Khemiri vs Selimovic

Med lite distans till debaclet mellan Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic tänker jag att det kan finnas en poäng att vända och vrida lite på det som blev sagt och på utgångspunkterna för det sagda. Vad jag vill är att försöka förstå hur man skulle kunna arbeta för att minska diskriminering. Jag ska försöka att inte ta ställning för eller emot Jonas eller Jasenko. Har ingen ambition att utse en vinnare och en förlorare, även om titeln på posten kanske antyder detta. Det jag ser i debatten är två olika synsätt, och det är dessa jag är intresserad av. Det handlar om kunskap, om olika sätt att se på världen och vetandet om den.

Kunskapsteori är ett av mina intressen. Hur vet vi det vi vet? Hur skapas kunskap, och hur är den möjlig. Tre kriterier för sanning brukar man tala om, i alla fall om man inte rör sig på detaljnivå. Förenklat kan man säga att ett av de tre sätten går ut på att tänka och använda logik och slutledning för att nå sanningen om det man är intresserad. Deduktion är benämningen på den synen. Det andra sättet att se på kunskap eller kriteriet för sanning benämns Induktion, som går ut på att iaktta världen och samla belägg som stöd för sin tes. Ju fler belägg desto säkrare sanning. Det tredje sättet att tänka kring kunskap och sanning handlar om att fokusera konsekvenser. Pragmatism är benämningen på den utgångspunkten. Det som fungerar hålls för sant. I vetenskapen och till vardags är det så klart sällan renodlat, det handlar där om kombinationer och varianter som drar är ett av de tre hållen.

Tittar man på, först Selimovics, text, "Jonas, min vän", finner man en deduktiv hållning till diskriminering i samhället. Selimovic menar att diskrimineringen är en tankefigur, och att man blir diskriminerad genom att acceptera den bilden. För Selimovic spelar det ingen roll hur det faktiskt kan upplevas att leva i samhället och det man utsätts för. Diskrimineringen är för Selimovic en tankefigur. Er realitet, absolut, men framförallt existerar den i huvudet på människor. Så här skriver Selimovic.

Det här väcker minnen. Forna Jugoslavien. Kampen om diskrimineringsprivilegiet. Slovener ser sig förtryckta av serber, kroater, andra som klistrar fast dem i den balkanska myllan. Albaner förtyckta av serber. Kosovoserber av kosovoalbaner. 

Serbiska akademin skriver ett Memorandum där de säger att serber har varit missgynnade i forna Jugoslavien. Applåder. Stora applåder. Missnöjet på andra sidan. Vi är alltså inte förtryckta? Alla tycker att deras grupp ger mer än de får tillbaka. Jag vet, jag vet: ”Sverige är inte forna Jugoslavien.” Ändå. Det blev inte lyckat i forna Jugoslavien. Kommer det bli bättre här? 

Missförstå mig inte, min vän. Jag säger inte att diskriminering och diskriminerade inte finns. Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt. Ingen vacker syn. Är vi verkligen sådana?

Diskrimineringen finns. Selimovic ser problemen, och han vill förändra. Men handlingsprogrammet som han skissar på rör sig på och handlar om logik, språk och om att berätta andra historier. Selimovic utgår från att tankens makt är stor över människors liv. Därför vägrar han acceptera strukturell diskriminering. Han ser individer som gör val, och menar att Khemiri sprider uppgivenhet genom att berätta om iakttagelser och upplevelser. Diskriminering är ett tankespöke för Selimovic, för att hans utgångspunkt är deduktiv.

Därför reagerar han på Khemiris text, för att det beskriver världen med hjälp av verktyg och exempel som Selimovic inte accepterar. Och föga förvånande håller Khemiri inte med Selimovic. Khemiris utgångspunkt är induktiv, han lägger erfarenheter på hög och använde detta som argument för sin kritik mot diskriminering. Han skriver.

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det. Du har ju aldrig varit främmande för lite skruvade idéer (jag minns fortfarande ditt omtvistade förslag om att alla sexköpare borde få ett gredelint kuvert hemskickat). 

I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som kvinna i en patriarkal politikervärld. Sen lånar du mitt skinn för att förstå att när du kommer ut på gatan, ned i tunnelbanan, in i köpcentret och ser polismännen stå där, med Lagen på sin sida, med rätten att närma sig dig och be dig bevisa din oskuld så väcker det minnen till liv. Andra övergrepp, andra uniformer, andra blickar. Och nej, vi behöver inte gå så långt som till andravärldskrigs-Tyskland eller åttiotals-Sydafrika. Det räcker med vår svenska närhistoria, en rad slumpmässiga upplevelser som vår gemensamma kropp plötsligt minns. 

Att vara sex år och landa på Arlanda, i vårt gemensamma hemland. Vi går mot tullen, med en pappa som har handsvett, som harklar sig, som rättar till frisyren och bättrar på putsen på skorna mot knävecken. Två gånger kontrollerar han att det svenska passet ligger i rätt innerficka. Alla rosafärgade människor släpps förbi. Men vår pappa stoppas. Och vi tänker: Det kanske var slumpen. Att vara tio år gammal och se samma scen upprepas. Det kanske var hans brytning. Att vara tolv och se samma scen. Det kanske var hans håliga bag med det trasiga blixtlåset. Att vara fjorton, sexton, arton. 

Att vara sju och börja skolan och få en introduktion till samhället av en pappa som redan då var livrädd för att hans utanförskap skulle gå i arv till sina barn. Han säger:
”När man ser ut som vi så måste man alltid vara tusen gånger bättre än alla andra för att inte bli nekad.” 

”Varför då?”
”För att alla är rasister”
”Är du rasist?”
”Alla utom jag.” 

För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.

Med hjälp av faktiska exempel, med stöd i levda erfarenheter, utifrån många berättelser av diskriminering, bygger Khemiri upp sin argumentation. För honom är diskriminering en realitet, och den blir större och viktigare ju fler som upplever och vittnar om vad man varit med om. Khemiris argumentation är induktiv och utgår från femomenet.

Jag menar att båda har rätt, och att frågan är alldeles för komplex för att lösas genom debatt. Olyckligt om mer energi läggs på att bekämpa motståndaren, och att försvara sin ståndpunkt. Vill man förändra krävs handling, men det krävs också att man lyssnar på varandra. Det finns en massa exempel på diskriminering, ingen kan förneka det. Och det ligger något i att diskriminering går att bryta genom att tänka bort den och agera som om den inte finns. Samhället blir till i samspelet mellan tanke och handling. Kultur och samhälle blir därför komplext, och det är en ekvation som inte går jämnt ut. Diskriminering är både en upplevelse, och en tanke. Och alla är sig själva närmast och studerar världen utifrån sin horisont. Efterrationalisering är mer regel än undantag.

Är diskrimineringen strukturell, eller individuell? Mitt svar är att den är både och, ibland och för vissa är strukturens makt stor, för andra, vid andra tillfällen och i vissa sammanhang är den liten eller obefintlig. Diskriminering är inte, den blir. Ingen kan sitta inne med sanningen om diskriminering, av det enkla skälet att diskriminering inte är något entydigt. Diskriminering är resultatet av komplexa processer av tillblivelse, och samma upplevelser tolkas konsekvent annorlunda av olika individer.

Min syn på sanning är pragmatisk och jag vill se tydligare fokus på konsekvenser, av levt liv. Bara så menar jag kan diskrimieringsfrågan lösas, genom kollektiv handling. Bara genom att vi lyssnar på varandra och respekterar våra olikheter, i såväl tanke som hudfärg, kan ett annat och bättre samhälle skapas, kan diskriminering motarbetas. Olyckligt att det inte var vad som skedde här. Både Selimovic och Khemiri är barn av samma anda, lever i samma kultur. Och här är det debatten som är redskapet som används för att lösa tvister och för att nå kunskap. Tyvärr tar det fokus från sakfrågan och de problem man vill lösa. Det blir svårt att komma till skott om och när man först måste övertyga motståndaren om att ens egen syn på sanning är den som måste gälla för vidare dialog.

Olyckligt att det blivit så här, för diskriminering är en realitet i Sverige. Diskriminering är ett allvarligt problem, oavsett om den sitter i huvudet eller är ett sår ristat i huden. Det viktiga kan och får aldrig vara hur man ser på saker och ting, utan vad man gör för att förändra världen. Det är i handling kultur och samhällen skapas, och konsekvenserna är det som räknas i slutändan.

Samtal. Saknar det, överallt. Tror på det, och trivs i miljöer där det samtalas, är högt i tak och där man lyssnar och försöker förstå varandra istället för att förgöra varandra. Livet är för värdefullt för att strida om vem som har rätt och vad som är sant. Låt oss tillsammans göra vad vi kan för att skapa en bättre värld. Låt oss samtala, istället för att debattera. Om diskriminering, könsmakt och kunskap, om den kultur som vi skapar gemensamt genom att leva våra liv i vardagen.