Har semester, men i år var det ovanligt svårt att bryta med jobbets lite mer intensiva metabolism. Inte så att jag inte behöver vila, utan mer för att det hände mycket spännande just innan semestern visade sitt ansikte. Är alltid lika trött vid den här tiden på året, och har alltid lika svårt att bryta med jobb och bejaka ledigheten, den välbehövliga ledigheten.
Har svårt för att inte göra något. Hjärnan går på högvarv, uppmärksamheten går inte bara att bryta. För att komma ner i varv krävs djup koncentration, och inte så liten möda. Ett projekt. Det är så jag löser det mesta märker jag. Det är mitt sätt att bemästra den ADHD som jag blir allt mer säker på att jag skulle kunna diagnosticeras med. Projekt handlar om att dela upp det som ska göras i mindre, överblickbara delar.
Uppmärksamheten är det inget fel på, absolut inte. Tvärt om. Uppmärksamheten är 100 procentig, men bara under korta stunder. Jag mår därför bäst om och när jag får ha många bollar i luften. Om och när jag kan sprida den goda med kortvariga koncentrationen på olika saker, då kommer jag bäst till min rätt. Läsande, skall det bli något läst för mig måste jag dela upp det i mindre delar.
Som student vandrade jag mellan kaféerna. En timme på varje ställe, sedan en promenad till nästa ställe. Ny koncentration, ny bok, ny kunskap. Jag läste även flera kurser parallellt, för att inte tråkas ut av ett enda ämne. Kultur är ett tillräckligt mångfacetterat ämne för att man/jag inte ska tröttna. Överallt finns den, alltid.
Dilemmat torde vara uppenbart. Att hela tiden vara i projekt, många parallella projekt. Ständig på, alltid uppkopplad. Med väl intrimmad uppmärksamhet. Korta stunder som ägnas åt väl avgränsade uppgifter. Kulturen som finns överallt och som ständigt pockar på uppmärksamhet. Klart det blir svårt att ta ledigt då. Klart det blir svårt att komma ner i varv. Ända är det just vad jag behöver just nu. För att orka med alla spännande uppgifter som väntar på mig till hösten. Att ständigt vara på är inte hållbart. Det lärde jag mig förra året, på Östra Sjukhusets hjärtavdelning. Det var nyttigt.
Semestern är mitt project just nu. Fullt koncentrerad på att komma ner i varv. Det är vad jag gör. Läser skönlitteratur, av lust. Tvingar mig ut på långpromenader. För att komma ner i varv. Ligger kvar i sängen. Andas, djupt och länge. Tar in det som sker. Svårt är det. Ovanligt svårt i år. Kanske för att jag trivs och för att allt är bra. Måste gå. Måste ner i varv. För att orka.
Ska gå på bio ensam här snart. Det är andra gången i livet jag gör det. Är ensam denna vecka. Därför hyrde jag bil och åkte iväg. För att vara i rörelse, samtidigt som jag sitter stilla. För att låta intrycken komma till mig. För att vila. Försöker uppleva så mycket som möjligt, och koncentrerar mig på att gå ner i varv samtidigt. Kanske är det därför det går så där med nedvarvningen? Möjligt, samtidigt är det tråkigt att vara ensam. Det väger så klart upp. Har man tråkigt är det lättare att ta in och känna efter. Det är projektet, känna efter och ta in. Livet.
ADHD är ingen sjukdom. Länge var det så jag såg på saken. En skrämmande diagnos som jag inte ville ha satt på mig. Jag är inte sjuk. Jag trivs med att vara jag, precis som jag är. Jag har inga problem med mig, jag har problem med samhällets och kulturens, andras syn på och krav. Jag är annorlunda, det har jag fått påpekat för mig på olika sätt hela mitt liv. Men jag är inte sämre, bara annorlunda. Länge försökte jag passa in. Många gånger har jag varit ledsen över att inte få vara med, inte för att jag har fel eller för att jag gör fel, utan för att jag är annorlunda. För att jag inte gör som man brukar göra. För att jag uppfinner okonventionella lösningar, istället för att göra som man ska. För att jag kan och för att det blir roligare då. För att jag blir rastlös annars. Bara därför.
Det straffar sig att inte vara som andra. Man får inte vara med om man sticker ut. Har vant mig vid det. Har lärt mig att jag inte är ensam. Har insett att det finns andra som uppskattar mina egenskaper och som fungerar som jag. Det satt långt inne, men äntligen inser jag att det är inte mig det är fel på. Den jag är och det jag kan är värdefullt, om jag bara får finnas i och verka i ett sammanhang där man litar på mig och där jag får göra på mitt sätt. Jag har hittat ett sådant sammanhang nu, tror jag. Därför är det svårt att varva ner. Vill dit nu, även om jag vet att det inte går.
Sommarens projekt går ut på att vila, att samla kraft för att orka till hösten och hela nästa läsår. För att göra det, för att finna motivation till det hägrar redan nästa sommar, nästa semester. Vi ska åka till USA då, till San Francisco och kanske även tillbaka till New York och Boston. Om allt går enligt plan. Genom att dela upp, och planera de stora dragen, finner jag hela tiden utrymme för improvisation i vardagen. På semestern och i arbetet.
Projekt, i och genom projekt, det är så jag lever. Behöver ingen diagnos, bara lite förståelse och likasinnade att interagera med. En bloggpost tar ungefär en timme att skriva. Det är ungefär så länga jag orkar koncentrera mig på en och samma sak. Nu flyttar jag mig till ett annat ställe. Där ska jag läsa och äta. Sedan är det dags att gå till bion. Kanske tar jag ett glas vin på vägen hem. För att uppleva kulturen, och samtidigt komma ner i varv.
Projekt, det är min räddning. Vad har du för knep för att klara dig genom vardagen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar