Vad är vinst i vård och skola?

Läser på Brännpunkt idag, Stefan Sterns tankar om vinst i välfärden. Han är emot, och vill här påverka Socialdemokraterna i riktning; för vinst i välfärden. Han menar att det är bättre att jobba fram nationella riktlinjer som gäller för alla. Det håller jag med om. Problemet är inte vinsten i sig, utan kvaliteten på utförandet. Och de problemen borde vara enkelt avhjälpta genom ett detaljerat regelverk och fungerande system för uppföljning och utvärdering av all verksamhet.

Vinst har blivit ett skällsord och likt getingar kring en sockerbit surrar alla kring det laddade ordet vinst. Det passar väl in i en politisk retorik, och det är lätt att använda i debatter. För eller emot, ja eller nej. Känns lite trist att behöva påpeka detta, men verkligheten är aldrig svart eller vit, den är oftast ganska grå. Vinsten i sig kan aldrig vara ett problem. Problemen handlar om helt andra saker. Det är jakten på vinst, och att vinsten i vissa företag är överordnad, som är problemet. Men det största problemet i hela debatten är att fokus riktas mot vinsten, och inte mot verksamheten.

Jag vill leva i ett hållbart samhälle, och det är ett robust samhälle som överlever på sikt, oavsett vad som händer. Om ett företag går med vinst eller ej har väldigt lite med hållbarhet att göra, egentligen. Det viktiga är att företaget kan bära sina kostnader på lång sikt, och att de beskattas i Sverige. Både landet man verkar i och verksamheten man bedriver måste vara långsiktigt hållbar. Det är avgörande inom vård och skola, och det är vad debatten borde handla om.

Stern för fram tre argument för sin tillåtande syn på vinst i skola och välfärd. Tänkte titta närmare på dessa.

1. Det handlar om ett uppskattat inflytande hos medborgarna – men också hos de anställda. Opinionsundersökningar visar att 92 procent anser det vara rätt med eget val inom äldreomsorgen (Demoskop, maj). Socialstyrelsen, som är nationell tillsynsmyndighet, visade nyligen att kommunal och privat drift är lika bra. 88 procent anser att man ska kunna välja i sjukvården. Av de 20 mest uppskattade vårdcentralerna i Sverige är 16 privata (SKL:s patientenkät). 85 procent säger att de själva vill bestämma vilken grund- eller gymnasieskola barnen ska gå i. De bästa skolorna är oftast friskolor. Enkäter visar att även de anställda, huvudsakligen kvinnor, drar fördelar av att ha fler arbetsgivare att välja mellan. De upplever hos privata företag exempelvis större möjligheter till inflytande på jobbet.

 Detta stämmer säkert. Finns ingen anledning att ifrågasätta siffrorna. Men det är tydligt att frågorna ställs till individer. Och att frågorna ställts på ett sådant sätt att de riktar uppmärksamheten till vad jag vill. Jag vill kunna välja, jag vill att mina barn skall gå i den bästa skolan. Jag vill ha den bästa vården. Vem vill inte det? Den avgörande frågan är dock vad man är beredd att offra för detta? Den frågan ställs aldrig? Vem ska betala verksamheten, och hur ser man på de anställdas situation? Varifrån hämtas vinsten?

Allt hänger ihop. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar. Valfriheten har ett pris, och någon måste betala. Är jag beredd på det? Varför ställs inga frågor om det? Vård och skola kostar pengar, och dessa verksamheter ska självklart bedrivas effektivt. Möjligheten att göra vinst har visat sig vara ett användbart verktyg för att uppnå detta. Och det är väl bra? Men om det blir målet med verksamheten kommer det att gå ut över kvaliteten, ingen tvekan om det.

Pengar för pengarnas skull driver inte kvalitet. Vinstmaximering och mer hänsyn till ägarna än till brukarna leder till kortsiktighet, risker och sämre kvalitet. Det gör att valet av skola och vårdcentral ständigt måste omvärderas. Spelplanen förändras hela tiden. Fokus på vinst är inte kungsvägen till långsiktighet, även om det så klart finns undantag. Risken med valfriheten är att den tvingas på en, och då är inte valet fritt. Segregeringen ökar, det visar undersökningar. Och det är alltid bara den som redan har det väl förspänt som kan utnyttja möjligheten.

2. En åldrande befolkning medför krav på mer privat kapital i sektorn – inte mindre. EU-kommissionens beräkningar visar att kostnaderna för omsorgen om äldre i Sverige stiger från 3,5 procent av BNP till 5,8 procent till år 2060. Det handlar om cirka 250 miljarder kronor. Om Sverige vill fortsätta att utveckla äldreomsorg och sjukvård krävs av nödvändighet mer kapital och resurser till välfärden än vad skattebasen på sikt kommer kunna bära. Också stigande kvalitetskrav ger ökade kostnader, vilket i sig kräver fortsatt nytänkande, konkurrens och effektivitet inom välfärdssektorn. En återgång till offentliga monopol är även av dessa skäl omöjlig.

Samma sak här. Finns inte mycket att invända mot, i sak. Kvalitet kostar pengar. Men återigen, vem ska betala. Alla gemensamt, eller jag för mitt personliga behov? Som det ser ut idag är svaret en kombination av båda. Jag får del av skattemedlen, som ett slags grundplåt och kan sedan lägga valfritt eget belopp för att få den vård och den skola jag vill ha. Det strider helt mot alla tankar om solidaritet, för det gör att det är innehållet i den egna plånboken som styr vilken skola och vilken vård man får. Och det är en valfrihet för de rika, bekostad av de fattiga.

Eftersom ingen tror att just jag skall bli fattig kommer de flesta alltid att välja en politik som ger mig mer kvar i plånboken, som jag kan använda för att berika mitt liv. Det leder på sikt till klyftor, vilka gör att alla kommer att få mindre kvar i plånboken. För det blir både svårare att vara fattig, och dyrare att vara rik i ett sådant samhälle. Ekvationen går helt inte ihop, på sikt. Samhället och politiken måste bedrivas på längre sikt än över innevarande mandatperiod. Liksom skolan och vården. Därför borde fokus inte ligga på vinsten, utan på kvaliteten och framförallt på arbetet långsiktigheten i företaget.

Om vårdföretag väljer att beskattas i länder där skatten är låg och insynen obefintlig, då minskar skattebasen i Sverige och hela välfärden urholkas. Det är problemet, inte vinsten. För med väl utarbetade regler och kvalitetskrav finns inga möjligheter att skapa någon vinst att tala om. Politiker som talar om att förbjuda vinst har fallit offer för retoriken och har målat in sig i ett hörn. En politiker som inte litar på sin egen förmåga att utarbeta och upprätthålla ett regelverk som gör det omöjligt att göra vinst i vård och skola säger samtidigt att hen är maktlös. Och sådana politiker bör inte sättas att styra ett land. Det leder inte till långsiktig hållbarhet.

3. Svenskt kunnande inom skola, vård och omsorg kan bli ett viktigt område för export – som litet land har vi inte råd att tacka nej till tusentals nya jobb. En stor del av de framtida jobben kommer att finnas inom vård och omsorg eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. När kvinnor i allt fler länder vill förvärvsarbeta växer trycket på investeringar i förskolor. Då vårt land var tidigt ute med valfrihetsreformer på hemmaplan, har många välfärdsföretag vuxit sig så starka att de också har kraft att sprida sitt kunnande till andra länder. 10000 personer är redan anställda i sådana svenska företag utomlands – och nu växer marknaderna.

Helt riktigt. Sverige är och ska vara ett land som exporterar kunskap, nytänkande och som sprider budskapet om att det går att kombinera kapitalism med socialt ansvar. Den Svenska modellen fungerar, än så länge. Tyvärr håller vi på att montera ner välfärden, själva basen för exporten. Risken blir att vi exporterar välfärden, och att Sverige lämnas kvar som en torr och tom säck vars innehåll och värde sugits ut.

För att överhuvudtaget kunna erbjuda valfrihet inom vård och skola krävs att det finns en bas att stå på och utgå från, för alla inblandade. Vi snackar om generationsövergripande åtaganden. Om åtaganden som sträcker sig långt bortom kvartalsrapporter och mandatperioder. En valfrihet värd namnet, det vill säga ett brett utbud, för alla, av olika former av skolor och vårdideologier, kostar pengar. Så klart, för det innebär ju att fler företag än vad som egentligen behövs måste finnas, annars går det ju inte att utnyttja valfriheten som det talas om. Valfrihet kostar långt mycket mer än vad en skattefinansierad skola och vård, som är lika för alla och som alla har samma intresse av, kostar.

Valfrihet är bra på många sätt, och inom många branscher. Men den passar synnerligen illa inom vården, vilken alla är beroende av på (i princip) samma sätt, eller i skolan. Ett land kan bara byggas gemensamt, och då krävs att alla ha samma utgångspunkt. Först när alla fått samma utbildning och start i livet, i en skola som alla bryr sig lika mycket om. Först då har man redo att gå ut i livet och använda sina individuella färdigheter och personliga intressen för att bygga sig ett liv efter eget skön. Och det man göra i trygg förvissning om att, om/när man blir sjuk får man, oavsett hur det går i livet, samma vård som alla andra.

Det är vinsten med en skattefinansierad, allmän skola och vård. Ett land där man tar hand om varandra, och där alla har samma förutsättningar. Ingen människa är en ö, tänk på det. Tänk också på att vinst aldrig har med pengar att göra, det är vad man gör med pengarna som är det viktiga!