måndag 19 januari 2015

Vad ska vi ha forskare till egentligen?

Vad kommer jag fram till när jag forskar? Vad kommer humanistiska forskare fram till egentligen? Vill reflektera över det lite, för synen på vad forskning är håller snabbt på att smalna av, och det rejält. Det sprider sig en uppfattning, en vanföreställning i samhället om vad forskare kommer fram till. Vad som anses vara ett acceptabelt svar på frågan blir allt smalare och allt mer entydigt. Vi står vi ett vägskäl. Antingen vandrar vi vidare längs det spår vi stakat ut, där svaret på frågan, vad som är ett vetenskapligt resultat, är givet på förhand och accepterar att verksamheten blir allt mer likriktad. Om det är den vägen alla forskare förväntas gå kommer humaniora att tvingas ta en annan väg. För humanister kommer sällan fram till något enkelt och entydigt.

"Vad är ditt resultat?", den frågan blir lätt uppfordrande och förvandlas ofta till en anklagelse; "Du måste ha ett resultat. Ett resultat som tillfredsställer mig som undrar". Samma utveckling syns i skolan, där eleverna lägger ansvaret för kunskapsutvecklingen på läraren. "Jag är här för att få", är en inställning som blir allt vanligare. Även den som står utanför forskningen, den som inte har egen erfarenhet av forskning, kan därmed stämma in i anklagelsen som riktas mot humaniora: "Det ni sysslar med är flum!". Den som inte lever upp till förväntningarna, som inte har något entydigt RESULTAT att presentera, straffas hårt. "Tala om hur det är", får man höra, även när man just gjort det, talat om hur det är och förklarat resultatet av sin forskning. Humanister blir besvärliga i en värld där kunskap förväxlas med fakta och där forskare avkrävs entydiga och på förhand uppgjorda svar.

Vi står som sagt vid ett vägskäl. Än är det inte försent att stanna upp och reflektera över vart vi är på väg och om det verkligen är klokt att fortsätta. En annan väg att gå skulle kunna vara att öppna upp begreppet forskning och att lägga större vikt vid sökandet efter svar och vid frågorna. Vill vi förstå kultur (betänk att SYNEN på vad som är god forskning är kulturellt upprätthållen och därmed föränderlig) är det den vägen vi måste gå, för om frågan är fel ställd blir resultatet meningslöst. Och om svaret är givet på förhand, om forskare måste veta vad de ska komma fram till innan de börjar forska, för att verksamheten ska godkännas som forskning, då är det inte FORSKNING, men så blir det om och när alla forskare förväntas svara på alla frågor på ett och samma sätt. Om och när både svaren och frågorna standardiseras, och om metoden är den samma över hela linjen, skapas en bedräglig överskådlighet och en otillbörlig trygghet i samhället, som helt saknar kontakt med verkligheten.

Normens makt är stor. Den är till och med så stor att den är starkare än kunskapen, vilket jag ofta återkommer till här. Jag kan inte tolka det som sker på något annat sätt än så. För när jag anmäler mig till konferenser, submittar artiklar eller söker publiceringsstöd möter jag överallt samma mall som jag måste använda, med rubriker som: Nuvarande kunskapsläge, resultat och bidrag. Kultur som studieobjekt är väsensskild från frågor som rör rymden eller fysik. Kulturforskningen har ingen front som går att ställa sig vid och beskriva. Och resultatet av en hermeneutisk analys kan mycket väl vara nya frågor och fördjupad förståelse för ämnets komplexitet. Bidraget är inget som forskaren kommer med, det uppstår om och när resten av befolkningen tar kunskapen till sig och omställer den i vardaglig handling. Ändå tvingas alla forskare uppfylla samma standardiserade krav för att accepteras som forskare och för att resultatet av arbetet ska räknas som forskning.

Ibland fyller jag bara på formuläret med den text jag har, utan hänsyn till rubrikerna. Det har gått vägen mer än en gång, vilket stärker mig i tron att det är formen som är det viktiga, inte det som sägs, det man faktiskt KAN säga utifrån det material man har och metoderna man använt. Finns bara rubrikerna där är det ingen som läser innehållet, för man vet ju på förhand vad som ska stå där och det enda man är intresserad av är RESULTATET, vad forskaren KOMMER FRAM TILL.

Forskning som verksamhet liknar som sagt allt mer ett löpande band. Forskarkompetens håller idag på att avgöras av mängd och mätbarhet, snarare än innehåll och kvalitet. Den kulturella strömningen löper genom hela utbildningssystemet och visar sig i hela samhället. Kultur har den makten, och vi kan naturligtvis välja att förneka detta och blunda för konsekvenserna. Forskarna tvingas till detta av systemet, för det finns inte tid för reflektion och kritisk eftertanke när pressen på produktion av resultat (citeeringar, publiceringar och erhållna anslag) hela tiden ökar.

Bibliotekarierna som tills helt nyligen betraktades som mossiga bokmalar seglar i kölvattnet av denna utveckling upp som maktpersoner, för det är bibliotekarierna som kontrollerar det som rapporteras in i systemet där kompetensen idag avgörs. Ni måste skriva fler artiklar, får vi höra. Ni måste publicera er i bättre rankade tidskrifter. Ni måste bli bättre på att rapportera in era publikationer. Bibliotekarierna, ekonomerna och högskolans professionella administratörer bryr sig inte om forskningens innehåll, de bryr sig bara om resultatet. Universitetens stödfunktioner har på kort tid förvandlats till politikernas förlängda arm, till maktens verktyg.

På detta sätt tvingas den som ser ett värde i att fler lär sig tänka högt och fritt och kritiskt till tystnad, eller i alla fall till självcensur. För det finns inte tid till annat än att leva upp till systemets krav. Aldrig tidigare har forskningen varit så strömlinjeformad som idag och aldrig har det producerats så många vetenskapliga texter. Det talas om kris för landets tidningar, men det gäller inte vetenskapliga tidskrifter. När mängd går före kvalitet och innehåll, eller när kvalitet per definition antas vara resultatet av konkurrens, blir det så här. Och när alt fler läser allt mindre, för ingen hinner läsa allt. Riktas allt mer av uppmärksamheten mot resultatet, sammanfattningen och SVARET.

Vart är vi på väg? Jag menar att vi är på väg åt helt fel håll och vill mana till eftertänksamhet. Stopp, stanna! Låt oss reflektera lite över det som sker, över om det verkligen är bra det vi gör. Gynnar det verkligen samhället på lång sikt att offra gammal vishet och den bildningssträvan som drev skaparna av de moderna universiteten? Är det bra att politikerna talar om för forskarna vad forskarna ska komma fram till, och att de hotar med indragna medel om de obstruerar?

Lyssna på två av alla de politiker som anser sig veta bättre än forskare, hur det ser ut och vad som behövs. Deras inställning är att forskning är bra, men bara om forskningen kommer fram till det som politikerna redan vet är svaret. Och hittar man bara en forskare som bekräftar den egna politiken, ja då håller man fast vid både den och hen.
– Jag är inte skolexpert. Jag hänvisar till Tomas Tobé som är expert, säger Anna Kinberg Batra i en stor intervju i SvD, som svar på frågan om vilken expertis det kritiserade förslaget om betyg från årskurs 4 bygger på.

Tomas Tobé är partisekreterare och tidigare skolpolitisk talesperson för M. Han förklarar att partiets slutsats drogs efter den utredning som professor Martin Ingvar gjorde på uppdrag av den tidigare regeringen om att tidigarelägga betyg. Huvudsyftet med så tidiga betyg är att fånga upp elever som har behov av särskilt stöd, men tanken finns att detta kan förbättra prestationer finns också.

– 31 av 34 länder som finns med i Pisa-undersökningen har tidigare betyg än Sverige. De flesta har också bättre resultat än vi, säger han till SvD.
Vad ska vi med forskare till egentligen, om vi redan vet hur det är och om svaren är givna på förhand?

1 kommentar:

Martin Gustavsson - Vetenskapliga partiet sa...

”Att väcka nya frågor, nya möjligheter, att betrakta gamla problem från en ny vinkel, kräver kreativ inlevelse och kännetecknar verkligt avancemang inom vetenskapen.”
/Albert Einstein

”To raise new questions, new possibilities, to regard old problems from a new angle, requires creative imagination and marks real advance in science.”
/Albert Einstein

---

”De flesta säger att intellektet är vad som kännetecknar en stor vetenskapsman. De har fel: Det är karakrär.”
/Albert Einstein

”Most people say that it is the intellect which makes a great scientist. They are wrong: it is character.”
/Albert Einstein

Källa: https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/citat-om-vetenskap/