Har tänkt på detta länge. Och nu har jag samlat på mig tillräckligt många färska upplevelser och intryck för att kunna skriva om ämnet. Om samband mellan kunskap och makt, vetande och akademiska titlar. Utan att nämna namn, för detta handlar inte om person, utan om ett utbrett fenomen inom akademin, skall jag försöka illustrera hur det kan gå till och hur det fungerar inom akademin. Inom delar av akademin, kanske bör tilläggas. För det finns ställen och sammanhang där det inte ser ut som följer.
Typsituationen är: Ett seminarium, inte direkt om forskning men ändå forskningsrelaterat. Ett arbetsplatsmöte, som mynnar ut i ett slags workshop där adjunkter, Lektorer och professorer skall reflektera tillsammans och utbyta tankar om problem som rör hela arbetsplatsen. Där skulle man kunna tro att akademisk prestige skulle kunna läggas åt sidan, och att man skulle kunna mötas förutsättningslöst. Jag menar, ingen rör sig inom sitt akademiska/forskningsmässiga expertområde. Alla är mer eller mindre noviser, eller har i alla fall i princip samma förutsättningar. På pappret.
Människor har kunskaper och kompetenser. Det är en del av innebörden i att vara människa, och det gäller för alla. Samtidigt styrs människor av affekter och andra impulser. I sociala sammanhang aktiveras och används oftast kunskaperna man har och de akademiska kompetenserna i mindre grad än affekter och impulser. Fast det tänker man sällan på, och det är också svårt att skilja det ena från det andra. Och det påverkar inte bara samtalen och utbytet av kunskap, det påverkar dessutom kvaliteten i arbetet.
Åter till typsituationen: Ett problem ska lösas. Det ställs frågor. Professorn som sitter med håller inte med. Vems ord gäller, och riskerar att förvandlas till gruppens åsikt? Professorns, så klart, av följande skäl. Professorn är van att bli lyssnad på, och åtlydd. Professorn har i och genom sin yrkesvardag invaggats i att det hen säger är rätt, oavsett hur mycket eller lite det ligger i orden och åsikterna. Och då kan det vara svårt att plötsligt bli ställd till svars eller ifrågasatt. Vid sådana tillfällen kan den som är innehavare av akademiska titlar agera på två sätt: A. Lyssna, reflektera och utifrån sina kunskaper formulera ett väl underbyggt svar, som kan leda till att åsikten verifieras eller underbyggs, eller att professorn överger sin ståndpunkt. B. Professorn går till attack och antingen avfärdar ifrågasättaren, eller förnärmat framhärdar (och i värsta fall hänvisa till sin titel).
Forskning handlar om A, och B visar exempel på hur makt och kunskap kan hänga samman. Tyvärr är fallet A, sällsynt. B möter jag däremot ständigt i min vardag inom akademin. Själv försöker jag sträva efter A, och skulle jag ertappas med att falla i B-fällan är jag tacksam för att bli uppmärksammad på det. För det är fullkomligt vansinne att det överhuvudtaget får och kan finnas som företeelse inom akademin. Ändå är det så det ser ut. Professorns ord väger tyngre, även i fikarummet och i diskussioner som ligger långt utanför professorernas vetenskapsområde och det man faktiskt forskar om.
Illvilja, eller något liknande handlar det inte om. Det är inte vad bloggpostens ämne. Jag skriver inte av mig någon frustration, även om inspirationen till denna text delvis hämtar kraft från något liknande. Jag vill förstå, inte gråta ut offentligt. Jag är kulturvetare, och jag har ett djupt intresse för kunskap, som sådan och som fenomen i samhället. Vad är det, och hur skapas och upprätthålls vetande? Det är jag intresserad av. Det vill jag förstå. Och jag behöver bara öppna ögonen och öronen, i min vardag och absoluta närhet för att finna exempel att reflektera över. Det jag ser är hur makt och kunskap, överallt hänger ihop som ler och långhalm.
Det påverkar samhället, eftersom det får konsekvenser för kvaliteten i vetandet. Utfallet av satsningarna på forskning och högre utbildning blir lidande, inte av att det är och ser ut på detta sätt, utan för att detta är kunskaper som inte erkänns och förs upp till debatt. Människan styrs av BÅDE affekt och intellekt, och det gäller för akademiker och nobelpristagare så väl som för adjunkter och icke-akademiker. Alla, utan undantag, påverkas av och använder både logik och känslor för att uppnå det man vill, när man vill och där man vill. Och att vilja få rätt är ett djupt mänskligt drag. Det kan alla förstå, men att ge någon rätt bara för att hen är professor, det är förödande för samhället.
Frågan om relationen mellan makt och kunskap är viktig, för alla. Idag håller vi dock tyvärr på att bygga upp en intellektuell infrastruktur som utgår från politiska beslut och rent okvalificerat önsketänkande. Vi behöver fler professorer och högt utbildade människor, på fler positioner i samhället, säger man. Men man glömmer konsekvent att det aldrig är en garanti för att få den bästa och mest användbara kunskapen. I den bästa av världar hänger yta och innehåll så klart ihop, men vi lever i vår värld. Och det är en värld där affektioner förnekas eller bortträngs, en värld där allt sägs vara som det borde. En värld där fokus ligger på processerna och på målet man vill uppnå, inte på de faktiska konsekvenserna av handling. Jag skriver det ofta, men det är för att det behöver sägas: Det lyssnas alldeles för mycket och för ofta på vem som talar, och alldeles för lite på vad som sägs.
Den som har makten bestämmer över vetandet. Inte tvärt om. Om det är som man brukar säga, att tron kan försätta berg, ja då vore det konstigt om kunskap skulle vinna över den kropp som smyckats med landets högsta kvalitetsutmärkelser, även om den kroppen agerar långt utanför det område som utmärkelsen erhållits inom. Detta gäller självklart inte naturlagar och annat som är uppenbart, men så fort vi talar om kultur, om sanning och om sådant som har med samhället att göra kommer affekt att väga tyngre än intellekt, logik och vetande.
Fler samtal, på hög nivå, kring dessa frågor, dessa vetenskapligt grundade insikter om människans natur, vill jag se mer av inom akademin och även bland politiker. Vill vi ha fler titlar och annat som går att mäta och räkna, eller vill vi ha bra och användbar kunskap. Vad passar bäst i ett samhälle som säger sig utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet?
Frågan är öppen, och samtalet fortsätter!
1 kommentar:
Kanske man återigen kan tänka på detta (makt, kunskap, kritik, tolkningsföreträde) som sammanhållande, upplösande och de förväntningar eller t.o.m. press, någon upplever i ett visst sammanhang, på ansvar för att hålla något samman (leda, representera, mobilisera, uppbära). Vi är aldrig ensamma. Så kan man fråga sig, vad "hålla samman" tillåter och tål, i form av avvikelser, utan att det upplöses? Vad kan yttras och göras? (och kanske det generellt är större utrymme i att "göra" än i att säga?).
Skicka en kommentar