På resa, inre och yttre förflyttningar

Känner som i förrgår. Har ingen riktig inspiration, men vill ändå skriva. För att komma vidare. Tror på det, som ett slags allmän livs- och kunskapsfilosofi. Tror på det konstruktiva i att jobba igenom problemen. Inte förneka, konfrontera och engagera. Svaret, på vilken fråga man än har, finns inte, det måste skapas, och vägen dit stavas: hårt arbete. Samma gäller för texter. Meningen med dem finns inte i texten, den skapas i mötet, och förändras med tiden.

Allt befinner sig i rörelse. Därför tror jag på rörelsen som terapi för att förlösa, tankar, meningar och för att upplösa problem. Blockeras vägen, stånga dig inte blodig mot hindret. Sök en annan väg. Tänk om, tänk nytt, tänk tillsammans. Uppslag till samtal, samtal som kan leda till förståelse finns överallt. Och för att spinna vidare på förra bloggposten letar jag vidare i vattnen runt Nietzsche. Hittar en passage i Ulf Erikssons efterord till Mänskligt, alltför mänskligt. En bok för fria andrar. Det får bilda utgångspunkt för dagens tankar.

Med aforismen som sitt suveräna uttrycksmedel och vapen etablerar han sig som alla tiders största moralkritiker och moralpsykolog. Samtidigt gör det otidsenliga antika idealet det naturligt för honom att än en gång hävda och formulera filosofin som levnadskonst.

Moral och makt är liksom kunskap och sanning, mänskliga skapelser. Upprätthållna storheter och bevakade enheter. Därför har alla som verkligen vill veta ett ansvar att bråka med makten, moralen och vetandet. Att bråka är inte det samma som att hävda någon alternativ sanning. Den som bråkar är i rörelse, förfäktar inget eget. Men, och det är viktigt, hen bryr sig verkligen om. Bråkar man på det sättet, för att man bryr sig om finns goda chanser att det kommer något konstruktivt ur arbetet.

Beundran och vördnad inför auktoriteter leder till att sanningar befästs, och till att den mäktiges moral upphöjs till allmän lag. Och det vill jag, som ett slags utvikning, påpeka med hjälp av en hänvisning till dagens Under Strecket, är förödande. Artikeln i SvD är skriven av Hans Ingvar Roth, och den handlar om filosofen Michael Sandells bok; What Money Can’t Buy: The Moral Limits of Markets. Både den boken och understreckaren är läsvärda, men det var inte vad jag ville peka på här och nu, det jag reagerar på och relaterar till Nietzsche är Roths avslutande ord och tankar om Sandells bok: "Trots dessa obestämdheter är Sandels nya bok ytterst läsvärd. Boken borde vara obligatorisk kurslitteratur på alla våra universitets ekonomutbildningar." Trots dessa obestämdheter, som handlar om att Sandell inte är tydlig med hur han menar att problemen som beskrivs överskådligt och förtjänstfullt ska lösas, är boken läsvärd.

Trots? Jag tänker istället att det är just för att han inte för fram några tydliga lösningar som boken blir intressant. Och det är därför jag finner Nietzsche intressant. För att han är en filosof som litar på mig som läsare. För att han ger mig verktygen, men överlåter åt mig att utföra arbetet. Nietzsche presenterar sin (senare) filosofi i form av aforismer.

Han eftersträvar nu, föga wagnerskt, en "förmiddagens filosofi". Den som tar del av denna aforistiska stridsskrift - nu i Lars Bjurmans översättning för första gången på svenska - möts därför av så mycket mer än ett person- och filosofihistoriskt dokument.

Så mycket mer. Världen kan inte förklaras, den kan bara jobbas med. Engagemang, inte förundran, leder till ökad förståelse. Svar finns inte, bara ökad förståelse. Och för det arbetet behövs verktyg, vilket vi får av stora filosofer som inte har något behov av att bli beundrade i eget namn, för sina tankar om världen. Filosofer som vill jobba tillsammans med likar, ställt för att samla trogna lärjungar vid sina fötter. Nietzsche är en sådan filosof, liksom Foucault och Deleuze & Guattari. Därför återvänder jag till dem, om och om igen.

"Redan valet av aforismen som ny framställningsform innebär ett misstänkliggörande och ett förkastande av filosofin som system och begreppstänkande, som sluten tänkt värld.

Inget är slutet. Allt mår bra av att luftas. Transparens är viktigt och fungerar överallt, som verktyg för att öka det generella välståndet i världen. Öppenhet, insyn och gemensamt arbete, bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Verktyg till det arbetet kan man hämta nästan varifrån som helst, det viktiga är inte vem man citerar, det är vad man gör med citaten. Därför är aforismen att föredra framför logisk stringens och vattentäta resonemang. Filosofer som gör det lätt för mig att tänka vidare med hjälp av deras tankar. Filosofer som inte ger mig svar, utan fragment till nycklar, högaktar jag. 

Den aforistiska tankestilen antyder existensen av en filosofi hitom metafysiken - såtillvida är Nietzsche i denna aforistiska trilogi, med dess kalejdoskopiska varseblivning och huvudsakligen icke-profetiska ton, en arvtagare och en förnyare av upplysningsandan.

Världen är här och den är nu, på insidan. Den skapas i handling, av dig och av mig. Allt som tänkt och görs att ger upphov till konsekvenser, det är världen, samhället kultur. Inget är, allt blir. Enda sättet att förstå är att engagera sig. Tänkandet behöver befinna sig i rörelse för att hänga med. Nietzsche är död och den värld han levde i och skrev om finns inte längre, men hans aforismer finns kvar, för oss att använda i arbetet med att förstå den värld vi lever i. De innehåller inga sanningar, bara fragment till nycklar till förståelse. Arbetet måste vi utföra själva, tillsammans.

I dessa tankeöverflödande böcker talar inte den siste metafysikern men möjligen den siste upplysnings-anden, den siste av 'den psykologiska sentensens stora mästare'. Upplysningen - 1700-talets filosofiska strömning - är för Nietzsche ofullbordad, och i en anteckning från 1876 heter det: "Bilden av den fria anden har lämnats kvar ofullständig i det förra århundradet: man förnekade för litet och bevarade för övrigt sig själv."

Ofullbordad, otydlig, ofärdig. Det är positiva ord och begrepp, för de indikerar att det finns uppgifter kvar att arbeta med. Och det är i det arbetet, i och genom strävan att förstå den värld vi lever i som världen, samhället och kultur skapas, i handling.

Det skall jag fundera vidare på under den resa jag står i begrepp att anträda. Har hyrt en bil, och tänker göra dygd av nödvändigheten. Min flickvän har åkt på charter med sin dotter, för att få lite tid tillsammans bara de. Och jag har en vecka i ensamhet att fylla med innehåll. En bil att färdas med och ett land att upptäcka. Drar norrut. För att jag kan och för att jag tycker om att låta tankarna flyga fritt. Tre dagar i rörelse, utan krav. Räknar med att det skall hjälpa mig att landa i semesterns lunk.

Räknar med att det skall ge intryck som kan inspirera till nya bloggposter. En resa kan vara både inre och yttre, och den kan vara de var för sig eller samtidigt. Resan kommer man dock inte undan, även om man är hemma och gör ingenting. Inget är, allt blir till, i rörelse.