Att en enskild individ förväxlar formell kompetens med vad man faktiskt kan. Att jag går på myten om mm egen förträfflighet. Det kanske inte är så märkligt. Kanske är det både förklarligt och försvarligt att det är så. Människans natur är helt enkelt funtad på det viset. Dessutom är det ibland både en fördel och en förutsättning att jag tror mig om mer än omgivningen, för dels gör det att jag försöker, dels växer de flesta med uppgiften.
Att samhället förväxlar den formella kompetensen med det som individen faktiskt kan är emellertid djupt problematiskt. För därigenom kommer det att på pappret se ut som om landet eller organisationen förfogar över kompetenser den, i bästa fall faktiskt haft men, nu saknar. Formell kompetens, det som finns på papper och i form av utmärkelser och titlar bör inte förväxlas med det man faktiskt kan. Reell kompetens är kontextuell och beroende av dagsform, vilket Sverige smärtsamt fått erfara i det just nu pågående fotbolls EM, i matchen mot Ukraina. Det som på pappret såg ut att vara möjligt, visade sig i själva verket vara utom räckhåll, där och då. Och samma gäller allt och alla, överallt.
Ovanstående beskrivningar är inga nyheter. Detta vet alla. Ändå fortsätter vi att räkna det som finns på papper, det som går att RÄKNA, istället för det vi faktiskt vill ha: kompetens som är användbar och kunskap som fungerar. Liksom kunskapen om kultur, som oftast är motsägelsefull, som jag skrev om igår, väljs konsekvent det dokumenterade framför det fungerande.
Varför det blir på detta sätt ser jag som en central fråga, för arbetet med att förstå människan samt optimera samhället och organiserandet av mänskliga handlingar. Problemet visar på något fundamentalt mänskligt. Förstår och accepterar vi denna egenskap, och kan vi utarbeta handlingsplaner för att hantera "problemet", vore mycket vunnet. Det handlar om att lära känna svagheterna i människans konstitution, för att kunna möta dem och skapa arrangemang för att övervinna svagheterna.
Alla förstår att detta finns en ansenlig sprängkraft i detta. För den som med möda lyckats skrapa ihop tillräckligt med dokumenterad, formell kompetens (och framförallt om hen vet att denna inte är kompatibel med individens reella förmåga), kommer att bevaka värdet av denna med sitt liv. Inget konstigt alls. Den som har erövrat en hög position, som skänker hen ära, makt och mycket pengar, har allt att förlora på att det formella räknas mindre än det reella. Samhället eller organisationen som skapats för att utföra en speciell uppgift, däremot, borde inte ta några sådana hänsyn.
Tyvärr är det bara i fotboll och andra sporter där transparensen är hänsynslös, och där det är omöjligt att leva på gamla meriter, som den reella kompetensen går före den formella. Och inte ens där fungerar det alltid. Om folket kräver att Zlatan ska spela krävs det en förbundskapten med närmast omänsklig integritet för att kunna ta ut det lag hen verkligen tror på, utifrån kunskapen om dagsform, motståndet man möter, vädret och andra kända förutsättningar.
Varför envisas vi med att räkna det vi kan när vi ska bedöma kompetens, istället för det som faktiskt fungerar. Det är svårt, kanske någon svarar. Det är en vanlig invändning mot den typ av problem som denna och den förra bloggposten försöker belysa och reflektera över. Det är svårt. Visst är det svårt. Självklart. Men att säga det är lika meningsfullt som att upplysa den som blivit lämnad av sin älskade om att kärlekens vägar äro outgrundliga. Det är svårt, men just därför är det inte bara angeläget utan även nödvändigt att de bäst lämpade ägnar sin tid och sin kapacitet åt att arbeta med frågan. Att det är svårt är inte ett godtagbart skäl att inte försöka.
Kunskap, kultur och kompetens är likt hållbarhet diffusa begrepp. Men vad vi har att göra med här är frågor som är centrala för människans och jordens överlevnad. Människan är inget utanför kulturen, och kompetenser och kunskaper behövs för klara utmaningarna som livet på jorden står inför. Att överhuvudtaget framföra argumentet att detta är svårt, är befängt och visar bara på hur vi människor fungerar. Vi vill egentligen inte befatta oss med verkliga problem, och varför skulle vi när det faktiskt går att skapa en fiktiv verklighet där alla utmaningar är lösta på förhand? Där den med flest meriter alltid vinner och där allt alltid går enligt plan? Varför? Det ska jag förklara.
Vi behöver fördjupa vår kollektiva insikt om dessa frågor, och vi måste lära oss att bygga system för att möta våra mänskliga svagheter. Oavsett hur stor utmaningen än är finns inget alternativ. Hur mycket vi än vill leva i den fiktiva värld vi skapat, hur lockande kartan än är framför terrängen, så är det i verkligheten vi lever. Och där är kompetens; det som fungerar; när det fungerar; där det fungerar. Inget annat!
Hög tid att fatta detta, och att göra något riktigt och viktigt åt saken.
3 kommentarer:
Kanske man kan tänka så, att begreppet kompetens, och kompetent, mer beskriver (ett) status, i meningen att "vara" något och genom detta placera in sig (hierarkiskt) bland andra som är något. En äldre betydelse av kompetens är att tävla och konkurrera (om tjänster t ex), enligt SAOB.
Då kan man jämföra med begreppet "färdighet", som mer associeras till något praktiskt, något som görs, och tränas. Här har vi att göra med hantverk. Den som är "färdig" är inte färdig som i "avslutad" eller färdiglärd (kompetent?) - och här är ännu en rätt död betydelse av färdig från SAOB: färdig betyder "vid krafter och hälsa", "skicklig, duktig", och även "grundlig, ordentlig". Så den som är färdig, är i stånd att utöva sina färdigheter väl.
Jag tror att det finns en längtan idag, efter att få känna sig "färdig" och träna upp färdigheter, att göra något skickligt, grundligt, ordentligt och konkret, i ett CV-samhälle där kompetenser skall listas.
"Att jag går på myten om mm egen förträfflighet. Det kanske inte är så märkligt. Kanske är det både förklarligt och försvarligt att det är så. Människans natur är helt enkelt funtad på det viset."
Njae... kan du empiriskt bevisa det påståendet? ;-D
/Bent
Gillar begreppet Färdig, så som du lyfter fram det Ann-Helen! Det har en inneboende rörelse, och med en sådan definition ghår det inte att leva på gamla meriter, vilket var det viktigaste jag vill säga.
Och Bent, jag anser mig faktiskt ha om inte egna empiriska belägg för detta, men jag tycker mig förstå att det är så man kan/ska tolka resultaten av neurologisk och socialpsykologisk forskning om människan. Och alla tycker väl om att få uppskattning, oansett om den är välförtjänt eller ej. Du förtjänar dock allt berömm och är värd all uppskattning Bent!
Tycker mig kunna se detta överallt, att man söker bekräftelse, även om den inte alltid är välförtjänt. Och visst har även du träffat professorer som vill att man ska lyssna på dem, inte för att det har något att säga, utan för att de är professorer?
Skicka en kommentar