Började blogga efter jul- och nyårshelgen 2010. Ambitionen var att producera (minst) en bloggpost om dagen. Idag skriver jag min niohundrade post, och slår man ut det på tiden jag hållit på blir det drygt en och en halv post per dag. Tycker om att tänka på det. Vetskapen om att tankarna finns kvar och kan plockas upp skänker ro och inspirerar mig att fortsätta. Jag skriver i första hand för mig själv, men om det betyder något för någon annan blir jag så klart glad.
Några av de bästa och för mig roligaste texterna har tillkommit på initiativ från andra. Poster tillkommer på många olika sätt. Jag har utmanats. Det har dykt upp inspirerande kommentarer på tidigare poster. Frågor, tankar, tidningsartiklar TV-program, händelser på jobbet. Vad som helst fungerar som utgångspunkt för att skriva om. Det är det jag gillar med mitt ämne kultur, det finns uppslag till och tecken på kultur: ÖVERALLT.
Att blogga är också att påverka, kultur, politik, riktningen på samhällets blivande. Att blogga är att bygga vidare på det som varit. Skapa, förändra, agera. Flyktlinjer finns överallt. Flyktlinjer går inte att hindra när de väl tagit fart, och de hittar fart och bygger upp momentum i mellanrummen som finns överallt. Ingen äger en flyktlinje, men man kan hämta inspiration från den. Och jag vill se min blogg Flyktlinjer, som en plats för allt detta. Förändring, inspiration, tillblivelse, produktion av förståelse.
Tusen poster verkar inte vara en omöjlighet. Någon gång till hösten bör jag skriva den post som får nummer 1000. Det känns andäktigt, viktigt och jag lovar att den ska bli något extra. Kan inte låta bli att göra kopplingar till mina främsta inspiratörer: Felix Guattari och Gilles Deleuze, som jag väljer att skriva i den ordningen här och på grund av ett samtal vi hade om dem båda tidigare idag. Viktigt att inte lyfta fram någon av dem för den andre. Det arbetade tillsammans. De stal varandra, och visste inte var den enes tankar började och den andres slutade. Den ene var en förutsättning för den andre. Men det var inte det som gör siffran tusen magisk, det är för att deras stora bok, del två i verket Capitalism and Schizophrenia, har titeln: A Thousand Plateaus. Den består inte av 1000 platåer, men den innehåller fler än tusen uppslag till förståelse och tankeverktyg för analyser av kultur. En enorm inspirationskälla.
Till Deleuze och Guattari och deras böcker vänder man sig inte om man vill få svar, utan för att få inspiration till och verktyg för att arbeta vidare själv. Om Flyktlinjer kunde fungera bara lite så vore jag oändligt tacksam. Jag vet att den fungerar så för mig. Detta är en plats där frön sås, som sedan kan gro någon annan stans. Här initieras tankar, som får växa till sig. En del tappar aktualitet, vissa texter förstår jag inte ens själv, annat kan plockas upp längre fram. En hel del föreläsningar har börjat som en bloggost skriven på väg till jobbet, utan någon annan ambition än att reflektera över något som kommit i min väg. Någon text har jag trott på och haft ambitioner med, men den har fallit platt och med andra har det varit tvärt om.
Tjusningen med bloggformatet, är detta att aldrig veta vad som är vad. Att inte på förhand kunna avgöra vad som kommer att fungera och slå an en ton hos någon annan, och vad som kommer att falla platt till marken. Flyktlinjer är kultur i tillblivelse, i realtid. Jag är bara en liten del i det maskineri som resulterar i posterna som publiceras här. Det är helheten som styr. Sammanhanget är det som ger upphov till konsekvenser. Och inget låses fast.
Jag uttolkar inte samhället. Förklarar inte kulturen. Jag reflekterar över det gemensamma, och konstruerar verktyg att tänka med hjälp av. Ställer frågor, mer än ger svar. Samhället, kulturen och även kunskapen och akademin är resultatet av samproduktion mellan en lång rad aktörer. Inte bara människor får saker och ting att förändras och bli till. Allt samverkar. Inget är. Världen, vi och vetandet, blir. Det är viktigt.
Hållbarhet är det yttersta målet för mig, på alla plan. Först när vi hittat ett sätt att leva på jorden, alla vi som lever här, tillsammans, som är hållbart på lång sikt. Först då kan vi slå oss till ro. Det finns så klart inte ett sätt att uppnå detta, men så mycket viktigare då att inse det. Att vägen till lycka för alla inte går att formulera i bestämd form singular. Det är inte målet, att komma överens om det bästa sättet som alla skall följa och leva efter. Det centrala målet är att inse att det finns olika sätt att nå målet om hållbarhet. Hållbarhet kan nämligen vara väldigt många olika saker. Det enda som hållbarhet aldrig kan vara är, ett bestämt sätt att leva.
Mångfald och hållbarhet går hand i hand av det enkla skäl att framtiden är en öppen fråga. Ingen vet vad den tar vägen eller hur det tar sig ut. Inget kan veta. Det enda vi kan göra är att förbereda oss på en bred palett av möjliga konsekvenser av det blivande vi är involverade i och med, tillsammans med varandra och världen. Ödmjukhet, inför allt. Om det är något jag förespråkar här så är det det, ödmjukhet.
Det är vad Flyktlinjer handlar om, att sprida insikten om vikten av ödmjukhet. Nu ska jag ta mig ett bad och skissa på uppslag till följande hundra bloggposter. Full fart mot 1000, men först lite semester och kravlöst bloggande. Lovar bilder, kanske lite skönlitterära försök, och filosofi. Och om Svenskt Näringsliv eller Utbildningsministern kommer något utspel reagerar jag så klart på det. Lite av varje, som vanligt alltså. Och är det någon som vill ge mig något ämne att skriva om blir jag glad.
En riktigt fin sommar önskar jag alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar