Motvilligt, om makt och kulturvetenskap

Känner en viss trötthet så här i terminens allra sista dagar, eller snarare arbetsårets sista dagar. Terminen slutade ju förr, förra veckan. Ett års avspänning håller på att släppa sitt grepp. Semester innebär en helt annorlunda metabolism och en annan relation mellan vila och jobb. Arbetet kommer ingen undan, det skiftar bara karaktär. Vill inte slippa jobba, behöver bara vila lite. Och det är vad sommaren handlar om, om att jobba med andra saker och att via. Uppleva livet mer och upptäcka världen utanför. Två veckor kvar. 14 dagar av omställning. Sedan. Ett annat liv.

Igår hade jag ett intressant tankeutbyte med Ann-Helen, i kommentarsfältet till bloggposten betitlad: "Kulturen tar aldrig ledigt". Om makt, bland annat. Och om kulturvetenskapens roll. Kommentarerna och frågorna fick mig att tänka till. Tvingade mig ut i okänd terräng. Där vill jag vara, utanför min komfortabla zon. Där händer det. Där uppstår det nytänkande som driver världen och kultur framåt, uppåt, utåt. Tänkte lyfta samtalet, hit. Tänkte spinna vidare på tankarna här. För att frågan om makten över vetandet är viktig, för alla.

Jag tänker så här: att om det är något som kulturanalys kan, så är det "att flytta" - flytta fokus, flytta tankebanor och idéer, flytta runt på kopplingar. Det är en slags makt, ett potential om man så vill, potentialet att flytta. Men man kan inte tvinga någon att flyttas med, det måste finnas någon slags öppenhet och vilja att se något annat än det invanda, och det är en process som tar tid.

Gillar den tanken. Flytta fokus, ändra tankebanors lopp, omkoppla. Just så, kulturvetarens roll är att tjuvkoppla kulturen, inte att ta makten över den och bestämma dess innebörd. Kultur befinner sig emellertid i ständig rörelse. Oavsett hur man ser på saken och tänker på det är det så. Kultur går inte att låsas fast. Det borde få konsekvenser för kulturen, och för makten. Inser att jag måste se över och omvärdera min syn på makt. Hur rationell är min rädsla för att bli uppfattad som expert egentligen? Kanske det är precis tvärt om. Kanske är det jag som underskattat kulturens lättrörlighet och vanans inflytande över tänkandet och samhällets blivande? Börjar motvilligt ta till mig tanken.

Samhället och kulturen är nog trots allt mer trögrörligt och robust än vad jag tänkt. Både och är det nog, egentligen. Förändring är alltid möjlig, men det är också bevarandet av det rådande. Istället för att gå runt och vara rädd för makten och det inflytande man eventuellt har som forskare bör man istället utrusta sig med tålamod och beredskap på och känslighet inför tecken på förändring. Tack Ann-Helen, för att du framhärdade och inte släppte frågan. Min ovilja att överge min övertygelse visar på just det jag menar är kulturvetenskapens undersökningsområde; förutsättningarna för förändring. Här har vi en. Tankens ovilja att följa sina egna premisser. Intressant!

En annan aspekt är att man kunde ju säga att alla utsagor om "hur någon eller något är", är våld, att göra våld på. Samtidigt kan vi heller inte vara utan sådan utsagor - den som aldrig får speglas i något, syns inte, finns inte.. osynliggörande är väl en annan slags våld. Men vad det gäller kulturanalys, måste man försöka göra det och dem som beskrivs (för det är ju en empirisk vetenskap också) rättvisa, på deras villkor. Jag vet inte, talar vi om helt olika saker nu?

Utsagor om vardagen, bestämningar av det som är rörligt. Fastlåsande och vetenskaplig jargong är makt, om den man talar med litar på en och accepterar meriterna som talet hämtar stöd från. Det är så jag tänkt, men jag inser även här att jag varit allt för räddhågsen. Våld utövas överallt, så klart. Inte bara av och inom vetenskapen. Och då är det nog faktiskt bättre att ta sitt ansvar. Om makt finns överallt kan och bör man inte ducka för den, man bör kasta sig in i striden och göra sin röst hörd. Det är vetenskapens uppgift. Att göra det man studerar rättvisa, genom att köra med öppna kort. Vi talar inte om helt olika saker Ann-Helen, det är bara jag som är lite trög, som håller fast vid mina tankar lite längre än vad som är bra för mig.

Bristen på transparens är problemet, inser jag. Inte makten. Och är man bara öppen med det man vet om förutsättningarna för det man hävdar, då har man gjort vad man kan. Vad mottagaren gör med insikten går aldrig att veta, på förhand. Det är så som förutsättningarna för studier av kultur ser ut. Det är vad vi har att förhålla oss till, både som forskare och som medborgare.

Tar detta till mig, och med mig. In i semestern, och vidare. Här på bloggen och i arbetet med att tänka kring och forska om, kultur.