Demokrati och bildning

Demokratins problem är brist på bildning, och bildningens problem är brist på demokrati. Bådas problem är avsaknad av tid för reflektion och kritisk granskning. Samhällets mest allvarliga brist och samtidens största risk är att vi kollektivt har fastnat i ett slags effektiviseringens trånga järnbur, vilken tar död på dynamiken och det mellanmänskliga utbytet av tankar och idéer. Detta är allvarligt. Och än mer problematiskt blir det när ansvariga inte ser problemet, utan tvärt om försöker lösa det med hjälp av mera av det som försatt oss i rådande situation.

Att se och förstå, men att göra det från en position vid sidan av, är plågsamt. Att tvingas med i den nedåtgående rörelsen, av människor med makt men utan bildning och klokskap känns orättvist. Samtidigt är det så demokratin fungerar. Sådana är spelreglerna. Vill inte ändra dem, även om frustrationen just nu är stor. Och jag kan naturligtvis inte garantera att mina förslag till evig lycka och samhälleligt välstånd leder. Några sådana garantier finns inte, den som gör sådana utfästelser ljuger.

Framtiden skapas här och nu, i och genom handling. Känns som jag upprepar det, ofta. Men det behöver upprepas, för det är en insikt som bär på agens att ta oss ur låsningen. Kollektiv insikt om att det vi kan göra, det kan vi utföra redan idag. Var och en av medborgarna i en demokrati skapar det rådande, här och nu, i vardagen. Genom att göra det man brukar upprätthålls och förändras samhället. Idag skapas framtiden. Därför leder det fel att vänta. Genom att hoppas på sedan, det som kan komma. Genom att peka på och uppehålla sig kring problemen förvärras paradoxalt nog situationen. Vi behöver bryta mönstret.

Vad vi behöver göra är att säga: Stop och belägg. Nog nu. Inga fler effektiviseringar. Inga fler debatter. Dags att sluta förenkla, vi måste upphöra med att söka genvägar genom livet, hög tid sprida insikten om att livet är en omväg mot det oundvikliga målet som ingen vill nå. Livet och samhället är det enda vi har. Det enda. Det måste vi kollektivt inse. Här och nu kan vi inget annat göra än att ta till oss den insikten. Här och nu. Stop, stanna. Får jag be om största möjliga tysssssstnad. Lite lugn och ro. Vad håller vi på med? Och varför?

Arbetslinjen, effektiviseringar, utbildningsreformer och ekonomiseringen av samhället, livet. Till vilken nytta, för vem och varför? Är det någon som vet? För att vi måste. Enligt vem, och med stöd i vilka argument? Dags att ta oss tid att reflektera över detta, över livets mening. Sluta debattera, börja samtala. Lyssna på varandra. Låt den andre tala till punkt. Reflektera, och vi glömt hur man gör, satsa på det i skolan, istället för vinst och betyg. Innehållet, vi måste börja värna innehållet. För samhällets, demokratins och framtidens skull.

Bildning och tid för samtal, kritisk reflektion och ömsesidigt lyssnande. Respekt för det fria ordet, och för dem som inte håller med. Ingen måste ta debatten, av det enkla skälet att debatt är förkastligt för allt vad kunskapsutveckling och fördjupad insikt heter. Samtal handlar om att ta vara på den tid man har, om att vara, tillsammans. Om att njuta av livet, i dess fulla komplexitet. För att få ut mer av gemenskapen och den tid vi har här på jorden. Det njuts för lite, helt enkelt, i dagens samhälle. Håller med filosofen David Brax om det. Debattsamhället förhindrar oss att njuta och att se värdet med livet.

– Tricket med att få in mycket njutning i livet är att inte vara för kräsen med vilka saker och situationer som man njuter av. Det finns mycket som gör att vi njuter. För mig kan det vara snö eller sol eller moln eller regn eller vad som helst när som helst. Konsten är att vara uppmärksam och välvillig.

Att läsa en god bok i solen på ett café, det är en försummad njutning. Om fler gjorde det, om fler tog sig tid att samtala. Om det fanns lite mer marginaler i tillvaron, då skulle en hel massa av dagens problem försvinna. Demokratin skulle stärkas, liksom hållbarheten och bildningen. På köpet skulle fler få mer att njuta av. Samhället skulle bli bättre.