Det är förslagen på lösningar som är problemet

Flyktlinjer skrivs med en uttalad vision för ögonen om ett samhälle mer präglat av humanism, medmänsklighet och solidaritet än dagens. Det finns inga enkla lösningar, lika lite som det finns tydliga problem. Jag drömmer om och vill vara med och bygga ett samhälle där omsorgen om och ansvaret för det som är gemensamt fördelats jämt mellan aktörerna som genom sina handlingar och tankar är med om att förverkliga samhället. Visionen handlar om ett samhälle som sträcker sig över alla gränser, såväl nationsgränser som klass- etnicitet och sexualitetsgränser och så vidare. Kort sagt, det finns ingen utsida. Bara en enda insida, som allt och alla är hänvisade till, på gott och på ont. Problemen vi står inför och har att hantera är komplexa, inte komplicerade. Insikt om det är nyckeln till förståelse och framgång, fast det på inget sätt är enkelt.

Det som idag pekas ut som problem och det som hänvisas till som lösning, är inte sällan ett slags sublima objekt, för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Zizek (2001). Sublima objekt är sådana fenomen i samhället som man tänker på i termer av, att om man bara kunde göra sig av med det eller detta uppnår man (idealt sett och bara i teorin) samhällelig harmoni och lycka. Ett svep över dagens infekterade debatter visar att det ofta är där man fastnar, i en tankefiguren. Enda sättet att komma vidare och lösa upp knuten är att inse det ohållbara i tanken och sedan överge den. Inget gott kan komma ur den.

Det som oroar mig är att det finns starka krafter och intressen i samhället som vill få oss att tänka som så, att om man bara slapp ta hänsyn till eller kunde göra oss av med XX (och här får läsaren själv fylla i, det finns gott om exempel), så hade vi inga problem. Zizek menar att det är ett bedrägligt tänkande och han exemplifierar detta med hjälp av en analys av Hitlertysklands syn på judarna som ansågs vara en sådan grupp i samhället som orsakade problem, och om man bara kunde eliminera den gruppen skulle alla problem vara lösta. Till slut lyckades nazisterna piska upp en stämning där samhällsproblemen lastades på judarna. Och i det sammanhanget framstod tanken på att judarna måste utplånas för att samhället skulle kunna förmås blomstra, som rimlig, vilket möjliggjorde förintelsen. Idag är det svårt att fatta hur det kunde bli som det blev, och lika svårt som det är att förstå, lika enkelt är det att fördöma nazismens illdåd. Problemet är dock att vi inte gjort upp med den underliggande tankemodellen och därför leker så många med elden idag.

Zizek menar att tankarna på att en grupp i samhället skulle vara upphovet till problem döljer det faktum att alla samhällen inom sig hyser komplexitet och inre motsägelser. Sådana grupper eller fenomen som inom breda lager av samhället ses som problematiska och oönskade samt möjliga att plocka bort benämner Zizek symptom. Dessa grupper eller liknande menar han dock är en nödvändig förutsättning för och en effekt av, varje symbolisk struktur. Samhället är som sagt komplext, inte komplicerat. Det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore annorlunda eller hur många som tänker så; verkligheten är som den är och det måste man acceptera ifall man vill vara med och bygga ett hållbart samhälle.

Alla samhällen och andra sammanhang rymmer med nödvändighet enskilda element som fungerar som dess undantag och interna negation. Och så är det eftersom samhället som en harmonisk och konsistent helhet är en omöjlig utopi. Det är farligt att betrakta vissa individer som problematiska element som inte hör hemma här, för det är ett tänkande som riskerar att utvecklas till en process där allt fler grupper fördöms. Det finns varken tärande eller närande människor, bara ömsesidigt delaktiga samhällsaktörer som alla i kraft av sin status som människa är dömda att samverka.

Det finns skrämmande många exempel på detta tänkande, inom väldigt många olika områden: Arbetsmarknaden, sjukvården, skolan och så vidare. Överallt poppar tanken upp att det är individerna med problem som har sig själva att skylla för sitt misslyckande. Och när tillräckligt många har tagit till sig den synen på saken är fältet vidöppet för åtgärder riktade till individerna. Uppmärksamheten riktas därmed bort från samhällets och allas gemensamma ansvar för helheten, och det faktum att det alltid är kontexter som ger upphov till konsekvenser, aldrig enskilda individer som lyckas eller misslyckas på grund av individuella egenskaper, underkommuniceras. Det må vara smickrande att se sin egen framgång som ett bevis på personlig duglighet, och andras misslyckande som självförvållad; fast det är egoismen och kortsyntheten som talar.