Tänker med Deleuze I

Det går inte att missförstå den filosofi som Deleuze och Guattari arbetade med. Det går bara att använda tankarna mer eller mindre väl, och värdet av resultatet av arbetet med deras texter kan bara avgöras genom att ställas i relation till de konsekvenser som resultatet ger upphov till. Så ser jag på saken, och jag gör det helt i linje med deras egna tankar om deras texter. 

Bestämmandet eller fastlåsandet av innebörder är förödande för kreativiteten, för blivandet, för utvecklandet av nya tankar. Och det var syftet med deras filosofi, att inspirera till ny-tänkande. Att skapa verktyg att tänka med hjälp av. Inte att bestämma världen. Inte att tala om för oss hur allt är. Deleuzes och Guattaris texter får innebörd och mening genom att bearbetas, genom att bråkas med. Och det är just vad jag tänkte göra, från och till här under sommaren. För skojs skull, för att jag har tid och för att det är utvecklande. Finner det vilsamt att låta tankarna vandra, genom och med inspiration från andras arbeten.

Utgångspunkten för dessa reflektioner är en av platåerna i Milles Plateux, den som har titeln 1227 - Traktat om Nomadologin: krigsmaskinen. Den finns utgiven på svenska, i Skriftserien Kairos, nummer 4. Tänker hämta citat därifrån, och sedan reflektera utifrån det som står där. Vi får se vart det tar vägen. Jag har ingen aning. Det är vad filosofi handlar om, det man inte vet. Visste man behövdes ingen filosofi.

PROBLEM 2: Finns det ett sätt att undandra tanken från Statsmodellen?

PROPOSITION 4: Krigsmaskinens exterioritet bekräftas till sist av noologin.

Texten tar sin utgångspunkt en bit in i platån då jag tidigare varit inne och tänkt kring inledningen av resonemangen som förs här.

Det händer att man kritiserar tankars innehåll för att de är alltför konformistiska. Men frågan handlar först och främst om formen själv. Tanken i sig är redan konform med en modell som den lånar från Staten och som fastlägger dess syften och vägar, ledningar, kanaler och organ, en hel organon. Det skulle alltså finnas en bild av tanken som täcker den i dess helhet och som kunde utgöra ämnet för en ”noologi”, och som skulle vara likt Statsformen utvecklad i tanken.

Noologi, ren förnuftslära som det förklaras med i Svensk Uppslagsbok är ett viktigt begrepp och ämne om man vill förstå tänkandet. Vad är förnuft? Det måste man veta för att kunna uttala sig om vad man än har i åtanke. Svaret är inte självklart. Hittar en blogg som på ett intressant sätt klargör detta, och hittar kopplingar till Nietzsche. Läs gärna vad Oskorei har att säga om noologi. Här kommer ett smakprov, som kan fungera som förklaring till den negativa inställningen till konformism: "Den noologiska manualen kunde lika gärna ha kallats en manual i nihilism, och det är definitivt så att en differentierad person tenderar att genomskåda samhällets olika lögner om sig självt. Frågan man bör ställa sig själv, när man ämnar påverka detta samhälle, är naturligtvis i vilken mån man bör dela med sig av dessa subversiva insikter och i vilken mån man bör ge läpparnas bekännelse till konformismen."

Att vara konform är enkelt. Det är att göra det som förväntas av en, det är att följa regler, anpassa sig efter makten och rådande diskurs. Det svåra, och det viktiga är att tänka själv, utan att snegla mot hur resultatet av tankemödan ska tas emot. Därför är det vanligt med konformism, men vill man verkligen veta, då är det en dålig väg. Och detta var ju inte en bloggpost för att sprida den rätta läran. Här förfäktas inte den sanna tolkningen av Deleuze och Guattari. Här tänks det höga och fria tankar.

Bilden av tanken, idag. Inom vetenskapen och i samhället, den är lätt att se som konform. Det konforma gynnas i högre utbildning, att tänka stort är att tänka i enlighet med planen. För det ger pengar, poäng och prestige. Att tänka rätt är att tänka som dagens auktoriteter. Alla övervakas, och rättning i leden är anbefalld, över hela linjen. Nåde den som bryter mönstret, som lämnar planen, som inte på förhand vet vad man ska komma fram till. Så skapas konformitet, av staten, uppifrån. Så kontrolleras forskningen, forskarna och i förlängningen vetandet. Tur att det finns bloggar!

Och nu ser vi att denna bild har två huvuden som hänvisar till suveränitetens två poler: ett imperium för tänkandet-av-det-sanna, som opererar via magiska infånganden, band eller förbund, och utgör det verksamma i grundandet (mytbos); en republik av fria andar som opererar via pakter eller kontrakt, och utgör en legislativ och juridisk organisation som ger sanktion genom ett rättfärdigande (logos).

Två huvuden, två sätt att styra. Elfenbenstornets högsta kast, som står i direkt förbindelse med sanningen om världen, och som från en avskild position, uppifrån förkunnar den rätta läran. Det är det ena huvudet. Det belönas för sin lojalitet med Nobelpris, citeringar, forskningsmedel och publikationer i prestigefulla tidskrifter. Detta är maktens, stadsapparatens bidrag till vetandet. Det andra huvudet är upprorsmakarens, kulturradikalens, kritikerns. Fria intellektuella, som hålls samman av att ingå i mindre sammanslutningar som går på tvärs mot Vetenskapen. Detta huvuds vetande regleras kollektivt, inom skrået. Därför,

Dessa två huvuden interfererar ständigt i den klassiska bilden av tanken: en ”republik av fria andar vars furste skulle vara idén om det Högsta Väsendet”. Och om de två huvudena interfererar så är det inte bara på grund av att det finns mängder av led och övergångar mellan dem och för att det ena förbereder det andra och det andra nyttjar det första och bevarar det, utan också för att dessa båda, antitetiska och komplementära, är nödvändiga för varandra.

Vetandet, det högsta vetandet. Det sanna, rätta och efterfrågade vetandet. Det skulle inte vara lika mycket värt utan den sanktionerade kontrollapparat som de intellektuella utgör. Det ena förutsätter det andra. Tänkandet så som vi känner det förutsätter denna relation, dessa båda poler. Båda skapas av, i och genom varandra. Utan spelet mellan dem är det svårt att känna igen ett vetande, även om man står mitt framför det. Därför är skillnaden mellan de båda mer en gradskillnad än en väsensskillnad. Men det krävs något externt, något utifrån kommande, för att ett annat vetande skall uppstå.

Det är likväl inte uteslutet att det för att gå från det ena till det andra fordras en händelse av en helt annan natur, ”mellan” de två, och som sker utanför bilden, i det yttre.

Detta något bör man sträva efter att lära sig upptäcka. Detta något förstår jag som Flyktlinjerna, vilka finns överallt, men som är just svåra att upptäcka. Vinsten med att ägna de större uppmärksamhet. Värdet av, eller nyttan med flyktlinjerna är att de introducerar slumpen i kunskapsproduktionen. Och det är allmänt bekant att slumpen spelar en central roll i och för all forskning. Det man redan vet behöver man inte forska om, det är bara att plocka fram. Det är inte forskning, forskning är att hytta metoder för att upptäcka det man inte visste. Kanske och ofta även det man inte visste att man inte visste.

Flyktlinjer kan inte beställas fram, de kan bara fångas i flykten. Just för att de kommer utifrån. Just eftersom det bara går att se och fånga dem genom att vara ödmjuk inför världens och vetandets oöverblickbarhet. Det går, tänker jag mig, att organisera för detta, men inte inom nuvarande system för och organiserande av akademin. Denna typ av vetande måste uppstå på annat håll, och det arbetet bekostas inte av staten. Kanske för att hela dess existens vilar på det vetande som ryms inom mallen, inom rådande noologiska manuskript, eller kunskapsregim för att tala med Foucault.

Men om vi håller oss till bilden, så visar det sig att det inte helt enkelt är en metafor när man talar om ett det sannas imperium och om en andarnas republik. Detta är betingelsen för att tanken ska konstitueras som princip eller form för interioritet, som stratum.

Ett helt fritt tänkande är aldrig möjligt. Det är den kanske viktigaste lärdomen man kan dra av Deleuze och Guattari. Även Wittgenstein är inne på samma tankar när han filosoferar över språket. Det är inget språk om jag är ensam om att tala det, och är jag ensam finns inget behov av något språk. Människa, språk, kunskap, kultur och vetande är i grunden kollektiva fenomen. Men genom att se detta, och genom att öka förståelsen för hur det vi tar för givet är konstituerat och vilka lagar det följer och vilka konventioner upprätthållandet av det sanna och rätta har att rätta sig efter, kommer förståelsen för kunskap i allmänhet att öka. Och det är förutsättningen för att kunna skapa ett bättre vetande.

Men det vetandet finns inte ännu. Det kan bara skapas av oss, om och när vi kollektivt finner att det är önskvärt att ändra uppfattning om vad kunskap och vetande är. Jag är redo att, och vill jobba med detta. Bloggen Flyktlinjer är ett led i denna strävan. Ambitionen är inte att lansera en ny rörelse, för det skulle vara att anpassa sig efter rådande noologi. Ett ny-tänkande måste komma underifrån.

Och med detta sagt är denna serie bloggposter inledd. Vart det tar vägen, eller hur det läses och förstås, det bestämmer inte jag. Det får framtiden utvisa, Jag följer bara med.