Dagens Nietzsche, om samverkans kraft

Den enda vägens politik, det var så han uttryckte det Carl Bildt, i början av 1990-talet. Den enda vägen är en väg som sett olika ut genom historien, men den är trots det ständigt aktuell. För det finns en enorm kraft i enväldet. Drömmen om den upplyste despoten har många olika ansikten. Ett folk, en gud. Och så vidare. Om vägen är en och en enda kan resurserna koncentreras dit och det finns en massa effektivitetsvinster att hämta. Den enda vägen har enorma fördelar, framför ett hattande än hit än dit. Bilden av åsnan mellan två hötappar är talande. Den som inte kan bestämma sig, som inte vet vad som är bäst och som inte går all in, hen betraktas som svag.

Bedrägligt är det, detta att den enda vägen på pappret ser ut att vara den perfekta lösningen på snart sagt alla problem. Samtidigt vet vi att det inte är en framkomlig väg, om vi tänker tanken fullt ut och reflekterar lite över konsekvenserna. Nordkorea styrs av en diktator, till exempel. Där pekar den enda vägen just nu mot atomvapenkrig, allt medan folket svälter. Den enda väg som Bildt pekade ut, marknadens väg gav oss bland annat höjda elpriser och den öppnade upp för en ekonomisering av samhället som räknar även kunskap och omsorg i kronor och ören. Oavsett om vägen i bestämd form singular är röd eller blå leder den fel, eller är i alla fall behäftad med risker som vida överstiger eventuella vinster.

Den enda vägen leder fel, särskilt i kristider och speciellt när den framstår som mest lockande just på grund av oro i lägret. Viktigt att påminna sig om det, inte bara ibland, utan jämt. För mänsklighetens historia är inte en rak framgångssaga, är inte en rät linje av framsteg. Kultur fungerar inte på det sättet.

Kultur är ett komplext fenomen, en sammanhållen, föränderlig, relationell helhet. Och den är inte, den blir. Kulturen rör sig inte genom rummet, den skapas samtidigt som den skapar och omvandlar allt och alla. Vi blir till i och genom kulturen. Därför är det fel att tänka att det skulle handla om en väg. Det är bara en synnerligen kraftfull tankebild, som den mänskliga hjärnan har (allt för) lätt att ta till sig. Kultur är Mänskligt, alltförmänskligt, som Nietzsche skriver. Och människan må ha höga tankar om sig själv och sin förmåga, men det är blott drömmar och förhoppningar. Låt oss därför inte förföras av karismatiska ledare som pekar ut en enda väg, för den leder fel, oavsett vartåt den pekar.

Det finns andra bilder, bättre och mer hållbara bilder. Andra kartor att orientera sig i rummet och livet med hjälp av. Den enda vägen fokuserar på jag, och mej, och mitt. Vandringar längs den enda vägen är egotripper. Den enda vägen talar till den som ser sig som bättre än andra, den som tror sig kunna vinna på kampen som alla tvingas in i om man väljer den vägen. Den enda vägen sliter samhället i bitar och skapar klyftor, vilket gör att det snart bara finns en väg, som stupar allt brantare ner mot avgrunden. Vi måste välja andra vägar, som håller samhället samman, som helar, överbryggar och utgör ett kollektivt stöd. En sådan bild hittar jag hos Nietzsche. 

Dansen som exempel. - Numera får det ses som ett avgörande tecken på hög kultur om någon har tillräcklig kraft och smidighet för att förbli lika ren och sträng i sitt krav på kunskap som han å andra sidan också är kapabel att så att säga ge poesi, religion och metafysik hundra meters försprång och på avstånd uppleva deras makt och skönhet.

Hög kultur är kultur som förmår härbärgera olikheter, som kan hantera olikhet och mångfald. Hög kultur är kultur som förmår se, å ena sidan SAMTIDIGT som å andra sidan. Både ock, istället för antingen eller. Det Jimmie Åkesson, är ett Sverige att vara stolt över. Ett etniskt rensat land är ett fattigt och sårbart land, ett land präglat av inavel, med paranoida drag. Den enda vägen leder till ett land vars befolkning bygger murar, ett land och ett folk som är sig själv nog. Ett land av ensamma, självgoda individer som anser sig veta bäst. Det land Nietzsche talar om är ett annat land, ett land som förmår se och ta tillvara olikheter. Hög kultur är kultur som uppstår i möten, utbyte, en kritiskt lyssnande kultur. Ett samhälle där man samtalar, istället för debatterar. Det är lätt att säga och peka på, men svårare att göra.

En sådan position mellan två så olika krav är mycket svår att bibehålla, för vetenskapen tenderar till ett absolut herravälde för sin metod, och får den inte det hotar den andra risken, ett veligt vacklande mellan olika impulser.

Björklunds skolpolitik har ett mål, och det är en väg som stakats ut. Vinstens och den individuella frihetens väg. Individens omsorg om sig själv anses vara kungsvägen till bättre vetande, även om det saknas evidens för åsikten. Det antas vara bra, för bara en väg kan vara den bästa. Tyvärr inser bara den som har förmågan till abstrakt, analytiskt tänkande, att det paradoxalt nog är precis tvärt om. Och även om det ser ut att bara finnas en väg, så finns det andra. Om vi bara förmår öppna våra ögon och vårt sinne.

För att dock med en liknelse åtminstone antyda möjligheten till en lösning av problemet kan man ju erinra sig att dans inte är det samma som ett håglöst tumlande hit och dit mellan olika impulser. Hög kultur borde likna en djärv dans: vartill, som sagt, mycken kraft och smidighet behövs.

Mellan den blåa och den röda vägen finns en annan väg, dansen. Dansa fram längs den kan vi, bör vi. Tillsammans, i takt med musiken. Inte mot ett bestämt och på förhand utstakat mål, utan dit, i den riktning där det för tillfället är enklast är röra sig. Dans handlar om samspel, och går ut på att jämka mellan olika viljor. Dans handlar om att uppleva något tillsammans. Och det är vad som saknas idag, gemensamma upplevelser.

Lite mer gemenskap skulle hjälpa alla, ingen förlorar på det. Och kunskap växer snabbare om fler, med olika kompetenser, jobbar ihop. Genom att ge får alla mångfalt igen. Dansens väg är en väg som leder till ökad hållbarhet, genom att fler engagerats och gjorts delaktiga i rörelsen.

Det dansas för lite, i vården, skolan och den akademiska världen. Politiker och medborgare, länder och företag borde dansa mer. Samhället, staten, företagen, allt, är vi, tillsammans. Kultur blir till i och genom handling, interaktion, gemenskap. Ingen människa är en ö, glöm aldrig det.