Ett tåg som krånglar får långtgående konsekvenser

Vissa dagar är allt som förgjort. Det är som om världen är emot en. Denna dag började som en sådan dag, och det ska bli spännande att se vad som händer. Redan det faktum att lokaltåget var några minuter sent, och kom inrullande mycket sakta på stationen hemma indikerade att något inte var som det skulle. Sedan, i Partille, stannade tåget. Tystnad. Stillhet. Och en växande frustration i kroppen. En lokförare som springer fram och tillbaka. Ingen information. Fixar inte det riktigt. Inte min paradgren att ha tålamod i sådana situationer. Har dock blivit bättre på att hantera och acceptera det jag inte kan göra något åt. Gick därför av tåget, när vi äntligen informerades om att personalen inte visste vad som var felet. Det går ju bussar till Göteborg från Partille. Vad är oddsen för att två fordon ska krångla? Och jag hade gott om tid, vis av tidigare erfarenheter.

På stationen i Partille rullar bussen in, någon minut sen. Busschauffören har sedan problem att öppna terminaldörren. Inser då att detta är en sån där dag då inget går som det är tänkt. Beväpnad med tålamod, och insikten om att jag inte kommer att kunna räkna med något idag, äntrar jag bussen. Redan några hållplatser senare får vi problem med dörren. Chauffören stannar bussen, kliver av och försöker fixa den. Efter en liten stund får han den att hålla sig stängd. Färden kan fortsätta. På Belleuvue krånglar det igen. Jag kliver av, och missar precis en spårvagn, men det gör inget för bussen kommer inte iväg. Den avgår samtidigt som nästa vagn rullar in. Vid SKF ser jag att den står, och att alla passagerare får gå av. En liten tröst i eländet, att mitt beslut var det rätta. Jag kliver av på Gamlestadstorg, och där får jag vänta i tio minuter på tåget till Trollhättan. Det är i tid, till skillnad från i går. Kanske att dagen kommer att bli bra ändå, tänker jag. Fast läst blev det inte. Västtrafik snuvade mig på min stund av kontemplation i tillvarons kaos. Nåväl, ingen nytta att gnälla över det. Bara att bita ihop.

Väl framme på jobbet får jag inte igång datorn. Har gett upp, för länge sedan. Som tur är. Hämtar en kopp kaffe. Startar om burken, som förresten är av märket Dell. Hemma står min gamla dator, av just det märket. I garderoben, efter att hårddisken kraschat. Tänker man så på tillvaron. Börjar man samla ihop alla små irritationsmoment i vardagen. Lägger man ihop allt, och granskar det med kritisk, analytisk blick (vilket man dock har svårt att få tid till när det är som det är och vi lever i ett samhälle med hårt uppdrivet tempo), då ser man att vår sköna nya värld inte är vad den ser ut att vara. I Göteborg är det spårvagnarna från 1940-talet som utgör ryggraden, med benägen hjälp från dem man köpte in på 1980-talet. De nyaste vagnarna gnisslar, rostar och krånglar, om och när de nu rullar. De vagnar som hittills levererats från fabriken vill säga, kraftigt försenade.

Bristen på marginaler, och ständiga effektivitetskrav som gör att ingen någonsin kan eller får slå sig till ro, är grundproblemet, som jag ser på saken. Det i kombination med en överdriven tro på nya tekniska lösningar, för att möta effektivitetskraven. Och avsaknaden av mellanrum och tid för reflektion, samt dåligt utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Utbildningar med sådana inslag, kunskaper som kräver och samtidigt utvecklar dessa förmågor, läggs ner. Satsningarna görs på andra utbildningar, utbildningar som lägger ris på den eld rom redan nu riskerar att bränna vårt samhälles ljus i bägge ändar. Vissa dagar är allt som förgjort. Eller dagar, det handlar om ett konstant elände, utan slut. Plötsligt tänker jag att det kanske är en fåfäng önskan att sådana saker som att ett lokaltrafiksystem ska kunna fungera fler än några dagar i sträck utan problem. Kommer på mig själv med att vara tacksam för att jag ens kom till jobbet, och för att jag trots allt fick tid att blogga. Möjligheten i jobbet och utrymmet i tiden, (som jag själv skapat för mig genom att gå upp halv fem på morgonen) att blogga, är det som håller mig uppe. Utan den timmen av skrivande som jag unnar mig varje dag skulle jag gå under på samma sätt som samhället hotar att krackelera.

Tänkande, och språk. Två saker som hänger ihop. Det är den bas varpå kulturen vilar. Läser om det, när datorn äntligen kommer igång, för att få inspiration till skrivandet. Hittar en artikel på Forskning & Framstegs hemsida, en artikel som tar läsaren på allvar. Den handlar om hjärnan, och om Artificiell Intelligens (AI), men framförallt om människan, och om tänkande.

Tänkandet är en process som uppstår inte bara i växelverkan mellan hjärnan och kroppen. Det uppstår i kontakt med världen. Genom olika former av kommunikation, symboler och bilder meddelar sig vårt medvetande till omvärlden. Språket spelar här en central roll, men det är en stor del av tänkandet som inte sker genom språk.

- En slalomåkare kan t ex i huvudet ta sig genom hela loppet, tänka på hur hon ska lägga kroppen i svängarna, olika vinklar osv, och på så sätt förbereda sig mentalt för sitt åk. Den franske hjärnforskaren Marc Jeannerod har till och med kunnat visa att samma del av hjärnan är inblandad när du tänker på en sådan planerad rörelse som när du utför den, säger Peter Gärdenfors.

Häri ligger människans medfödda tankeförmåga - att drömma, fantisera, se in i framtiden. Att tänka logiskt måste man däremot gå i skolan för att lära sig.

Detta skulle kunna vara en förklaring till det som hände mig i morse, och många andra i dagens samhälle. Teknik som inte lever upp till ingenjörernas löften. Det fungerar i labbet, och ett tag ute i den komplexa verkligheten. Men när marginalerna är för små, pressen för hård och tiden för underhåll är en kostnad man anser sig inte ha råd med, då går det som det går. Människa är på det sättet som tekniken, det är sammanhangen som helhet som reglerar utfallet, inte någon del eller aspekt av helheten. Ingen och inget är viktigare än något annat. Tänkande är inte bara logik, det är en komplex samverkan mellan en lång rad faktorer, vilka inte till 100% kan kartläggas eller förstås. Ett slags växelverkan där språket spelar en avgörande roll.

- Språket har kommit till ganska sent i människans utveckling, säger Peter Gärdenfors. Men som psykologen Michael Tomasello påpekar - att kommunicera utan språk är som att byta varor utan pengar. Att använda en penningvaluta gör handeln mycket effektivare på samma sätt som ett språk underlättar kommunikation. Orden får gemensamma betydelser och det gör att vi mycket snabbare kan byta idéer.

- Genom språket får vi lättare att tänka metaforiskt, att använda ord från ett område på ett annat. Vi talar t ex om toppen på en karriär eller att tiden flyter. Och i likhet med många lingvister tror jag att metaforer är grundläggande mänskliga tankestrukturer, säger Peter Gärdenfors.

Här finns så mycket klokhet koncentrerad. Språket är en central komponent för allt som är mänskligt i människan och i samhället. Utan språk ingen kultur. Därför är det med rädsla jag ser hur snabbt tiden och utrymmet i vardagen, för läsande, tänkande, samtal och reflektion minskar. Det går oerhört fort. Dagstidningarna ser bara till ekonomin, och jagar annonser. Språket kommer i andra hand, och analysen är en sällsynt fågel. Tiden att läsa finns inte, om man inte tvingar sig upp i ottan, vilket det stora flertalet aldrig kommer att göra. Och de unga, dem för vilken pressen och stressen är normen och vardagen, de som aldrig upplevt något annat, de vet inte ens vad de gått miste om. Vi lärare ser och förstår dock. Läsförmågan och kompetensen att skriva hos dagens studenter är skral, för att uttrycka det milt. Det är alarmerande, farligt. För om människan förlorar förmågan att tänka går vi alla miste om något fundamentalt. Och det lämnar fältet fritt för ännu mer/fler effektiviseringar, nedskärningar. Ökande vinstkrav, och minskade marginaler.

Språket är bara ett av många sätt att sudda ut gränsen mellan den inre och den yttre miljön. Sedan långt tillbaka i tiden har människan skapat bilder, sedan kom skriften. I dag har vi böcker, datorer, tidningar, foton. Vi använder almanackor, telefoner, kartor, bandspelare.

- I det traditionella AI-tänkandet hade man tänkt sig att kunna låsa in tänkandet i ett isolerat system. Nu vet vi att det inte går. Vi är inte ens medvetna om att vi knappt skulle kunna tänka utan alla dessa hjälpmedel som vi omger oss med. Tar du bort dem kan du inte skriva artiklar, inte komma ihåg mycket av vad vi har sagt, påpekar Peter Gärdenfors.

De hjälper lärandet mycket och de hjälper tänkandet mycket. Man kan inte längre tänka bara med hjärnan, vi är alla ohjälpligt förbundna med världen runt om.

Ny teknik kan vara en välsignelse. Jag hade till exempel inte kunnat skriva om jag inte hade tillgång till dator. Som dyslektiker är jag beroende av ett rättstavningsprogram, annars kan jag aldrig lita på att det blir rätt. Vi människor tänker med hjälp av, och interagerar med, lever våra liv intimt sammankopplade med, teknik. Vi är ohjälpligt förbundna med världen. Vi blir aldrig bättre än de system och verktyg vi använder oss av, och lever med.

Sensmoral: Ett krånglande tåg, en krackelerande infrastruktur, ett skolväsende som inte håller måttet för att man ser mer till ekonomi än till innehåll, en generell läsförmåga på dekis, det spelar roll. Det är inget litet problem, det är inte ens ett avgörande problem. Det vi håller på att trixa med är själva basen för allt. Det är fundamentet för mänskligheten, så som vi känner den, som är hotat. Alla sitter i samma båt, fattig som rik. Om vi inte tar hand om varandra och den värld vi lever i, då kommer det att gå illa för oss.