Domedagsprofeter, och skönlitteraturens roll i spelet om framtiden

Trots det begränsade intresset för tekniska innovationer lyckades dock Bradbury flera gånger förutsäga framtiden på ett närmast kusligt sätt.

Läser detta i dagens Under Strecket, som handlar om författaren Ray Bradbury, som dog i veckan. Finns mycket att säga om honom, hans böcker och annat, men det får anstå till en annan gång. Mitt intresse för science-fiction, slår det mig, måste jag skriva om, någon gång, kanske här i sommar. Det jag har i åtanke just nu, och vill peka på, är egentligen en annan artikel i SvD, som tyvärr bara finns i pappersupplagan (än så länge i alla fall). Rubriken på den artikeln är: Domedagsprofetior sprider skräckvågor". Se där, lägg märke till likheterna. Båda handlar framtiden och om dystopiska förutsägelser. Skillnaden mellan dem är att det ena handlar om vetenskap, och det andra om fiktion. Och det intresserar mig. Kulturvetenskap har beröring med båda, kultur-vetenskap. Gillar det, och ska här försöka förklara varför.

Atomfysikern Niels Bohr tillskrivs följande citat: "Det är mycket svårt att göra förutsägelser, särskilt angående framtiden." Tänker på det när jag läser om uttalandena från de världskända och i vissa fall prisbelönade ekonomerna rörande eurokrisen. "Europa är på god väg att ta livet av sig", säger Joseph Stiglitz. "Den europeiska krisen är bara början", hävdar Paul Krugman. "Nästa gång kan en total kollaps inte stoppas", menar George Soros. Samtliga är mäktiga män, många av dem har tunga vetenskapliga meriter, och alla lyssnar på dem av just dessa skäl. Obehagligt, långt mycket mer obehagligt än något av det som Ray Bradbury skrivit om.

Skillnaden mellan Bradbury och domedagsekonomerna är att Bradbury var en skönlitterär författare som beskrev vetenskapliga scenarion som senare förverkligades, och att ekonomerna förutsäger framtiden med stöd i vetenskapliga meriter. Det kan så klart gå åt skogen i EU och Eurosamarbetet riskerar uppenbarligen att kollapsa, men och häri ligger den stora skillnaden, det behöver man inte vara prisbelönt ekonom för att fatta. Det räcker att slå upp vilken dagstidning som helst. Europa står inför en gigantisk utmaning.

Om framtiden vet ingen något. Därför är det olyckligt att blanda in vetenskapen i diskussionen. Framtiden är alltid en öppen fråga. Och hur det än går med Euron så kan ingen av ekonomerna hävda att de visste det, för det kan de bara göra i efterhand. Historien kan mycket väl ge dem rätt, men det har inget med deras vetenskapliga meriter att göra. Viktigt att inse det!

Risken med att lyssna allt för mycket och allt för ödmjukt till det herrarna har att säga är att deras ord kan bli till självuppfyllande profetior. Vetenskapen är det lätt att bli ödmjuk inför, men det är också farligt. Speciellt om det handlar om vetenskapliga utsagor som rör privatlivet, vardagen och kultur som per definition är rörligt och i ständig tillblivelse. Med vetenskapliga meriter följer makt. Uttalanden som har vetenskapligt stöd når ut, och får politiker att lyssna och anpassa sig.

Med hjälp av lite hobbypsykologi är det enkelt att förstå att den ekonom som tror på Euron idag, och som för fram den åsikten offentligt, har mycket att förlora både i det korta perspektivet och det långa. Får hen rätt kommer politikerna att ta åt sig äran, och får hen fel rubbas hens vetenskapliga renommé. Ingen som har det minsta intresse av att göra karriär vågar sig på detta, oavsett hur mycket vetenskapligt stöd man har. Just eftersom det är svårt att sia om framtiden. Domedagsprofeterna är i ett helt annat läge, för antingen får de rätt och då blir de hjältar, eller också får de fel och då kan de alltid bortförklara detta genom att hänvisa till politikernas insatser som förändrade förutsättningarna. Att vara dysterkvist i dessa sammanhang är en vinn-vinn-situation.

Lägg därtill insikten om att makt kommer underifrån, och all samhället skapas i och genom massans handlingar i vardagen. Pytsa i lite förståelse för människans osäkerhet och det faktum att det är enkelt att följa den som säger sig veta, både för politiker och allmänhet. För att knyta an till det stundande fotbolls EM kan man bergrunda det faktum att den fotbollstränare som går emot folkets vilja MÅSTE bli framgångsrik, annars får hen bära hundhuvdet. Därför är det bättre (för tränaren personligen) att ta ut ett lag man egentligen inte tror på och förlora, än att följa sin intuition och personliga spelidé. Samma mekanismer fungerar i politiken.

Det som sägs om Euron, av prisbelönta och vetenskapligt meriterande ekonomer, idag bör man av ovan anförda skäl inte lyssna på, alls. Man bör inte torgföra deras åsikter, och de bör inte få uttala sig. De vet lika lite som fotbollsexperterna om resultatet. Om framtiden är det svårt att uttala sig, det visar vetenskapen.

Bättre att lyssna på och att läsa science-fiction. För där kan man få tankar och idéer som sätter fart, först på fantasin och sedan på handlingsförmågan. Skönlitteratur kan måla upp scenarion och peka på faror, och fantasin är ett mäktigt och väldigt underskattat instrument. All politik utgår i grund och botten från fantasi. Vad jag försöker säga är att visioner är bättre än fakta, om det är framtiden man är intresserad av och vill planera för.

Vad som händer med Euron har jag ingen aning om, det visar den forskning jag bedriver och satt mig in i. Det är ett vetenskapligt uttalande om Europas monetära samarbete, att ingen kan veta vad som kommer att hända. Det som säger sig veta presenterar fiktion, även om det inte är så de själva ser på saken. Då är det bättre att läsa en sådan som Ray Bradbury, för han körde i alla fall med öppna kort!