Tänk utanför boxen. Det är ett uttryck som det skrivits en del om, och raljerats över i olika sammanhang. Att göra det, tänka utanför ramar och våga lämna allfarvägarna för att nå det övergripande målet, det är vad kreativitet handlar om. Det går emellertid inte att beställa fram ett sådant tänkande. Det går inte att skapa en manual för kreativitet. För då är man inne och traskar i den där boxen. Obönhörligen är och blir det så. Kliver man utanför boxen är man i laglöst och väglöst land. Där finns inga koordinater att förhålla sig till, inga kartor eller landmärken. Där finns bara ett evigt här och nu. Livet där består av en enda lång rad av problem som dyker upp och som måste lösas, där, i stunden av det som finns tillgängligt.
Jag trivs där. Utanför boxen. Kommer till min rätt där. Tyvärr är det först på senare tid som jag har upptäckt detta. Ända tills för några år sedan trodde jag att jag levde och verkade inne i boxen, och att problemen jag stötte på i vardagen berodde på mig. Att jag missat något, att jag inte förstått. Har grubblat och lidit en hel del på grund av detta. Tidvis har mitt självförtroende varit obefintligt. Ensam, fullkomligt ensam och övergiven har jag känt mig, ofta. Som tur är har det alltid funnits någon som trott på mig, som sett mig och som visat uppskattning. För det är jag evigt tacksam. Utan det och dem hade jag aldrig orkat.
Genom åren i skolan utsattes jag tidvis för mobbing. Det var smärtsamt. Idag inser jag att det hade med ovanstående att göra. Jag var annorlunda, utan att veta det, och utan att någon kunde sätta fingret på hur jag var annorlunda. Jag skulle rättas in i ledet. Tvingas in i boxen. Men jag hade inte gjort något fel, bara något annorlunda. Och så har det fortsatt. Under åren i bageriet, den enda platsen där jag faktiskt uppskattats av alla (slår det mig nu), där fixade jag att lösa uppgifter på alla positioner i kedjan från deg till kund. Trågning, bakning, ugn, konditori, packning, leverans, kundkontakt, allt. Ville utmanas, sökte mig till nya uppgifter. Och där fick jag lösa det på mitt sätt. Mina chefer där var intresserade av resultatet, konsekvenserna, inte vägen dit. Tyvärr vad detta det enda jag trivdes med där.
På Universitetet hittade jag nya utmaningar, nya uppgifter att lösa. Jag gjorde det på mitt sätt. Läste fristående kurser som intresserade mig, på tider och i kombinationer som passade in i min bild av ett gott liv för mig. Lät min drivas fram av nyfikenhet och lust. Ensam kryssade jag mellan ämnena. Och den röda tråden var Kultur. Det som drev mig, som fortfarande driver mig, var viljan att förstå: Människor, och kultur. Den där boxen. Det var som doktorand jag upptäckte den, eller återupptäckte den ska man kanske säga. Som anställd på Universitetet, som aspirant på doktorstiteln, var jag tvungen att anpassa mig. Det går så klart inte att söka sig fram helt på egen hand, där. Det finns regler att anpassa sig efter. Det finns boxar att förhålla sig till. Oundvikligen.
Som tur var befann jag mig på en institution där det var högt i tak och där man fick tänka nytt och testa egna metoder. Jag trivdes där, och kände stöd. Jag fick växa i min takt. Fick upptäcka akademin på mitt sätt. Är tacksam för mina handledares tålamod. För att de förstod och lät mig testa. För att de stod på sig. Mellan oss växte det som kom att bli min avhandling fram. Och jag fick mitt akademiska körkort.
Trodde i min enfald att det skulle innebära mer frihet, att doktorstiteln skulle borga för att man var någon att lita på. Att det förväntades av en att man skulle ska sig fram längs nya vägar. Trodde att forskning handlade om att bryta ny mark. Tänka nytt, tänka stort. Tänka utan för boxen, där allt är bekant och överskådligt. Jag trodde länge att det var fel på mig, när jag återigen stötte på problem. Att jag missat något fundamentalt. Idag inser att jag hade fel. Det är inte fel på mig. Jag är någon att lita på. Jag löser uppgiften. På mitt sätt. På sätt som jag vet fungerar och leder till ett bra och hållbart resultat. Det har jag visat på otaliga sätt. Och jag är idag Docent. Inser att det inte förändrar något. Inser att jag och alla andra är dömda till ett liv i den där boxen.
Den där djävla boxen. Varför kan jag inte bara finna mig i det? Varför kan jag inte bara läsa manualen, plugga reglerna, anpassa mig efter rådande normer och bara göra det som förväntas av mig på det sätt som reglerna föreskriver? Det är frågor jag grubblat mycket över. Varför utsätter jag mig för alla problem det innebär att söka sig fram längs alternativa vägar? Varför låter jag mig trampas på, för så blir det när man vill göra på sitt sätt? Varför fortsätter jag trots att jag får avslag på ansökningar, trots att jag påminns om att det jag gör inte görs på det sätt som bruklig är? Varför anpassar jag mig inte?
Ska avsluta den här bloggposten nu, med ett försök till svar på frågan. Jag framhärdar, för att jag vet att jag har rätt, och för att jag bevisligen aldrig har misskött mitt uppdrag. Jag följer de viktiga reglerna, gör det jag ska, och lever upp till de krav som finns. Jag tror på och vill förstå människor, och kultur. Därför stannar jag i den box jag bara ser och märker av indirekt, via blickar, reprimander, mikromakt och olika typer av härskartekniker. För att det är bara där, mitt i, upp till knäna i skiten, som det går att förstå. Och jag blir bättre och bättre på att förstå. Förstår idag hur mycket av det som handlar om rädsla, om oförmåga, om sökande efter trygghet.
Boxen är ett slags kollektiv snuttefilt. Den klarar jag mig utan, behöver ingen trygghet. Jag har byggt upp en egen trygghet, inifrån. Jag vet mitt värde. Har av omständigheter som ligger utanför min kontroll tvingats lita till mig. Idag vet jag att jag duger. Och jag vet att jag kan klara svåra utmaningar. Det ger en inre ro, och framtidstro. Det har varit mödosamt, och jag skulle helst ha velat vara utan dessa erfarenheter, men så här i backspegeln har det varit värt varenda sekund. Jag är där jag är idag på grund av mina erfarenheter, inte trots dem.
Resten av min tid här på jorden vill jag ägna åt att sprida dessa insikter. Jag vill arbeta för att synliggöra den där boxen. Kultur, rädsla, makt, trygghetsbehov, det är andra ord. Ord på det jag vill förstå. Ord på den röda tråd som löper genom hela mitt liv. Akademin är the place to be, även om dess box är hårdare än de flesta andra (paradoxalt nog), för där finns makten, och där bor rädslan. Akademisk kultur är skoningslös, eftersom den inte erkänns som kultur. Därför behövs alla vi som kan se boxen, som förstår dess mekanismer och som kan orientera oss och överleva utanför den.
Det som fått mig att orka och överleva genom åren är insikten om att jag inte är ensam. Vi är många som delar ovanstående erfarenheter. Efter en tid inser man det. När man väl lärt sig hitta i miljön. Plötslig säger det klick, och skaran av likatänkande, av människor som delar ens upplevelser växer. Vi finns överallt i samhället. Känner du igen dig? Hoppas då att du kan finna stöd och tröst i den insikten. Du är inte ensam, och det går att klara sig och överleva, även om man vägrar marschera i takt.
Gillar uttrycket, Om du inte är en del av lösningen, då är du en del av problemet. Det är så jag griper mig an vardagen. Tror det är enda sättet att ta sig utanför boxen. Söker ständigt efter, och testar hela tiden, nya lösningar. För att det är så som ny kunskap uppstår. Skall vi kunna skapa en bättre värld måste vi kunna tänka nytt. Vi måste inse att boxen bara är en temporär byggnadsställning. En falsk trygghet. Vi måste kollektivt inse att alla kunskaper och kompetenser är värdefulla. Alla människor behövs. Tillsammans skapar vi förutsättningarna för varandra.
Först kommer tänkandet, sedan boxen. Alla tänker alltså utanför den. Det är utgångspunkten. Förstår vi bara det har vi kommit en lång bit på väg mot ett samhälle, en kultur, där annorlunda inte är en värdering. En värld där annorlunda är en likvärdig del av helheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar