Skolans uppdrag, erbjuda valfrihet eller kunskap?

Individualism är en fråga som ockuperat tänkandet, mina tankar, under den senaste tiden, på olika sätt. Individens fria val. Det låter så bra, och alla känner sig tilltalade och respekterade. Jag blir viktig, om jag uppmärksammas som individ. Politiker har förstått, och utgår från den tanken, talar till individen. Vi lovas fria individuella val, i skolan, vården och så vidare. Idealsamhället erbjuder ett helt smörgåsbord av valmöjligheter. Idealsamhället, vill säga, för frågan är om det verkligen fungerar så i praktiken? Är det praktisk möjligt att erbjuda en hel befolkning obegränsade välmöjligheter? Går det att arrangera ett samhälle efter sådana principer, i praktiken? Lova potentiella väljare detta, det går, uppenbarligen.

Om jag vill kunna välja måste det finnas alternativ. Detta kostar pengar, för det innebär att det vid varje givet tillfälle kommer att finnas ett överflöd, måste finnas fler erbjudanden än potentiella "kunder". Någon måste betala för detta, vem? Kostnaden läggs i valfrihetssamhället på förloraren i konkurrensen, den som av olika anledningar inte lyckas locka till sig tillräckligt med intressenter. Valfrihet kommer alltid till ett pris. Den som står där utan " kunder" kommer att få skjuta till egna medel, eller kasta in handduken. Detta är inte alltid av ondo. Tänker till exempel på klädbranschen, där det verkar finnas många med en dröm om att sälja varor eget namn. Om hen inte lyckas, då är det hen som drabbas, och delvis dennes underleverantörer. Marknader fungerar så, och bredden i urvalet ökar och minskar efter konjunkturen. Det är oftast oproblematiskt.

Jag har inte mot fri företagsamhet. Tvärt om har det visat sig att mycket fungerar bättre om marknaden får reglera utbudet. Allt fungerar emellertid inte optimalt med marknadstänkande. Skolor, eller vård, till exempel. Om det förvandlas till varor, om konkurrens ska reglera utbudet, då händer något. För det man handlar med är livets nödvändigheter. En skola som går i konkurs drabbar kunderna på helt andra sätt än klädbutiker som försvinner från torget där hemma, om och när ingen handlar där längre. Ungdomar som befinner sig mitt i en utbildning drabbas av en konkurs på ett sätt som jag inte menar är försvarbart. Fri konkurrens på utbildningsområdet, som ser ut att gynna individen som kan välja och vraka mellan skolor och inriktningar, kommer till ett mycket högt pris, för samhället. Hur man än gör kommer samhället inte undan kostnaden, för att samhället är en enhet. Samhället är alla vi tillsammans, oavsett vilken politik man föredrar eller vilken syn man har på kollektivet kontra individen.

Det finns stora och starka krafter i samhället som vill få oss medborgare att önska oss mer valfrihet, på alla områden. Det pågår ett intensivt lobbyarbete överallt i samhället, för att synen på valfrihet ska vara ljus och vacker, värdefull och utan problem. Idag i DN, till exempel, hittar jag en Ledare som driver just den linjen. Fri företagsamhet är bra för skolan är slutsatsen där, och resonemanget som riktar sig mot Socialdemokraternas obeslutsamhet i frågan avslutas på följande sätt.

I sina inlednings- och avslutningsanföranden på seminariet uppmanade Svenskt Näringslivs utbildningschef Tobias Krantz politikerna att ”hålla extremisterna, de som ogillar företagande, borta från skolan”. Det var inte bara Ibrahim Baylan som log åt ordvalet. Man behöver sannerligen inte vara företagshatande extremist för att oroas över privatiseringarnas baksidor.

”Om en skola går med vinst och en med förlust, vilken av dem har då störst förutsättning att höja lärarnas löner?”, fortsatte Krantz och jämförde med byggbolag. Men att inte förstå att de flesta medborgare ser en principiell skillnad mellan skola och Skanska är nog så extremt och inget sätt att vinna hjärtan för alternativ inom välfärden.

Det finns en betydligt mer framkomlig linje för skolan än att likställa den med byggbranschen. Den kan sammanfattas så här: Värna om valfriheten. Få bort oseriösa aktörer. Stärk skolor i utsatta områden.

Skolans uppgift kan aldrig vara att höja lärarnas löner, lika lite som den ska vara att generera vinst. En skola ska sätta kunskapen i centrum, och den ska förvalta insatt kapital på bästa sätt. Alla resurser och ambitioner skall riktas mot att få ut så mycket kunskap som möjligt för den summa det allmänna anser är rimligt att satsa på utbildning av den uppväxande generationen. Allt annat distraherar. Kunskapen ska vara i centrum, och den känner inga gränser, bryr sig inte om familjebakgrund eller ekonomiska status. Talang för kunskapssökande och utveckling av ny kunskap är ingen som individen råder över, det är ett resultat av samspel mellan arv och miljö. Och blandar man in pengar i den processen riskerar man att utfallet påverkas.

Höj kraven på dem som vill bli lärare, är Björklunds svar på kritiken mot den svenska skolan. Varför inte låta alla som vill försöka, och ställa högre krav på kunskap och intresse för att få examen på lärarprogrammet. Varför öka kraven tidigare i livet, när man fortfarande kanske inte vet vad man vill? Varför stänga dörrar för någon, istället för att skapa ett öppet klimat dör alla som vill får försöka, men där bara de bästa släpps igenom? Min tolkning av läget är att dessa beslut är en konsekvens av individualiseringen av samhället. Valfrihet kommer till ett pris. Nuvarande politik gynnar företagen, och skapar möjlighet för företagande på utbildningsområdet. Studenterna hindras dock. Det är bakvänt och paradoxalt. Och det är så för att tanken är befängd från början. Drömmen om valfrihet på livets ALLA områden är en fåfäng dröm som inte går att realisera. Det handlar inte om något rabiat motstånd mot företagande. Absolut inte, det handlar bara om att se på och förstå företagande och ekonom som verktyg, inte som mål i sig. Och som verktyg för att öka samhällets generella kunskapsnivå är ekonomisering och fri företagsamhet förkastlig.

Människan är en kollektiv varelse lika mycket som hen är en autonom individ. Både ock, inte antingen eller. Och detta är inget val, det är en komplex realitet. Det behövs mer forskning om dessa frågor, förutsättningslös forskning som är kritiskt reflekterande. Forskning som vänder och vrider på grundfrågan och vars mål är att finna den bästa strategin för samhället att arrangera för landets framtida och långsiktiga kunskapsförsörjning. Det får inte bli forskning vars mål är att söka bevis för antingen för eller emot. Det är inte forskning, det är opinionsarbete. Tyvärr verkar det inte riktigt finnas kunskap och insikt om detta i idag, inte ens i landets högsta ledning.

Kunskap är ingen vara som kan beställas fram, och sedan upphandlas till lägsta pris. All kunskap och vetenskapligt beprövad erfarenhet talar sitt tydliga språk: Det är och förblir en omöjlig dröm. Utbildning är något oerhört komplext, och kunskapsutveckling kräver kontinuitet och trygghet, mer än något annat. Det är något som bara en stark stat kan garantera. Och valfrihet ifråga om utbildningars innehåll och kunskapsinriktning kan tillgodoses ändå. En skola för alla, som ökar integrationen och underblåser gemenskapen i samhället, kan bara vara enhetlig. Det finns så oerhört många val som måste göras i livet ändå, och skolan ska inte vara ett av dessa. Det är bättre att alla i ett land får samma utbildning, och att alla tillsammans värnar den, än att man får välja och riskera att man väljer fel.

En skola med fokus på kunskap, det är vad jag saknar.