Strax innan sekelskiftet 1800/1900 var en tid då demokratiutvecklingen tog fart på allvar. Mycket pekade säkert på att det inom en snar framtid skulle vara så att ledarna och folket förhandlade om makten och styret av landet. Strax efter att detta skrevs uppfinns och införs mycket av det som idag tas för givet. Tyvärr ser jag snarare en tillbakagång till hur det var, på många sätt. Dagens makthavare förhandlar inte, de söker mandat och lockar till sig väljarstöd, för att sedan driva igenom sin politik utan kontakt med folket. Dagens makthavare dikterar mer villkor, än förhandlar. Och klyftan som nämns i citatet, den är större nu än då, även om våra ledare är folkligare än gårdagens. Paradoxalt nog har makten genom att agera som vanligt folk, ute i samhället bland vanliga människor, distanserat sig mer från resten av samhället än ledarna vid förra sekelskiftet.

När till exempel Bismark betecknar den konstitutionella statsformen som en kompromiss mellan regering och folk, så talar han i enlighet med en princip som hämtar sitt förnuft från historien (liksom ävenså den tillsats av oförnuft utan vilken inget mänskligt förmår existera).

Den tillsats av oförnuft ... Gillar den tanken, för det är precis vad det saknas insikt om i dagens politik och samhälle. Kultur och samhällen är inga helt igenom logiska strukturer, det är en kombination av logik och slump. Resultatet av allt det som sker, både det som var planerat och det som hände av misstag. Kulturen är ALLT, på gott och på ond, oundvikligen. Detta glömmer man konsekvent, fast alla vet att det inte går att räkna på det oväntat oväntade är det precis vad vi gör. Och så blir vi besvikna, eller också hittar vi på förklaringar i efterhand. För att hålla illusionen vid liv. Och det handlar om en illusion, det lär oss Nietzsche. Oavsett hur det ser ut så är det en illusion, ett resultat av förhandling. Även dagens ledare och befolkningen i gemen lever i förvissningen om att samhället är en storhet som går att väga, mäta och kontrollera (läs New Public Management), så är det så det fungerar, bara så länge som alla tror att det är så det är. Kontingenser, det är vad kulturvetaren letar efter. Nietzsche har en osviklig känsla för att identifiera dessa.

Mot detta skall man nu lära sig - i enlighet med en princip som sprungit blott ur huvudet och först skall göra historia - att en regering bara är ett organ för folket, inget förutseende, ärevördigt "övre" i förhållande till ett "undre" som fått vänja sig vid blygsamhet.

En ögonblicksbild av den moderna demokratins födelse. Nietzsche skriver under en tid då dagens ledarskapsideal och samhällsstyre sakta växer fram, ur spillrorna av det gamla. Övre och undre, klyftan mellan olika samhällsskit började minska där och då, och den rörelsen fortsatte. Idag minskar den, med förfärande hastighet. Idag växer klyftan mellan ledare och ledda, de som har och de som saknar, pengar och makt. Och den gör det för att vi tagit demokratin för given, den gör det för att vi kollektivt trott att den är något givet. Det är den inte, demokrati och jämlikhet, maktförhållanden och kultur, allt mänskligt är skapat. Samhället är ett resultat av förhandling, även om det inte ser så ut. Även ett land som Nordkorea styrs underifrån, av folket och ledarna i samförstånd. Även om ingen uppfattar det så. Och detta ser jag som ytterligare ett exempel på och bevis för kulturvetenskapens samhällsnytta. Kulturvetenskapen har verktyg för att lära sig se, vilket är vad som behövs för att  förstå vad som krävs och är möjligt att göra i ett samhälle.

Innan man tar till sig denna hittills ohistoriska och självsvåldiga, om också mera logiska definition av begreppet regering, borde man dock överväga följderna: eftersom förhållandet mellan folk och regering ju är en mäktig förebild, efter vars mönster förhållandet mellan lärare och elev, husbonde och tjänstefolk, fader och familj, befälhavare och soldat, mäster och lärling ovillkorligt utvecklats.

Kloka ord, igen. Och lika aktuella då som nu. Vad händer med samhället när klyftorna växer? Vad gör det med våra mellanmänskliga relationer, med synen på varandra? Maktens män (och kvinnor), hur påverkas deras syn på folket om de lever i en egen sfär, tillsammans med företagsledare och andra? Vi ser tecken på vad det gör med oss alla dagligen, överallt. Om vi bara har verktygen och lär oss se, om vi bara förstår vikten av att se, förstå och reflektera över vardagen. Det vi tar för givet är det som påverkar oss mest, det är vad som gör oss och samhället till dem vi och det är. Överallt, alltid, fast på olika sätt. 

Alla dessa relationer håller nu, under inflytande av den rådande konstitutionella styresformen, på att något omgestaltas: de blir kompromisser. Men hur kommer de inte att förvanskas och förskjutas, ändra namn och väsen, när det nämnda allra nyaste begreppet bemäktigat sig alla huvuden! - vilket väl dock kommer att ta ytterligare ett århundrade. Här är inget mera önskvärt än försiktighet och långsam utveckling.

Nietzsche blickade framåt, mot vår tid. Historien visade att det han såg komma infördes långt tidigare, levde kvar ett tag, men förändrades sedan, påfallande snabbt. Rörelsens hastighet ökade, vilket också gjorde att pendeln svängde tillbaka snabbare. Detta borde mana till eftertanke. Och det borde vara något att ta med i beräkningen när det stundar till val.

Vilket samhälle vill vi ha, och vilka ledare? Vad är demokrati? Kultur, liksom allt annat bestäms av oss, tillsammans. Vare sig vi vill det eller ej skapar vi det samhälle som sedan utgör grunden för allt. Kontentan av detta, det jag ser i det hela, är en uppmaning till omsorg om det som vi alla delar och gemensamt förvaltar. Och för att klara det behövs kunskaper, olika kunskaper. Kulturvetenskaper, och andra. Det är bredden och mixen av ämnen som borgar för hållbarheten i systemet, inte en enskild minister. Inte regeringen.

Folket bygger landet, nu som då!