Obama fick igenom sin lag, eller fick den godkänd av Högsta Domstolen, om allmän sjukvård i USA igår. Glädjande, men också skrämmande. Läser om domen, och om reaktionerna på den i dagens tidningar (SvD, DN). Finns väldigt mycket att säga om detta. Framförallt om motståndet mot lagen. Ytterst handlar det, och det är vad jag vill reflektera över, om vad ett samhälle är; ett antal individer som råkar leva nära varandra men som alla bär alla sina egna kostnader, eller är det något mer än summan av de individuella delarna?
Filosofer har jobbat med frågan i hundratals år, men det behövs ingen filosof för att inse problemets kärna. Detta är inte ett filosofiinlägg, det är bara några semesterreflektioner över en angelägen fråga. Jag är av den fasta övertygelsen att ett samhälle är oändligt mycket mer än autonoma individer som lever sida vid sida. Därmed inte sagt att jag alltid förordar kollektiva lösningar. Individen är en central del av/i samhället, och det är för individerna som samhället finns.
Republikanerna menar att det är fel att ge även fattiga rätt till vård. Man menar att alla skall bära sina egna kostnader, att man ska se om sitt hur och skaffa allt man behöver med hjälp av den lön/förmögenhet man har. Republikanerna menar att det är statens uppgift att avskaffa sig själv. Eller vänta, försvaret och militären skall staten bekosta och administrera. Militär är för övrigt ett yrke som lockar främst fattiga, liksom serviceyrken, städning och annat som krävs för att samhället skall kunna fortleva. Allt det man tar för givet drivs på något sätt. Därför är det ett allvarligt tankefel att tro att man skulle kunna avskaffa staten.
Alla kan bli sjuka, alla behöver utbildning, skydd och vägar måste underhållas. Och så vidare, och så vidare. Allt detta kostar pengar. Om jag bara skall betala i skatt så pass mycket som jag får tillbaka, då har vi inget samhälle. Ett blomstrande samhälle där alla verkligen har samma chans att lyckas är ett samhälle där den som tjänar mest är den som betalar mest. Utan samhället, det kollektiva, är det svårt att skapa välstånd för en enskild. Det ena förutsätter det andra, så att säga. Därför är det en stor seger för förnuftet att Obama nått denna historiska framgång.
Förnuftet säger att det är den generella nivån som styr ett lands välstånd. Först när majoriteten är friska kan man säga att samhället har en god hälsa, och detta tjänar alla på. Även de rika och välbeställda. Samma med utbildning och kunskapsnivå, ju större andel av befolkningen som är välutbildad och kunnig, desto smartare samhälle. Även detta tjänar alla på. Det är inte fattigvård att satsa på sjukvård och utbildning för alla, det är en investering i det samhälle som alla är beroende av. Ju fler som inser detta, att alla behöver samhället, det gemensamma, för att klara sig som individer, desto större är chansen att hållbarhet uppnås. Det handlar inte om rött eller blått i politiken, det är vetenskapligt belagda sanningar. Och nu, i USA, även juridiskt giltiga sanningar. Grattis Obama!
En annan sak som knyter an till ovanstående problematik handlar om detta med lön. Vad är det? Vem betalar den privata sjukförsäkringen, egentligen? Är det jag, min arbetsgivare, eller samhället kollektivt? Min lön, oj vad laddat det begreppet är. Men vad är mitt när det kommer till lönen, och vad är arbetsgivarens? Var går gränsen?
Tänker så här: Min lön består av en del som är mitt ansvar, en del som är arbetsgivarens ansvar och en som är det allmännas ansvar. Samma gäller för alla. Men vi talar bara om den där lilla delen som är "min", det är den allt handlar om. Men eftersom det är jag som arbetar, bör man väl i rimlighetens namn säga att hela delen är min. Både det jag får ut i plånboken, och det som går till försäkringar och pension från arbetsgivaren, och det jag (och arbetsgivaren) betalar i skatt. Allt detta faller inom mitt ansvarsområde, och det är helheten som är politisk.
Arbetsgivaren och högerpolitikerna vill att jag ska fokusera på vad jag får ut i plånboken. För om jag gör det kommer jag att bry mig om sådant som gör att jag får det bättre. Jag personligen, på kort sikt. Därför kan sådant som jobbskatteavdrag och sänkt moms lanseras som bra och ansvarsfull politik. Men det är just denna politik som man levt med i USA, och som nu gjort det uppenbart för alla (utom Republikanerna) att se det ohållbara i strikt individuella lösningar.
Min lön är hela den summa som krävs för att jag skall kunna få ut det jag får ut i plånboken, och ju mer jag väljer att låta det allmänna ta hand om, desto mer kommer jag att kunna ägna mig åt det som är viktigt för mig, här och nu. Och ju fler som ges möjlighet att slippa oroa sig över sin hälsa, sina barns utbildning, infrastruktur och så vidare, desto fler kommer att kunna vara med och bygga ett blomstrande samhälle. Alla tjänar på att alla är med och betalar. Och det är inte mer än rätt att den som tjänat mest på nuvarande regler är med och betalar mer.
Tänk ett steg längre. Tänk inte bara på dig, för då blir du ensam. Tänk tillsammans, alltid tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar