torsdag 22 november 2012

Framtiden. Finns den, eller skapas den?

Dagens Under Strecket fångar mitt intresse, och hakar i en gammal tanke som bearbetats på olika sätt här på Flyktlinjer, frågan om framtiden. Finns den, för oss att förutse, eller skapas den i och genom handlingar? Går utfallet att påverka, eller är det givet? En avgörande fråga för humaniora, skulle man kunna säga. En central fråga för byggandet av ett hållbart samhälle. Helt enkelt en fråga som angår oss alla, på ett eller annat sätt. Utgångspunkten är en ny bok i ämnet, av Nate Silver.
Silver själv måste rimligen uppleva det hela som ganska obehagligt, eftersom han inte har särskilt mycket förtroende för soffsittarintellektuella. Faktum är att i Silvers nyligen utgivna bok The signal and the noise: Why so many predictions fail – but some don’t (Penguin Press, 534 s) ägnas en hel del utrymme åt att granska just sådana intellektuella, och hur bra de egentligen är på att förutsäga framtiden. Det visar sig, föga överraskande, att ju oftare en så kallad expert uttalar sig i press och tv, ja, desto sämre är deras förmåga att träffa rätt. Särskilt gäller detta politiska tyckare som på olika sätt tillfrågas om val, utfallet i politiska strider eller omröstningar.
Den som kan förutsäga framtiden kommer att få makt, vilket fallet Silver bekräftar. Alldeles oavsett hur bra han är, eller kanske snarare har varit. För oavsett hur bra man är på att skåda in i framtiden är det först i efterhand som det går att avgöra om det som sades innan verkligen stämmer överens med det som sedan hände.

Den egenheten hos framtiden, att den inte går att kontrollera annat än i relatid, glöm konsekvent bort. Låt oss för diskussionens skull säga att det faktiskt går att förutsäga vad som ska ske (boken verkar bekräfta att det går ganska bra). Okej, det är gott och väl, men det finns fortfarande ingen möjlighet för någon av oss att avgöra om förutsägelsen är sann, förrän den realiserats. Och om det handlar om människornas värld, om kultur, går det aldrig att avgöra om det blev som hen sa för att det var förutbestämt, eller för att man handlat i enlighet med profetian. Ett viktigare problem är dock att den som blir litad på, den som får makten att uttala sig om framtiden, hen tilldelas en enorm makt över människors liv. Vill vi ha det så? Kommer det att leda till ett bättre och mer hållbart samhälle?

Vill vi verkligen veta? Har tyvärr inte sett pjäsen, men tror mig veta att Shakespeare pjäs Macbeth handlar om just detta med förutsägelser om framtiden, och vad de riskerar att göra med den som med säkerhet vet. Den som vet kanske inte gillar det man får höra, och det leder till olycka. Vad vi konsekvent glömmer när frågan om framtiden kommer på tal, det är att vi alla redan vet vad som kommer att hända med oss; vi kommer alla att dö, förr eller senare. Alltså vet vi redan mer än vi vill om framtiden.

Här och nu, lever och verkar vi. Låt oss ta vara på den insikten, och låt oss göra vad vi kan för att njuta och göra det bästa av det vi har. Låt oss satsa på vetenskaper som hjälper oss att hantera livet, det som levs i vardagen. Bara så kan vi bli lyckliga, enskilt och kollektivt. Mer humaniora, det är vad jag ser som enda garanten mot den makt som framtiden och viljan att veta har över oss människor. Ändå verkar boken av Silver vara bra, och den visar på många andra problem kopplade till detta med förutsägelser om framtiden.
”The signal and the noise” är full av observationer som denna, och kan varmt rekommenderas som en sorts introduktion till svårigheterna med förutsägelser och prognoser på en mängd olika fält. Delar av boken fungerar som en sorts intellektuell vaccination mot ett alltmer sifferviftande kommentariat, även om den ironiskt nog inte tycks ha fungerat som ett vaccin mot Silvers egen upphöjelse. Faktum är att Silver i boken delvis underkänner sin egen modell för analys av opinionsundersökningar, pekar på svagheter i den och vrider på alla dessa brister ganska öppet. Han avslutar med att påpeka att modellen i alla fall har sina styrkor, och att den kan lyckas bra ibland – men att det inte skall tas till intäkt för att den är felfri eller magisk på något sätt.
Tyvärr verkar medierna och allmänheten i USA, inte lyssna riktigt på Silver, för han har blivit ett slags guru. Och det är inte svårt att förstå att det är lockande. Ära och uppmärksamhet vill de flesta ha, och det är självklart svårt att vara kritisk mot den som hyllar och älskar en. Se där, ytterligare ett dilemma. En fråga som ställs i boken handlar om förmågan att förutse framtiden, kommer vi att kunna bli bättre på det? Är det möjligt att veta, och vad i så fall?
Silver pekar på två omständigheter som gör att en sådan lag är osannolik. Han tror inte att det är omöjligt att vi kommer att bli bättre på att förutsäga vissa klasser av system, men det är långtifrån en given utveckling. För det första ökar mängden data väldigt snabbt, och vi har problem med att skilja viktiga signaler från brus (därav titeln på Silvers bok). Vi får hela tiden mer och mer data, men vilka datamängder som verkligen hjälper oss är långt ifrån klart, och kvaliteten på de data som vi kan samla in varierar vilt. Dessutom sprids felaktiga data lika snabbt som värdefulla data, ibland till och med snabbare, i vår nya nätverksverklighet.

För det andra är vissa system helt enkelt sådana att de är, av naturen, mycket svåra att förutsäga. Silver ägnar flera kapitel åt vad han kallar dynamiska och ickelinjära system. Sådana system – ekonomin, vädret och andra komplexa system – kännetecknas av att det sätt systemet beter sig vid en tidpunkt påverkar hur det beter sig framgent och förändringarna i systemet ofta är häftiga och exponentiella. Båda dessa faktorer – bruset och komplexiteten – sätter upp gränser för vad vi kan åstadkomma när det gäller förutsägelser och prognoser.
Det man vinner i precision förlorar man i överblick, och då har vi ändå inte vunnit något. Dessutom finns alltid ett mått av ovisshet, i och genom komplexiteten i systemet vars utfall ska förutsägas. Vädret är svårt nog, och det är ändå uppbyggt av komponenter som är lyckligt ovetande om att de studeras och prognostiseras. Börsen, ekonomin, som är ett ämne som är synonymt med kultur, om detta säger Silver följande.
Om det är svårt att förutsäga vädret, noterar Silver, är förutsägelser av börsen mycket mer utmanande. Börsen har alla de kvaliteter som vädret har, båda är ickelinjära och dynamiska system. Men börsen är därtill ett självobserverande system där ett flertal av aktörerna sysslar just med att försöka förutse utvecklingen. Varje uppenbart mönster som kan observeras av mer än en person kommer snart att utplånas och försvinna. Systemet är nästan utformat för att hela tiden bli svårare att förutsäga.

Lägg till det de komplexa modeller som i dag används för att just försöka hitta även väldigt kortvariga mönster och göra vinster på dessa, och börsen i sin helhet blir enormt svår att förutse. Finansmarknader är fyllda, menar Silver, av en mängd brus och det är just detta som gör dem attraktiva. Om det inte fanns något brus skulle det inte vara rationellt att handla alls, menar han, och även om det innebär att bubblor är oundvikliga är det ett billigt pris att betala för ett ekonomiskt system som ger oss de möjligheter som marknaden ger oss.
Kultur, det humaniora studerar, är ett självobserverande system. Därför är det olyckligt att försöka förutsäga vad som kommer att ske i framtiden, av en hel massa olika skäl. För det första leder det till passivitet, och kanske även uppgivenhet, för det spelar då ingen roll vad man gör. Och det förändrar samhället i en riktning som ingen vill. Makten som det ger prognosmakarna har diskuterats ovan. Vi måste inse att vi egentligen inte vill veta, att den kunskapen är dålig för oss.

Vilket samhälle vill vi ha? Det blir en felställd fråga i en värld som är förutbestämd av den som kan skåda in i framtiden. Vill någon leva i en sådan värld, egentligen? Det är knäckfrågan! Vill vi veta, egentligen, eller är det en central del av människoblivandet att inte veta? Jag lutar åt det senare, och vill studera förutsättningarna för kulturell förändring. Jag vill verka för en bättre värld, och är övertygad om att det är möjligt att förändra den kollektivt. Jag tror på humaniora, och på framtiden. Jag tror däremot inte att det är möjligt eller önskvärt att försöka skåda in i det som ska ske. Jag vill överraskas, utmanas och ta dagen som den kommer. Vill inte veta, och strider för rätten att slippa veta. Niklas Lundblad som skrivit Understreckaren pekar på liknande problem.
Silvers undersökning av klimatprognoser väcker en viktig fråga om förutsägelser i samhället överlag. Det sätt på vilket vi förutsäger framtiden och gör prognoser, och vilket värde vi tillmäter dessa prognoser, har ett allt större inflytande på vårt samhälle. När italienska seismologer i L’Aquila nyligen dömdes för dråp för sin oförmåga att förutse en jordbävning var det ett märkligt uttryck för ett samhälles frustration med prognosernas osäkerhet, men också för vilken tilltro vi tillmäter prognosmakarna. Siffror och statistik kan lika gärna användas för att trollbinda som för att upplysa, och vi mår alla bra av att skaffa oss en grundläggande förståelse både för förutsägelsernas värde och begränsningar.
Vad får vi för samhälle, om vi gör si eller så? Om vi accepterar det eller detta som sanning? Det är humanioras ständiga fråga, och den har inget svar. Svaret skapas i och genom vardagen, när vi lever våra liv, kollektivt. Kulturen ser ut och fungerar på det sättet, och det är bara att acceptera. Framtiden är och måste vara en öppen fråga. Silver verkar vara inne på samma sak.
Avslutningsvis: blir vi alls bättre på att förutse framtiden? Och är det i så fall tekniken som gör det? Silvers svar är att vi blir bättre på vissa områden, men att det inte handlar om enbart tekniken – när det gäller framtiden kan människor både förbättra och förvärra prognoserna. Att skilja signal från brus kräver både tekniska verktyg och mänsklig insikt.
Faktum kvarstår: Är det så som man kommer att läsa och förstå boken och prognosmakaren som författat den och som uppenbarligen är bra på att förutse delar av den närmaste framtiden? Eller rättare sagt, har har varit det! Kommer han att vara det även i framtiden? Om vi frågar honom själv är svaret givet, men vill vi det, lita på den som säger sig veta?

Det finns inga genvägar, bara livet här och nu!

2 kommentarer:

Jonas Bergvall sa...

Samtidigt finns det en skillnad mellan att förhålla sig till framtiden och att tro sig kunna förutsäga den. Jag tror den distinktionen är viktig eftersom tanken på att vi inte kan förutsäga framtiden lätt kan leda till slutsatsen att vi heller inte behöver bry oss om den.

Eddy sa...

Håller med om det Jonas! Det är en fin balansgång, och ett komplext problem. Uppgivenhet är lika illa som tron att det som komma skall är en formalitet. Här behövs helt klart kulturvetenskaplig kompetens! Mer av samverkan, kollektiv omsorg och tänka tillsammans!