På alternativa vägar, i andra tankar

Håller vi på att bygga ett samhälle där allt är formaliserat och där inget oväntat händer? Vi försöker göra det. Efter principer hämtade från näringslivet och med pengar som mål och medel. Oroande, för det tar bort ett centralt inslag i livet; upptäckarglädjen. Det oväntade är det som ger spänning i vardagen, och dynamik i tillvaron. Det är där, i det oväntade, oplanerade, som ny kunskap uppstår. Därför skriver jag ofta om skolans värld, för att jag oroas över vad som händer där. Kontrollen är redan stark, och ju fler problem som uppdagas desto högre blir kraven på kontroll. Lobbygruppers makt över samhällsdebatten är stor, och nu har man fått upp vittringen på skolan. Starka krafter vill se den privatiseras. Det är fel väg att gå, det visar Leif Thomas Olsen på Brännpunkt. Han pekar på pregnanta likheter mellan avregleringen av bank och försäkringssektorn, och varnar för utvecklingen på skolans område. Det är nu vi kan göra något, inte sedan.

Utfästelser från dagens politiker om att detta aldrig får (eller under deras vakande öga kan) ske är givetvis värdelösa om redan några val. Då är inga av dem kvar i politikens tjänst, och ställer man dem som till äventyrs finns kvar mot väggen, så kommer man att få till svars att förutsättningarna ändrats på det ena eller det andra sättet. Jo, det är precis det vi vet att de kommer att göra. Och vi kan också vara ganska säkra på att om privata företagsledningar får chansen så kommer de att göra vad de kan för att öka sin vinst. Det är faktiskt deras uppgift, och inget som vi i detta tidevarv kan klaga på.

Ingen väg kan någonsin kontrolleras i detalj, aldrig på förhand. Därför kan och får man aldrig förlita sig på kontroll, protokoll eller experter. Inget system kan någonsin garantera att utfallet blir det aktörerna lovar, därför är det bättre att jobba med alternativa lösningar. Det enda man har makt över är besluten som tas här och nu. Framtiden är en öppen fråga. Kunskap är en alldeles för viktig resurs i samhället för att experimenteras med.

Vägen framåt heter inte bättre vinstmöjligheter. Den heter bättre lärarutbildning, mer fokus på att utbildning är en nationell investering (inte bara en kostnad), och en bättre samverkan mellan skola och näringsliv. Det är troligtvis långt effektivare att bygga en stark relation mellan skola och företag i utbildande syfte än att göra skolan till företag.

Detta skulle kunna vara en väg fram, som är bra för alla. Skolor ska inte vara företag, men företag kan och bör inspireras av skolan. Rörelser i den riktningen är oproblematiska. Rörelser i den andra riktningen kan bli förödande. Kunskap får inte bli en vara, den är ett verktyg. Och verktyg blir aldrig bättre och mer värdefulla än dess användning.

Problemet som jag här vill peka på och reflektera över är kontrollerandets förförande lockelse. Viljan att veta, och alla möjligheter som den bär på. Lätt att förblindas av denna, speciellt som det idag finns väl utvecklade och mycket sofistikerade system för kontroll av komplext samhälleliga processer. Om detta handlade en högintressant Understreckare i veckan. Möjligheterna som finns med att analysera enorma datamängder är stora, men det är även farorna. Framtiden är en öppen fråga, oavsett hur mycket man kan kontrollera. På sikt kan ingen veta vad som kommer att hända, som i exemplet ovan. Det enda vi gör är att vi vidgar horisonten något, men kulturen och allt det som är mellanmänskligt kommer aldrig att kunna bli en formalitet, något som kan kontrolleras. Och farorna som lurar i tänkandet är många och stora.

Man måste också ta den mänskliga faktorn i beaktande, den oturliga omständigheten att vi inte är alltigenom rationella, altruistiska, sanningssökande varelser. Big data har redan börjat ge tydliga resultat, men hittills används teknikerna främst för att sälja saker. Ännu syns inga tecken på att big data-upplysningen är i färd med att utradera alla politiska motsättningar. Enorma mängder information leder uppenbarligen inte med nödvändighet till global harmoni.

Nya problem är det enda vi kan räkna med att få av att förlita oss på data. För vi är och förblir människor, på gott och på ont. Människan har stor kapacitet att vara och agera rationellt, men det som gör oss till människor är kombinationen av rationalitet och irrationalitet. Människan behöver moral för att samhället ska bli mänskligt, och den går aldrig att räkna på. Låter man siffror eller pengar ta över den rollen är vi ute på hal is. Rätt som det är kanske vi sitter fast i ett system som inte går att ta sig ur.

Kalla, hårda data är en sak, det etiska ramverket en annan. Om vi nu rör oss bort från kausala förklaringsmodeller mot att förlita oss på statistiskt belagda korrelationer, vad är de moraliska effekterna av att låta offentlig policy styras av samband där vi överhuvudtaget inte förstår orsak och verkan? Cukier och Mayer-Schönberger höjer ett varningens finger för en ”datans diktatur” där vi förblindas av statistiken och tappar bort våra värderingar, och där data blir ett sätt att göra de redan mäktiga mäktigare.

Ser en uppenbar risk att skolan blir en plats för kontrollerad kunskapsöverföring, som allt mer effektiviseras. Istället för att vara en kreativ plats för skapande av viktigt vetande. Information är bra, men den får aldrig bli ett självändamål. Samma som med pengar, det är medel, inte mål.

Som alltid är det värt att fråga sig vem som sätter agendan och vem som har tolkningsföreträdet. Och de som har bäst förutsättningar att dra nytta av big data är internetföretag, mobiloperatörer, stora affärskedjor och de underrättelsetjänster som hungrigt skannar världens nättrafik. Att CIA:s strategi är att ”samla in allting och spara det för evigt” är värt att reflektera över i ljuset av att amerikanska myndigheter redan i dag tar sig rätten att skicka drönare till Jemen, Pakistan och Somalia för att döda människor som de bedömer är potentiella hot mot USA:s säkerhet någon gång i framtiden.

Cukier och Mayer-Schönberger skriver om data som talar till oss, som trollar fram korrelationer som ingen människa kunnat nosa upp. Men människor förblir en omistlig del av ekvationen. Det är vi som ställer frågorna, tolkar svaren och agerar på informationen.

Otroligt viktigt att aldrig glömma det, samhället är av människor, för människor. Och människor har frågor, det är en del av innebörden i det mänskliga. Människor önskar sig också pengar, fast i grund och botten är det trygghet man söker. Svaren på frågorna är dock inte alltid önskvärda, som frågan om livets mål, som är döden, till exempel. Vill vi verkligen veta allt? Knappast! Och pengar som inte används till något är ingen betjänt av. Livet är och blir vad vi gör det till. Därför behöver vi, parallellt med datorer och kunskaper om teknik, kunskap om det mänskliga: Humaniora. Det är den enda garantin vi har mot teknikens och informationens kyla.

En dag ställer kanske Gus Hunt och hans kollegor på CIA frågan vilka pakistanier som mest sannolikt i framtiden kommer att bli ledande terrorister med USA som måltavla. En big data-analys ger dem möjligen anledning att skicka drönardöden på ett dussin unga män i norra Waziristan.

Om CIA i stället frågar vilka som i framtiden har bäst förutsättningar att bekämpa totalitärt förtryck i Pakistan får de kanske precis samma svar. Men istället för drönare skickar de läroböcker.

Ren information är alltid neutral. Frågorna vi ställer är alltid ledande.

Vi behöver inte bara veta att, vi måste också veta hur, var, när och varför. Och det är frågor som ingen dator kan ge oss svar på, den typen av kunskap måste vi skapa i och genom mellanmänsklig interaktion. Genom att samtala, bara så kan vi skapa ett hållbart samhälle och en skola som ger os verktyg för att hantera tillvaron i dess fulla vidd. Livet kan och får aldrig bli en formalitet, och kunskap får inte förväxlas med information!