Varma människor och kalla system

Vad är det för värld vi bygger åt oss själva? Det har genom alla år varit frågan som drivit mig och min intellektuella verksamhet framåt. Hur är samhället möjligt? Hur kan det förändras, vilka möjligheter och hinder finns? Vilka visioner skulle kunna realiseras? Samhället är alla vi, tillsammans. Det vi gör, det gör vi mot/till varandra, oavsett på vilken sida enskilda individer hamnar. Vinnarna OCH förlorarna är produkter av samma system, samma kulturella sammanhang. Det finns ingen utsida, allt som sker pågår på insidan. Det är utgångspunkten för det jag vill peka på och reflektera kring här.

Människan är aldrig mer än människa, med allt vad det innebär i form av möjligheter och begränsningar. Och människans förmågor är fantastiska, å ena sidan. Det finns en sådan potential hos enskilda individer. Å andra sidan och på samma sätt är världen full av individer som är inkompetenta, ointelligenta och onda. Så har det alltid varit, samhället är en mix av allt och alla som finns och verkar på insidan. Samhället är resultatet av allt och allas handlingar. Det sammantagna resultatet. Därför spelar det aldrig någon roll för samhället hur intelligenta och kompetenta enskilda individer är, det är vid varje givet tillfälle summan av delarna som räknas. Det genomsnittliga värdet. Där finns samhällets värde, och dess förmåga att hantera hoten och ta vara på möjligheterna är direkt avhängig av dessa aspekter. Det är kulturvetarens budskap till allmänheten, och kulturvetenskapens kunskaper och kompetenser kan användas för att hantera den situationen.

Tyvärr går det stick i stäv mot enskilda individers syn på sig själva. Alla vill bli sedda för dem de är, och uppskattade för sina unika kvaliteter. Alla, utan undantag. Det är en paradox, för människan är en social varelse och ingen skulle klara sig helt på egen hand, Vi är beroende av samhället för vår individuella överlevnad. Denna paradox måste lösas om det skall finnas något hopp för mänskligheten. Konsekvenserna av detta går att illustrera på olika sätt, till exempel genom att hänvisa till det politiska systemet i USA, där man drivit individualismen längst och där konsekvenserna visar sig tydligast. Där sitter politiker i knät på enormt rika lobbyister, vilkas stöd de är beroende av för att få makten, om nu inte politikerna har betydelsefulla ekonomiska intressen att försvara, vilket så klart påverkar besluten som tas. Så går det som det går också. USA som system utmanas idag av en annan ytterlighet, Kina som är en mycket mer kollektivt betonad kultur (även om det händer mycket, snabbt där. Individualismen ökar i takt med ekonomiska framgångar), och framtiden får utvisa hur det går. Dock verkar även det systemet vara utsatt för stora spänningar och drivs framåt samt måste hantera enorma risker. Detta är vad (över)tron på system gör med oss, och tron kan som bekant försätta berg, vilket gör att vi inte ser riskerna. Och eftersom alla med möjlighet att göra så drar vidare är det ändå bara förlorarna som finns kvar och får ta hand om problemen. Som i Detroit, till exempel.

Kalla system kontra varma människor, det är med andra ord en annan paradox. Människor är av kött och blod, och vill vara trygga. Vill veta och känna att det finns överblick. Människor tycker inte om överraskningar. Och därför har människor i alla tider byggt system. Skapat regler och lagt ner mycken energi på att minimera risken för att drabbas av det oväntade. Människan, återigen på gruppnivå, har därför en fallenhet för auktoritetstillit. Det som utstrålar trygghet och förtroende kommer att sprida en behaglig, men lika fullt bedräglig, känsla av kontroll. Det leder till att sådana individer får makt i samhället. Och det leder också till att det byggs säkerhetssystem. Allt för att hålla osäkerheten borta, för att inskärpa kontroll. Det är viktigt för samhällets överlevnad att det finns kontroll. Total anarki är inte önskvärt för någon. Däri ligger paradoxen. Vad ska vi göra? Det vet jag inte, men jag vet att tron på systemen är överdriven och att den leder till konsekvenser som är dåliga för alla. Som ovan, och alla kan själv fylla i listan med egna exempel.

Hästköttskandalen, som rullas upp nu är en konsekvens av tron på system. Varför blir vi förvånade, skriver Mats-Eric Nilsson i SvD. Ja, det kan man fråga sig. Det frågar sig alla med basala kunskaper i mänsklig kultur, och det var ju det. Kulturvetenskap är ju inte efterfrågad i samhället. Det ger oss ju inga Nobelpris. Det var så sant, men vi får billig mat istället. Och alla är nöjda och glada, ända tills erbjudandena granskas i sömmarna.

Köttbullarna till det löjligt låga priset är en lockvara som Ikea förmodligen inte kan tjäna ett öre på – men som man förstås ändå måste fylla med så billiga ingredienser som det överhuvudtaget är möjligt.

För två år sedan fick företaget kraftig bondekritik i Belgien för att man i sina varuhusrestauranger dumpade priset på biff med pommes frites till 2,50 euro. Bönderna talade om en ”pervers prispress” och beskrev hur dagens producenter kläms mellan de stora butiksjättarna som tvingar fram orealistiskt låga nivåer.

Här i möbelgigantens hemland vållade dessa protester inga större rubriker – gnälliga bönder som inte tål lite sund konkurrens! – men idag vet vi desto mer om vilka följder kostnadsjakten kan få för produktkvaliteten.

Kunskapen finns mitt framför ögonen på oss, men vi väljer att se det vi vill se. Så fungerar människor, sådan är kulturens logik och dess konsekvenser ser ut precis så. Hur mycket vi människor än önskar att det skulle vara på något annat sätt. Detta vet kulturvetare, och därför blir vi inte förvånade när vi läser följande.

Samma dag som annonsen var införd upptäcktes ju att ett parti av denna blågula paradrätt på väg till Ikeavaruhuset i tjeckiska Brno innehöll just det billiga hästkött som använts som bulkmedel i mängder av färsprodukter över hela Europa.

Att Ikea långt innan den senaste skandalen briserade bytte köttbullsleverantör – du trodde väl inte att de trillades i restaurangköket? – från det numera så skadeskjutna Findus till Familjen Dafgård hjälpte alltså föga.

Uppenbarligen har inget av företagen haft koll på vilket kött som ingår i deras produkter, och det går nu inte längre att i debatten skylla på skumma utländska fabriker. Det aktuella partiet har ju tillverkats i Källby utanför Mariestad.

Sanningen är att varumärkena sedan länge blivit lika ointressanta som nationsgränserna. Komponenterna till våra livsmedel köps upp på en global spotmarknad där den som vid ett givet ögonblick kan leverera till det lägsta priset vinner upphandlingen.

Och i ett sådant system är det faktiskt mer osannolikt att de hyperbilliga köttbullarna skulle bestå av svenska nötdjur än av uttjänta hästar från Transsylvanien.

Att det står ”Västergötland, vårt skafferi” på Dafgårds varubussar bör i det här sammanhanget mest ses som en dekoration.

När ekonomin går före allt, då är detta priset vi får betala. Ekvationen är och förblir omöjlig. Dags att fatta det, och ta in vidden av problemen som denna kulturella logikresulterar i. Dags att granska fler sidor av samhället, aspekter av kollektivt liv.

Den akademiska världen till exempel. Det må vara en kunskapens högborg, så ser i alla fall varumärket ut. Men hur är det egentligen. Vilket är fundamentet som kunskapen vilar på och som samhället litar till? Jag tänker så här, men det är inget avslöjande, det är en identifiering av en potentiell risk. I alla fall inom hum/sam-området. Högskolans intellektuella hårdvaluta, det instrument man använder för att mäta kunskapens värde, är idag: Referee-granskade artiklar, införda i erkända internationella Journals. Har man bara lyckats få in en artikel där, då har man skaffat sig en pinne att lägga på den hög som avgörs ens värde i akademin. Så vad krävs för att få denna eftertraktade valuta. Jo godkännande av två anonyma forskare, som inte har några formella krav på sig och som aldrig granskas. Speciellt inom hum/sam-området, där det aldrig handlar om laborationer och där utlåtanden i hög grad blir till åsikter och tyckande, där finns ingen transparens eller rättssäkerhet. Och när Journals börjat ta betalt för att publicera artiklar, då är vi ute på ett sluttande plan.

Här står vi idag. Detta är problemen vi har att hantera. Det är upp till oss, vare sig vill det eller ej. Det är alla vi, tillsammans som blickar ut över stupet. Ska vi ta hand om varandra, eller är var och en sin egen lyckas smed? Svaret är upp till oss, det är paradoxen, som vi kan välja att se och försöka hantera, eller förneka och fortsätta som om inget hänt. Vi har ju ändå ett perfekt system.

Vi lever i den värld vi lever, inte i den värld vi vill ha och tror att vi har.