Många har letat efter övergripande förklaringar till världens ojämna fördelning av rikedomar, men förklaringarna tycks oftast hittills ha varit fel. De har varit för ensidiga, fördomsfulla, de har byggt på cirkelresonemang – X är rik för att X är rik, medan Y är fattig på grund av fattigdom – och ingen av dem har hittills lyckats råda bot på de orättvisor de beskrivit.Det är frågan, och förslagen på svar är lika många som ideologierna de utgår från. Det är problemet, att förslagen på hur man ska komma tillrätta med problemen i hög grad och ofta utgår från en idé om ett på förhand definierat samhälle, en ideologi. Höger eller vänster, spelar ingen roll. Problemet är att man på förhand utgår från att man har svaret. Och det problemet finns överallt, även inom forskningen. Först vet man, sedan inhämtas lämplig evidens.
Jobbar man så. Vet man på förhand, då kommer man aldrig till en lösning. Då får man möjligen rätt, med hjälp av maktmedel. Men det kan inte vara vägen fram, att få rätt. Enda vägen fram är att ihärdigt arbeta med problemen som ligger för handen. Vetenskap och samhällsbyggande är inga väsensskilda verksamheter på det sättet. Och varken vetenskap eller samhällsbyggande är svårt, även om just det är det svåra. Att inse och ta till sig tankar som går på tvärs mot ens förutfattade mening och syn på världen. Att inse att det ofta finns enkla lösningar på komplexa problem.
Daron Acemoglu, professor i ekonomi vid MIT, och James A Robinson, professor i statskunskap vid Harvard, har efter mer än ett decenniums studier skrivit en bok tillsammans, Why nations fail: The origins of power, prosperity, and poverty (Crown Business, 544 s) som ger en förklaringsmodell som är så enkel att det är ett under att ingen tidigare formulerat den. De kallar den ”den institutionella teorin”, och den handlar om strukturer, helt enkelt. Om hur öppna strukturer i öppna samhällen skapar institutioner som ger en positiv utveckling där stat och ekonomi samverkar till ökad öppenhet, medan slutna strukturer i slutna samhällen skapar en negativ utveckling där de statliga och ekonomiska institutionerna istället samverkar till att minska öppenheten, och därmed utvecklingskapaciteten och tillväxten, för både ekonomin och politiken, vilket i förlängningen leder till fattigdom och instabilitet. Det är institutionerna som bestämmer vilken väg utvecklingen ska ta, och små skillnader mellan olika typer av institutioner kan under olika skeden av historien leda till stora skillnader i utfall.Samverkan, öppenhet och utveckling, välstånd och hållbarhet, går hand i hand. Överallt är det så, även om det inte ser ut så. Men det är så. Hög tid att förstå det. Dags att riva murar, öppna arkiv och samverka över gränser. Forskning visar att det leder till bättre kunskap, välstånd och jämlikhet. Transparens är nyckeln. Vikten av att våga dela med sig. Betydelsen av att ge för att få. Till detta återvänder jag, ofta. För att det fungerar, överallt, även om många söker svaret på annat håll.
Enligt Acemoglus och Robinsons teori är [Kinas moderniseringsprocess] inte alls någon självklar utveckling. Enligt dem finns det flera exempel i historien på ”extraktiva”, utsugande politiska och ekonomiska system, som lyckats centralisera makten och kommendera fram en ekonomisk utveckling, som kunnat gå ganska långt, men att denna alltid kommer till en yttre gräns i det slutna politiska systemet. Enligt författarna växer Kinas ekonomi idag alltså trots, och inte på grund av, kommunistpartiets diktatur, och de förutspår att om inte de kinesiska politiska, och därmed ekonomiska, institutionerna går mot större öppenhet kommer den kinesiska ekonomiska utvecklingen att börja bromsa in ganska snart. Verkligheten lär ge oss facit på det inom de närmsta decennierna.Trots, inte på grund av. Det ser vi överallt. Samhällen fungerar på olika sätt, för att de måste fungera. För att medborgarna ser till att de fungerar, trots problemen och umbärandena man utsätts för. Besparingar i vården ger inte upphov till katastrof, för att det är människor det handlar om. Patienter och vårdpersonal ser till att det fungerar i vardagen, för att de måste. Och det är inte ekonomerna och besparingsivrarnas förtjänst. Det fungerar trots, inte på grund av. Starka maktstrukturer ser ut att vara effektiva, men i själva verket är de mer affektiva visar det sig. Och de hindrar utveckling och välstånd mer än främjar.
Den tragiska ironin är att öppna samhällen i själva verket är mer stabila än dessa toppstyrda. För där eliter balanseras mot varandra, och informationen är fri, kan inkluderande institutioner växa fram och maktväxlingen sker under ordnade former, medan de centralstyrda, skenbart så stabila stater man istället valde att skapa, inte sällan med socialistiska förtecken, i själva verket skapat starka spänningar och ett maktcentrum som är så attraktivt att det nästan säkert kommer att bli återkommande maktkamper om kontrollen av det.Inga nyheter alltså. Transparens är nyckeln till framgång. Kompetenser i möte leder till välstånd. Ett samhälle där alla vet var som gäller och vad som är vad, hur saker och ting hänger ihop. Och där alla kompetenser ses som resurser och där samverkan mellan OLIKA kompetenser främjas. Det är samhällen där fler trivs och kan utvecklas, än i samhällen med aldrig så hög tillväxt.
Ett av de finaste exemplen på denna typ av positiv spiral, som de ger i boken, är Botswana. Ett land med dåliga geografiska förutsättningar, instängt mellan några av de värsta kolonialstaterna, Rhodesia, Sydafrika och Namibia, som lyckats skapa en av Afrikas rikaste nationer, med stabil politisk och ekonomisk utveckling, hög rättssäkerhet och inkluderande institutioner som gjort att de klarat sig helt utan statskupper och diktaturer ända sedan självständigheten 1966. Det är en berättelse om hur starka och självständiga institutioner dels vuxit fram ur de äldre system som bevarats, till exempel hövdingarnas ansvarig gentemot sina undersåtar, som kloka politiker har byggt vidare på för att skapa en fungerande afrikansk demokrati.Vad väntar vi på? Gör om, gör rätt. Offentlighetsprincipen skall inte bara gälla det offentliga. Ett företag med hemligheter är ett hot mot samhället, inte en möjlighet. Samhällen ska inte drivas som företag, både samhällen och företag bör istället drivas efter nya principer. Öppenhet ökar det generella välståndet, och det i sin tur ökar tillgången på pengar. Dags att dra den lärdomen. Dags att bygga positiva spiraler, inte bara i utvecklingsländer, utan här hemma. Inte bara i samhällen, utan i företagen också.
Dags att arbeta mer integrerat. Hög tid att utveckla ett lärande och en kunskapsutveckling samt ett samhälle som bygger på samverkan och inte på konkurrens. Jag instämmer därför i Torbjörn Elenskys avslutningsord.
Låt mig avslutningsvis säga att jag varmt rekommenderar denna bok till alla som hyser det allra minsta intresse för den värld vi lever i. Få samtida böcker om statskunskap och ekonomi är så tankeväckande som denna, och få faktiskt så underhållande som läsning också. Här ges grunden till ett fruktbart samtal om möjliga utvecklingsvägar i världen, utan på förhand låsta positioner. Visserligen framhäver Acemoglu och Robinson själva att en positiv utveckling mot öppna samhällen med inkluderande politiska och ekonomiska system inte går att ”konstruera” fram, de måste växa fram ur lokala förutsättningar. Man kan inte kommendera fram frihet. Men man kan försöka skapa förutsättningar för den typen av institutioner. Lite god vilja behöver inte vara till skada, så länge den inte blir tvärsäker och utopisk.Nu frukost, sedan styrelsemöte. Och efter det tar jag färjan över till Lysekil, till solen, sommaren, ledigheten. Fem veckors återhämtning och vila står på programmet. Resa, läsa, träna, tänka och bara vara. Det är vad jag behöver. Sedan står jag redo för och längtar redan efter, en spännande höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar