Det moderna samhället må vara byggt av män och vila på en grund av så kallade manliga värderingar, men idag är det fler kvinnor och mer av kvinnlighet som behövs för att förvalta livet på jorden. Medan manligheten rastlöst blickar ut mot rymden, mot nya planeter att erövra, eller hot att bekämpa; det är ju så manligheten motiverar sin egen existens, föder, ammar och uppfostrar kvinnorna barnen och tar hand om den äldre generationen på ålderns höst. Jag hårdrar och generaliserar för att väcka tankar och peka på tendenser. Inte alla män, och inte alla kvinnor heller; jag vet. Det ska inte behöva upprepas varje gång man talar om genus och relationen mellan könen.
Manligheten har tappat det, så ser jag på saken. För mig vaknade tanken när Vladimir Putin började lägga ut photoshopade "idolbilder" på sig själv i olika mer eller mindre fantasifulla situationer, för att framhäva hans manlighet. Och efter att Donald Trump installerats som president undanröjdes alla tvivel på saken. Just denna sommar är vi alla tacksamma för brandmännens heroiska insatser i våra brandhärjade skogar, men tänker man några steg längre är det uppenbart att bränderna är en konsekvens av klimatförändringarna och att klimatförändringarna är en konsekvens av en manlig erövringsideologi. Vi behöver ett starkt försvar för att andra länder bygger arméer och rustar sig för krig; fast om ingen gör det, om krig inte anses vara en lämplig eller värdig lösning på problem som rör mellanmänskliga relationer. Tänk vi försökte förstå och talade med varandra istället för att försöka förgöra verkliga eller inbillade motståndare.
Runtom i världen står statyer i brons som avbildar manliga ledare och hyllar deras insatser för mänskligheten. Vi lever i en kultur som vill se resultat och drömmer om ledare som pekar med hela handen och uppfyller våra önskningar. Det byggs spektakulära broar och världens högsta hus blir ständigt högre på grund av den manligt kodade konkurrens som driver utvecklingen. Länge var manligheten norm och fullkomligt självklar, det sättet att tänka och agera var inget man ifrågasatte. det moderna Sverige skapades av ingenjörer som med sina kunskaper och djärva visioner byggde folkhemmet. Längre fram i tiden tog ekonomerna över och skapade mervärde för aktieägarna som spekulerade på börsen. Manlighetens triumfer är spektakulära; därför alla dessa monument.
Filmen Wall Street idealiserade girigheten, personifierad i Gordon Gekko, trots att filmens hjältar bekämpade honom och agerade mer hållbart. Samma i Pretty Woman där en hänsynslös finansman med benägen hjälp av en kvinna inser att det finns andra värden i livet än att skapa rikedom genom att stycka upp och sälja ut. Denna manligt kodade, destruktiva ideologi visar sig överallt. Vi bygger hellre en ny höghastighetsbana mellan Stockholm och Göteborg än satsar på underhåll och service av den gamla. Ingen reser statyer över förvaltare och underhållstekniker, bara över genier, innovatörer och framgångsrika ledare. Den tanken, oavsett hur framgångsrik den än varit historiskt sett, behöver omvärderas. Tidsperspektivet behöver sträckas ut och vi måste börja tänka bortom vår egen livstid. Det linjära och resultat- och prestationsinriktade tänkande som skapar det fiktiva behovet av starka ledare behöver brytas till förmån för ett mer cirkulärt och hållbarhetsinriktat tänkande. En annan syn på ledare är vad Sverige och världen behöver.
Det finns de som hävdar att manligheten behöver återupprättas och att riktiga män är tysta, kör stora snabba bilar, är konkurrensfokuserade och äter kolgrillat kött. Jag tror precis tvärtom. Män är lika mycket människor som kvinnor är och alla är lika mycket beroende som del av livet på jorden. Det är inte genom att springa ut i skogen och jaga eller bygga hyddor eller genom att konstruera rymdraketer för att upptäcka och kolonisera andra planeter som våra gemensamma problem löses, det är just det sättet att tänka och agera som försatt oss i de problem vi nu har att hantera. Manligheten är kommit till vägs ände och har helt tappat det. Kvinnligheten behöver omvärderas, för allas skull.
Som tur är krävs det ingen revolution eller några radikala reformer. Liksom i filmen Pretty Woman räcker det att tänka i na banor och byta perspektiv. Istället för att erövra eller försvara kan man med enkla medel börja förvalta. Istället för att effektivisera för att öka vinsten kan man öka marginalerna och skapa luft i systemen för att sänka alternativkostnaderna som varje beslut alltid innebär. Det är inte fler brandmän som behövs på sikt, utan förebyggande åtgärder. Det kommer att kosta, men den kostnaden är mindre än kostnaderna som vi nu tvingas ta för att lösa de akuta problemen.
Synen på underhåll och förvaltning behöver förändras och bli mer uppskattande, ju förr desto bättre. Som tur är finns det gott om högt utbildade, ofta överkvalificerade och enormt dugliga KVINNLIGA ledare som söker mandat för just en sådan politik. Så länge synen på ledare sammanfaller med rådande syn på manlighet kommer föreställningen om maskulinitet att stå i vägen för den hållbara utveckling som behövs.
Den tragiska men konkreta sanningen om manligheten är att dess enöga lösning på samhällets och jordens problem är att bygga rymdraketer och kolonisera andra planeter; det vill säga hålla fast vid den omnipotenta övertygelsen och flytta problemen istället för att ändra synsätt och acceptera att projektet är dött och borde begravas.
4 kommentarer:
Du väljer att hårdra resonemanget för att väcka tankar. Utan att ha tänkt färdigt undrar jag ändå om inte det finns en bättre väg framåt än den du skissar på. Polarisering kan leda till nya tankar men det kan också leda till de slutna ledens politik.
Inledningsvis förstår jag inte riktigt poängen med att tala om feminism som enda vägen framåt? Varför polarisera på det viset, och vad vinner vi på att tala i termer av maskulinitet som dåligt och kvinnlighet som bra? Det blir ju i så fall ändå en viss form av maskulinitet vi talar om som dåligt, respektive en viss idealiserad form av kvinnlighet? Det ligger i tiden med nya mansrörelser av olika slag. Somliga av dessa väljer gärna markörer som du också pekar ut i din text (ut och bröla i skogen, etc), och det får de väl göra, om de vill. Detta är dock givetvis inte hela bilden.
Men om nu vi skulle vilja få till stånd ett vettigt samtal kring dessa saker tror jag att vi behöver se över premisserna för dessa samtal (manlighet är dåligt, och kvinnlighet är bra). Varför inte i stället nyansera och tala om konstruktiva vs destruktiva karaktärsdrag/beteenden? Inte bara blir det märkligt för många män att anamma en självhatsvokabulär samt ansluta sig idén att manlighet är dåligt, utan det blir lika märkligt att omfamna föreställningen att kvinnlighet i sig är bra. Inte bara ter det sig fullkomligt orimligt att betrakta manlighet som något att i grunden skämmas över. Därtill kommer att vi ju alla har känt/hört talas om/jobbat ihop med kvinnor som i så fall betett sig "okvinnligt", så som du framställer kvinnlighet. Inte har de främst visat prov på omhändertagande och öm vårdnad, utan de har visst kunna plocka fram de hårda nyporna för att få fram sin vilja - och inte köper vi rätt av resonemanget att de tvingats anamma en "manlig" härskarstil för att lyckas i sin roll.
Du hänvisar till berättelser ur filmens värld. Själv tittar jag just nu på Band of Brothers. Inte behöver man vara något snille för att hitta exempel på destruktiva karaktärer/beteenden, och samtliga dessa kan man i så fall märka som "maskulina". Fast det finns också mängder av exempel på mod, handlingskraft, vänskap, omsorg, reflektion, självbehärskning, kärlek - samt även rädsla, villrådighet och vilsenhet. Samtliga dessa bör väl i konsekvensens namn i så fall betraktas som manliga drag, eftersom det inte finns med någon enda kvinna i serien (annat än i perifera roller). När det gäller Band of Brothers och allas vår verklighet är det dock också ständigt som så att somliga drag som i sig är konstruktiva blir destruktiva när de tar över: mod blir macho och stolthet blir högmod. Men då kommer vi till mitt förslag: Det måste gå att lyfta fram de goda och oumbärliga dragen i "manligheten". Det är rimligen också det du vill åstadkomma, fast det blir mycket märkande här, och åter igen förstår jag inte poängen med att peka på feminism som svaret. En god feminism i betydelsen goda och konstruktiva karaktärsdrag/beteenden som verkar återfinnas i hög grad hos många kvinnor men också hos många män är synnerligen eftersträvansvärd. På samma sätt är en god maskulinitet något gott. Den (näst intill) aggressiva tonen - som jag dock inte alls hittar i ditt blogginlägg - som gärna hörs när ett samtal likt detta kommer på tal leder förmodligen endast till ytterligare skyttegravskrig, på alla sidor.
Sedan kanske inte vi kommer att komma överens om vilka värderingar som är optimala, men vi torde väl åtminstone ha uppnått att få till stånd ett samtal byggd på premisser om likvärdighet och jämställdhet, och där män inte per definition och per default behöver skämmas. Visst kan man som man kalla sig för feminist om man vill det, fast det behöver inte med nödvändighet vara den enda rimliga positionen om man vill stå för goda värderingar.
Som jag uppfattar det du skriver är vi i grunden överens, vi vill båda se en förändring. Bra! Jag förstår dock inte och har aldrig förstått hur kritik mot ett (manligt) ideal kan uppfattas som provocerande. Jag kritiserar inte män och idealiserar inte kvinnor, det är idealen och dess konsekvenser jag diskuterar. Och jag gör det för att jag menar att vi behöver nya ideal som bygger på andra utgångspunkter än dagens starkt polariserade. Dagens manlighet är otidsenlig, menar jag. Valet av Trump som president i USA visar det. Han visar inte vägen fram, men det finns gott om kvinnliga ledare som faktiskt gör det, och med nya idag för både män och kvinnor, för människor, kan deras arbete uppmärksammas mer och det nödvändiga förändringsarbetet inledas snabbare. Tiden är knapp, och det goda samtalet har jag länge efterlyst, men idag är den destruktiva debatten tyvärr norm.
Det jag vänder mig mot är förenklingen där manlighet framställs som dåligt - destruktivt, farligt, "Trump" - och där den enda vettiga motpositionen blir att kalla sig för feminist. Bättre då att hitta nya föredömen (ska vi plocka en i högen: Denis Mukwege). Om vi tänker lite analogiskt här: Åtminstone tidigare (det är ett tag sedan jag hörde det?) användes "osvenskt" som något positivt ("härligt osvenskt"). Visst måste det få finnas ett sätt att känna sig stolt över att vara svensk utan att för den skull bli nationalchauvinist? Inte växer väl människor när de/vi går runt och tänker om oss själva i negationer?
Du har dock rätt i att debatten gärna blir polariserad och polariserande. Det tillhör mediedramaturgin och är att beklaga. Kanske just därför får vi bestämma oss för att gå en annan - svårare - väg och spela enligt andra regler. Som här. I klassrummmet. Hemma.
Jo, jag håller med! Fast jag tycker inte att jag polariserar på det sätt du uppfattar det som. Jag ställer inte en problematisk manlighet mot en god kvinnlighet, jag riktar kritik mot det manliga ideal som ger oss ledare som jag menar leder samhället i fel riktning, mot ohållbarhet.
Det är ingen lätt väg! Men just därför viktigt att vara ödmjuk och lyssna mer än man talar.
Skicka en kommentar