Godhet är nyckeln till hållbarhet

Vardagen svämmar över av intryck. Svårt att sortera när nyheter pockar på uppmärksamhet och åsikter trycks ner i halsen på en. Svårt att andas, att tänka. Kunskap och insikt kräver tid, utrymme, reflektion. Inga nyheter, för någon. Ändå är detta saker som måste upprepas. Ständigt, och det blir viktigare ju snabbare livets teater spelas. Ju mindre tid för eftertanke, desto mer av upprepning krävs. Konsekvensen av detta är uppenbar. Det riskerar att bli ganska torftigt. Tillvaron fylls på av intryck, av ljud, bilder, ord. Ändå saknas det innehåll. Bruset tränger sig in emellan biologin och kulturen, och det mänskliga får allt svårare att göra sig gällande. Reptilhjärnan är helt enkelt starkare än intellektet. Förmågan till analys och kunskapande måste försvaras mot mörkrets krafter.

Igår framträdde han i TV, Jan Björklund. Iskylan han visade prov på tog sig innanför huden på mig hemma i soffan. Vår folkvalda utbildningsminister förklarade för svenska folket i allmänhet, och för en bedrövad flicka i sjätte klass i synnerhet, att det var i sin ordning att hon tvingats ut ur den balettklass hon tillhörde, men inte fick fortsätta vara en del av. Av någon outgrundlig anledning fick hon inte hålla på med det hon älskade, i den grupp hon ingick, för att någon med makt bestämt att hon och två till inte skulle få fortsätta högstadiet ut i samma klass. Och Björklund försvarade denna elitsatsning med att det inte är rätt att låta någon hålla på "år ut och år in" med något som man inte är lämpad för. Vi snackar högstadiet, inte resten av livet. Cyniskt, kallt och djuriskt. En utbildningsminister med en sådan människosyn är minst sagt otäckt. Hur kan man behandla en 12-åring så? Hur kan man bygga ett system där man utsätter ett barn för en sådan behandling? Hur kan det rättfärdigas? Obegripligt.

Det nya Sverige är en plats för dem som har och som kan, inte för dem som vill och ska. Sorteringen är hänsynslös och iskylan obehaglig. Men det är så människor gör mot varandra, när ekonomiska hänsyn överordnas mänskliga, när tiden för reflektion är obefintlig och där det djuriska ses som ett tecken på styrka. Mänskligheten har provat den vägen förut, och det gick inget vidare (obs ironi). Vill vi verkligen dit igen? Vill vi ha ett samhälle där biologi och ekonomi utgör bärande principer? Jag vill inte det. Jag vill se ett anat samhälle. Ett samhälle där man tar hand om varandra. Ett samhälle som sätter det mänskliga i centrum, där man vårdar och ser om varandra, för allas skull. Ett samhälle byggt på godhet, istället för girighet. Men det går inte, hör jag röster ropa. Ni har fel svarar jag. Läser om Robert Axelrods forskning, som belönats med Skytteanska priset för 2013.

Framtidens skugga vilar över samtidens beslutssituation, skriver Axelrod, och det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur ett samhälle skulle se ut där flertalet kontakter, uppgörelser eller affärer bara skulle ske en gång; många av oss skulle oupphörligen välja att lura den andre eftersom det som framförallt fungerar återhållande – vetskapen om att det handlandet kan straffa sig nästa gång vi möts – är frånvarande. Långvariga relationer utan en på förhand känd slutpunkt genererar den ömsesidighet på vilket samarbete vilar.

Forskning visar, brukar jag inte skriva. Men när resultaten så entydigt visar något så pass viktigt, då måste det sägas. Lyftas fram, upprepas och spridas. Godhet lönar sig, på sikt. Snällhet är den enda hållbara strategin för ett samhälle som vill blomstra. Vi vet detta. Det är ingen nyhet. Ändå måste det upprepas. Jag Björklund är det levande exemplet att vi måste, för vår egen och varandras skull, upprepa mantrat: Godhet lönar sig, godhet är det enda som fungerar.

Vinnaren i dataspelsturneringen, inte en utan två gånger, var strategin ”tit for tat”, utvecklad av psykologen Anatol Rapoport, som vilade på fyra beslutsregler. För det första att alltid samarbeta i första draget; för det andra att därefter alltid spegla motpartens drag (ömsesidighet); för det tredje att inte vara långsint utan bara ”minnas” ett drag bakåt. ”Tit for tat”-spelarens minne är kort; långsinthet som präglar så många utdragna konflikter där gamla oförrätter fortsätter att elda på nya ”avhopp” hör inte hemma i samarbetets värld. Genom dessa tre regler skapas för det fjärde förutsägbarhet och därmed en för motparten ”genomskinlig” strategi som går att ”lära sig”. 

Till det kan läggas att ”tit for tat” också ibland visade generositet om man hamnat i en spiral av ovänlighet och lät udda vara jämnt. Fördelen med strategin, som gör den till vinnare i längden, är just dess tydlighet och förutsägbarhet; motparten kan efterhand läsa av motparten och vet vad man har att förvänta sig – både vid samarbete och vid avhopp. Framtiden inte bara existerar utan blir tydlig i sina konturer. Men också det förflutna finns med, eftersom spelarna kommer ihåg varandras beteende. Vad som då händer, inte omedelbart men på sikt, är att det faktum att kollektivet förlorar på att båda hoppar av kommer att leda till ökat samarbete även från den med en från början egoistisk strategi. Sker inte sådan anpassning kommer den spelaren att så småningom gå under.

Vad vill vi ha för samhälle? Det är en fråga allt för sällan ställd. Björklund talar om för oss vad vi måste göra, inte varför eller på vilka grunder. Och då är han ändå den som ansvar för landets forskning, den som borde veta och förstå. Att han väljer att bortse från det vi vet, och talar ekonomiska istället för humanistiska är talande, skrämmande och allvarligt. Lyssna på Axelrod!

Insikten är fundamental. Ett affärsliv där man handlar av varandra gång på gång kommer att bygga på mer samarbete än ett tillstånd där många affärsidkare bara möter varandra en gång och sedan aldrig mer. I en riksdag som den svenska, där partierna och deras företrädare möter varandra gång på gång kommer starkare samarbetsmönster och ingångna överenskommelser hållas oftare än i en politisk miljö där nya partier kommer och går. Är du på väg ut som chef får du antagligen räkna med att samarbetslusten kan avta hos medarbetare och motparter. Relationens slutpunkt är då inte längre okänd och därmed förändras förutsättningarna bort från ömsesidighet. Att som i Storbritannien inte ha fasta mandatperioder utan låta regeringen utlysa val kan, mot bakgrund av denna logik, ha sina fördelar jämfört med det svenska systemet.

Björklunds ignorans och iskyla är häpnadsväckande, och att han får fortsätta är ett slags indikator på hur det är ställt i Sverige. Jag är rädd, men vägrar att inlåta mig i det elaka spel som roddas av mörka krafter med dukla och djuriska motiv. För ekonomisk vinnings skull. Jag väljer att lyssna på Axelrod och andra som talar om vinsterna med godhet. Jag kommer att fortsätta kämpa för ett mänskligare samhälle, så länge jag kan. Blir glad och fylls av hopp när det ur bruset framträder ord och tankar som dessa. När det delas ut priser för kunskaper som Axelrods. Och jag håller med Richard Dawkins i citatet.

Robert Axelrod har på ett närmast hisnande vis öppnat vetenskapliga horisonter med ”Från konflikt till samverkan”. Hans arbeten har öppnat nya forskningsfält, har djupgående format ekonomi, statskunskap, biologi, sociologi, antropologi och datorkunskap. Den alldeles för tidigt bortgångne ungersk-födde matematikern John von Neumann, verksam vid Princeton, spelar emellertid en så avgörande roll att hans namn måste nämnas här. Von Neumann, utrustad med en hjärna så briljant att den beskrivits som en av 1900-talets främsta, utvecklade på 40-talet på matematisk grund spelteorin som under de följande decennierna kom att få så stort genomslag i såväl ekonomi, som statskunskap och psykologi. Spelteori, som vill förstå mänskligt beteende genom att identifiera beslutsstrategier hos ”aktörer” som strävar efter att maximera sin nytta och minimera sina kostnader i en given situation, blev för Axelrod som så många andra i hans generation verktyget som kom att ligga till grund för hans teori om samarbetets framväxt.

Robert Axelrods forskning, som inbegriper bland annat utvecklingar kring komplexa organisationer, har nått stor spridning långt utanför statskunskapens gränser och läses enligt uppgift vid förhandlingsbord världen över. Den världsberömde evolutionsbiologen Richard Dawkins, författare till ”Den själviska genen”, skriver i förordet till 2006 års upplaga av ”Från konflikt till samverkan”: ”Jag tror verkligen att världen skulle bli en bättre plats om alla läste och förstod denna bok. Världens ledare skulle låsas in med denna bok och inte släppas ut förrän de läst färdigt”.

Vi har uppenbarligen en forsknings- och utbildningsminster som inte gör läxan, som inte lyssnar på dem som vet. En ansvarig för landets kunskapsförsörjning som ser mer till ekonomi och yta än till innehåll och mänsklig hållbarhet. År efter år låter vi honom hållas, är det rätt? Till gagn för vem?

Lite godhet. Svårare än så är det inte.