Tänker med Deleuze II

Fortsätter sommarfilosofera. Detta är som sagt ingen uttolkning av Deleuze och Guattari, vad jag gör är att jag tänker med hjälp av dem. Om samhället, kunskap och kultur. Om det som dyker upp helt enkelt, av och med inspiration från deras text. Vill bygga något nytt, inte tolka innehållet i den text som finns. Det är så jag förstår Deleuze och Guattari, som inspiratörer, tankeverktygsmakare, inte som samhällsteoretiker även om de så klart var det också. Samhällen, kultur och kunskap förändras, hela tiden. Därför behövs verktyg mer än sanningar. Jag skriver om min samtid, och om den har D & G ingen aning. Jag vet något mer om deras tid och om Frankrike då, men inte speciellt mycket egentligen.

Tänkandet som sådant, om det handlar ursprungstexten. Och det var där jag jag började mitt resonemang i förra posten. Vi får se vart det tar vägen här och nu. För att sammanfatta något av det som reflektionen handlade om kan man enkelt säga att det var dels en karakteristik över den stadsstyrda, hårt kontrollerade och idealiserade vetenskapen. Den kungliga vetenskapen. Dels dess lite mer avantgardistiska pol på kunskapskontinuumet, den fria intellektuella grupp av tänkare som befinner sig i akademins periferi. Och om spelet mellan dessa ytterligheter, samt att den ena är en förutsättning för den andra. Flyktlinjer dök upp som det moment vilket förändrar riktningen på tänkandet som sådant. Det tänkandet som är det övergripande resultatet av världens tillblivelseprocess. Deleuze och Guattari fortsätter sitt resonemang på följande sätt ...

Det är lätt att se vad tanken vinner på detta: en gravitet som den inte skulle ha för sig, ett centrum som gör att allt, inklusive Staten, ger sken av att existera genom dess effektivitet, genom dess egen sanktion.

Världen blir till i arbetet med vetandet om världen. Staten, människan, kunskapen, världen, allt uppstår i den kollektiva process som resulterar i vetandet om (staten, människan, världen, allt). Samproduktion, är ett annat ord för vad det handlar om. Tanken är inget i sig, det finns bara konsekvenser av görande. Det är det enda som existerar. Det som går att iaktta. Inget är något i kraft av sig själv, allt blir till och får sin mening i relation till allt annat. Ingen ren kunskap finns, även om den tanken är den rådande, fortfarande. Allt vetande är skapat och förmedlat, ingen har direkt kontakt med världen.

Men Staten blir inte heller lottlös. Statsformen tjänar också något väsentligt på att utvecklas i tanken: en hel konsensus. Endast tanken kan utveckla fiktionen om en universell Stat de jure, lyfta upp Staten till ett universellt de jure. Det är som om suveränen skulle bli ensam i världen, täcka hela ekumenet, och bara relatera till aktuella eller potentiella undersåtar. Det är inte längre fråga om mäktiga externa organisationer, inte heller om främmande band: Staten blir den enda principen som skiljer mellan rebelliska undersåtar, vilka hänvisas till naturtillståndet, och lydiga subjekt, vilka i sig hänvisar till Statens form.

Makt är kunskap, och kunskap är makt. Två sidor av samma mynt. Det ena förutsätter det andra. Därför är vetandet aldrig trivialt, alltid kontrollerat. Staten blir till i och får sin legitimitet från vetandet som produceras i akademin. Den ena handen vet vad den andra gör. Därför kontrolleras kunskapen, både internt inom akademin och externt från statens sida. Eftersom båda är en förutsättning för varandra krävs rättning i leden. Något fritt och högt tänkande utifrån den kunskap som föreligger är bara möjligt inom den mindre gruppen av fria radikala tänkare, avantgardisterna som agerar i grupp och som befinner sig i marginalen.

Tänkande som inte alls är kontrollerat är farligt, för det riskerar att skapa kaos, vilket skulle upplösa såväl staten som akademin. Kunskapen är således, i princip fri och allt vetande är möjligt. Men i praktiken blir det omöjligt, för det krävs alltid någon form av konsensus för att något (vad det än är) skall kunna erkännas som vetande. Det jag vet är meningslöst, för att vetandet skall kunna få någon betydelse i världen krävs en kritisk massa. Minst en grupp, men för att få verkligt genomslag måste det till en multitud av aktörer sammankopplade i nätverk. Det gör att ett annat vetande, lika giltigt och evidensbaserat som dagens är möjligt, om tillräckligt många vill.

Detta använder jag som indikator på vikten av att bry som om vilken typ av vetande man integrerar i sitt tankesystem, individuellt och kollektivt. Det spelar roll vad vi erkänner som sanning. Inget är, allt blir till i samspel mellan en lång rad olika aktörer. Såväl människor som icke-mänskliga aktörer och slump spelar roll i processen som resulterar i rådande vetande om världen, samhället, kultur och kunskap. Rådande tillstånd är med andra ord kontingent, möjligt men aldrig nödvändigt.

Om tanken har intresse av att stödja sig på Staten, har Staten lika mycket intresse av att breda ut sig i tanken och motta dess sanktion som unik och universell form. Staternas partikularitet är nu bara ett faktiskt tillstånd; till och med ett tecken på deras perversitet eller bristfällighet. Ty de jure kommer den moderna Staten att definiera sig som den ”rationella och förnuftiga organisationen av gemenskap”: gemenskapens enda partikularitet är nu inre eller moralisk (folkanden), samtidigt som dess organisation driver den fram mot en universell harmoni (absolut ande). Staten ger tanken en form för interioritet, men tanken ger denna interioritet en form av universalitet: ”målet för den världsomspännande organisationen är förnuftiga individers tillfredsställelse inom ramen för enskilda fria Stater”.

Fria, autonomt solitära, individer i fria stater som hämtar legitimitet från evidensbaserad kunskap och akademiskt sanktionerat vetande. Känns tankemodellen igen? Det är vår värld som beskrivs. Tänker på vår utbildningsminister, som är vetandets högste auktoritet. Björklund bestämmer inte bara över akademins budget, han har makten över vetandet genom att styr vart forskningsmedlen skall ta vägen och vilken kunskap man ska satsa på. Det är aldrig fråga om fritt sökande efter ren kunskap. Forskaren måste, för att få forska, först förklara i detalj vad man ska forska om och helst också vad man ska komma fram till, sedan får man medel för att genomföra projektet. Kunskap är alltid sanktionerat och hårt kontrollerat, godkänt vetande. 

Det är ett egenartat utbyte som sker mellan Staten och förnuftet, men detta utbyte är också ett analytisk påstående eftersom det förverkligade förnuftet smälter samman med Rättsstaten, liksom Staten de facto utgör förnuftets tillblivelse.

Inget är som det är i kraft av sig själv, således. I alla fall inte om man köper denna ontologi, vilket jag har gör. Men inte som sanna utsagor om världen, utan som verktyg i arbetet med att förstå. Ontologi är ett ständigt pågående, projekt. Det är i konsekvensens namn heller inget, i kraft av sig själv.

I den så kallade moderna filosofin och i den så kallade moderna och rationella Staten rör sig allt runt lagstiftaren och undersåten. Staten måste förverkliga distinktionen mellan lagstiftare och undersåte under formella betingelser som tillåter tanken att tänka deras identitet. Lyd alltid, ty ju mer du lyder desto mer blir du herre, eftersom du bara lyder det rena förnuftet, det vill säga dig själv ...

Det rena förnuftet, den som har det i sin hand. Den som kontrollerar vetandet, som accepteras som innehavare av ren kunskap. Hen får uppenbart makt. Därför är det viktigt med ett kritiskt förhållningssätt till allt vetande. Därför aktar jag mig noga för att tala om vetande som någon annat än högst tillfällig kunskap om här och nu. Kunskap äger man inte, man använder den. Och det är konsekvenserna av handlingarna som bildar utgångspunkt för värderingen av vetandet. Tänker man så får makten, den allestädes närvarande makten, svårt att få fäste. Det är bra, för det går aldrig att bekämpa makten, bara förhålla sig till den. Bryta med den, för att underlätta för sådan förändring som man finner önskvärd. Flyktlinjer kan inte beställas fram, bara upptäckas där och när de dyker upp. Att det är en tanke jag återkommer till får här sin förklaring och ovanstående tankar om makt är mitt motiv för att anamma denna syn på kunskap och vetenskap.

Alltsedan filosofin gett sig själv funktionen att rättfärdiga har den ständigt välsignat den etablerade makten och modellerat sin doktrin om subjektets förmågor på Statens maktorgan. Sensus communis, alla förmågors enheter såsom Cogitots centrum, det är Statens konsensus upphöjd till det absoluta. Detta var framför allt den stora operationen i den kantska ”kritiken” som vidarefördes och utvecklades i hegelianismen. Kant kritiserade ständigt de felaktiga bruken för att främja funktionen. Det är inte ägnat att förvåna att filosofen blivit en offentlig professor eller funktionär i Staten. Allt är reglerat efter att Statsformen börjat inspirera en bild av tanken. Med full ömsesidighet.

Om, och så länge som, filosofins projekt går ut på att nå absolut sanning är det förhållande som beskrivs i citatet oundvikligt. Därför ser D & G på sig själva som just verktygsmakare, inte som sanningssökare. Filosofins uppgift är enligt dem att skapa verktyg, begrepp. Varken mer eller mindre. Sedan är det upp till oss att använda deras förslag, eller själv jobba vidare på dem. Allt för att öka den kollektiva insikten om hur allt blir som det är. Världen är inte, den blir, i samspel. Akademisk kunskap är upprätthållet vetande, konsensus. Det kommer aldrig att kunna vara på något annat sätt, men just därför är det viktigt att förstå. För att undvika att bli fångar för maktens konsekvenser.

Forskning handlar i allt högre grad om ekonomi. Vad gör det med vetandet, och vad får det för konsekvenser? För miljön, till exempel? För politiken? För vardagen, för dig och för mig? Är det vettigt att organisera akademin och forskning på det sätt som vi gör idag? Fundera, jag har inget svar. Men jag ser att det finns risker i och med nuvarande organisering av kunskapssökande, bland annat på grund av att jag använt Deleuze och Guattaris tankeverktyg. 

Utan tvekan varierar denna form och bilden kan gestaltas på olika sätt: den har inte alltid tecknat eller utpekat filosofens gestalt och kommer inte alltid att göra det. Man kan gå från en magisk till en rationell funktion. I relation till den imperiala, arkaiska Staten kunde poeten spela rollen av bilddomptör.

Poeten, filosofen som konstnär. Det är ett annat sätt att se på vetande och den som producerar kunskap. Nietzsche författade aforismer, Deleuze och Guattari begrepp och Foucault presenterade en tänkandets verktygslåda. Olika sätt att säga samma sak; sanningen når vi aldrig. Det enda vi kan veta är att det som hålls för sant kommer att ge upphov till konsekvenser. Vad jag vill med min blogg är att skapa utrymme för och förmedla insikt om Flyktlinjernas roll i och för världens blivande. Här reses inga anspråk på att sitta inne med kunskap, jag beskriver och resonerar kring konsekvenser.

I de moderna Staterna har sociologen kunnat ersätta filosofen (till exempel när Durkheim och hans elever ville ge Republiken en sekulär modell för tänkandet). Och till och med i dag sker detta när psykoanalysen gör anspråk på att spela rollen av Cogitatio universalis i egenskap av Lagens tänkande, i en magins återkomst. Och det finns gott om andra konkurrenter och pretendenter.

Vem ska vi lyssna på, tro på och vilka principer skall gälla för det samhälle vi bygger gemensamt? Det är öppna frågor, utan givna svar. Vad leder till ökad hållbarhet, och vad ler bort från det? Vems vetande ska/kan vi lita på? Allt är upp till, och frågan ar viktig, den är avgörande, för det är vi som kollektivt får leva med konsekvenserna av det vi väljer att hålla för sant.

Noologin, som inte ska blandas ihop med ideologin, utgör studiet av bilderna av tänkandet och deras historicitet.

Inte minst av detta skäl (och lägg märke till distinktionen här mellan studiet av vetandet så som det föreligger, och av insikten om att vetande alltid har ett inslag av politik) är det viktigt att förhålla sig kritisk till allt. Man bör dock inte kritisera, men kritisk ska man vara. Även mot sina egna försanthållanden. Det handlar om att aldrig slå sig till ro. Vetandet måste ständigt befinna sig i rörelse.

I viss mening kunde man säga att detta aldrig spelat någon roll och att tankens gravitet alltid varit skrattretande. Men det är just vad den begär av oss: att man inte ska ta den på allvar, för då tänker den som allra bäst åt oss och ger upphov till nya funktionärer, och ju mindre folk tar tänkandet på allvar, desto mer tänker de som Staten vill. Och vilken Statsman har inte drömt om denna obetydliga och omöjliga sak: att bli en tänkare?

Pregnanta ord, och i högsta grad giltiga iakttagelser. Reklam-TV, allt mindre tid för eftertanke, jakt på effektivitet. Pengar som universellt mått, och som ett mål i sig. Vad är det annat än distraktioner för tanken? Och vad får det för konsekvenser, för mig, för hållbarheten, för världen?

Fundera! Ta dig den tid som krävs, reflektera? Om du inte gör det kommer någon annan att göra det åt dig, och hur du än gör får du leva med konsekvenserna.