Återanvänder Nietzsche

Satte mig för att skriva. Det var för snart en timme sedan. Hittade inget att skriva om. Läste en del på nätet och lät det ena leda mig till det andra. Tänkte lägga ner ambitionen att skriva och bara låta dagen komma och ta mig dit den vill. Läsa, promenera och återhämta mig. Ett intensivt år har just lagts till handlingarna. Och när man slappnar av kommer tröttheten. Inspirationen finns där, men den är liksom inlindad i något. Får inte fatt i den riktigt. Och det är väl som det ska, antar jag. Inte bra att pressa sig. Det är inte hållbart på sikt. Till hösten är jag redo igen. Inte nu.

Ändå skriver jag. Varför? För att jag tycker om att formulera ord, meningar och med hjälp av datorn och skärmen upptäcka och förföras av formuleringar. Texten hjälper mig att få syn på mina tankar. Jag skriver för att jag mår bra av det. Därför väntar jag en stund med frukosten. Låter orden komma, i sin egen takt. Känner mig inte pressad att skriva. Går det inte kan jag låta bli. Har bestämt mig för det. Sommaren är en tid utan krav. Sommaren enda riktningsgivare är lustprincipen.

Ett av höstens projekt är att läsa Nietzsches samlade verk. Bokförlaget Symposions utgivning av Nietzsches böcker. Har skjutit detta framför mig länge. Nu är det dags. Så ser i alla fall planen ut. Det kan komma att ändras, det får inte bli ett krav. Att känna tvång i läsandet är förödande för lusten, och utan lust inget lärande, ingen utveckling.

Överhuvudtaget finns det för lite utrymme för lust och kravlöshet i dagens samhälle. Det talas om hur viktigt det är med ny kunskap. Satsningar på forskning anses vara nödvändiga. Men var finns lusten att upptäcka? När forskning och lärande blir ett krav då dör något centralt. Lusten att leva, handlar om att lära nytt, lära om och att upptäcka. Forskning som bedrivs utan lust är förödande. Vetenskapen måste vara Glad, som Nietzsche skriver. Vetande kan inte beställas fram.

Det faktum att vi behöver semester för att klara oss på sikt är ett tecken på något. Inget positivt tecken. Och alla de krav vi ställer på varandra, bär också på ett budskap om något. Vi kan välja att se, och vi kan dra lärdom. Eller också väljer vi att inte se, och kör på som om inget hänt. Lärande går inte bara i en riktning, uppåt, framåt, utåt. Kunskapsutvecklingen kan också gå bakåt. Vetande kan försvinna, degraderas och fördömas. Vetande handlar om makt. Vetande är makt. Makt är det som driver förändring.

Kontroll skrev jag om för några dagar sedan. Och vi är kontrollerade. Vi kontrolleras och kontrollerar. Två sidor av samma mynt, vilket får som konsekvens att makten ökar. Makten som underkastar oss, för det finns inget subjekt som har makt. Makten finns överallt, och den ger upphov till konsekvenser. Om detta skrev Nietzsche, bland annat.

Det fin fick mig att sitta kvar framför den tomma skärmen, det som fick mig att tänka på höstens läsprojekt, var just ett citat från Nietzsche som jag hittade när jag sökte på olika ord som jag trodde skulle ge inspiration. Han skrev följande, för över 100 år sedan. Orden klingar välbekant även för oss idag.

Man tänker med klockan i hand, liksom man äter middag med ett öga i börstidningen - man lever som en som hela tiden är "rädd att försumma något". [....] Ty ett liv på jakt efter vinning tvingar en hela tiden att ända till utmattning tömma ut sina andliga krafter, att ständigt förställa sig eller överlista eller förekomma; den egentliga dygden nu för tiden är att göra något på kortare tid än en annan.

Citatet blottlägger kulturens paradoxala karaktär. Vardagens motsägelsefullhet. Människans logik och dess ologiska konsekvenser. Varför ser vi inte detta? Det är frågan som driver mig framåt. Jag vill förstå hur det kan bli på detta sätt, när ingen vill det. Arbetet med denna fråga ger mitt liv mening, samtidigt som insikten om att vi tvingar varandra in i olycka kastar grus i maskineriet. Nietzsche pekar på ett problem som behöver upplösas.

Ingen annan än vi själva tvingar oss till effektiviseringar. Vad ska vi göra med tidsvinsten? Jobba mer, eller ta vara på den korta tid vi fått till skänks? Det är en öppen fråga, och något måste man göra. Jag strävar efter det senare, men tvingas självklart förhålla mig till det förra. För så är det alltid, ingen människa är en ö.

Ska tänka vidare på detta, i min egen takt, som det kommer, här under sommaren. Till hösten hoppas jag kunna skriva mer om och utifrån Nietzsches texter. Nu frukost. Sedan skönlitteratur och minsta motståndets lag fram till kvällens fotbollsmatch. Italien - England.

Heja!