Olika typer av framsteg och kunskapsutveckling

Alla forskare står på ett eller annat sätt på jättars (det vill säga tidigare tänkares inom respektive område) axlar, och hela samhället vilar på tidigare generationers arbete och intellektuella bidrag. Fast på olika sätt, och att tala om framsteg är fel, eller i alla fall en olycklig förenkling av en högst komplex fråga. Lärande och samhällsutveckling är inga linjära processer utan dynamiska helheter. Det ser dessutom olika ut i olika ämnen och skilda sammanhang. Kunskapen är inte en och den samma över hela linjen, olika ämnen ägnar sig åt olika aspekter och förfogar över olika verktyg och har att arbeta med olika förutsättningar.

Förenklat kan man säga att skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora är att naturvetenskapen bygger vidare på och adderar kunskaper från tidigare generationer till det gemensamma kunskaps- och utvecklingsprojektet, medan humaniora handlar mycket mer om kunskaper och insikter som varje individ och varje generation och samhälle måste skaffa sig på egen hand, om och om igen. Eftersom jag inte är naturvetare, bara en glad och intresserad amatör som läser det jag hinner och verkligen vill förstå, fokuserar jag här på humaniora och kulturvetenskap. Vad är det för typ kunskap som utvecklas där och vilka frågor ägnar sig forskare och studenter åt?

Humanioras kunskapsobjekt är människan och livet så som det levs i vardagen. Vad är människan och mänskligheten för typ av "objekt" och hur fungerar kultur? Humanister letar inte så mycket efter svar som efter förståelse och målet är inte att bevisa hur det är utan att undersöka förutsättningar för förändring. Jag är öppen och ödmjuk inför att att kanske inte håller med mig om dessa saker, men jag talar med stöd i egen forskning och det är så här jag ser på humaniora. Jag är docent i etnologi, som är en humanistisk kulturvetenskap, och anser att jag har ett ansvar att bidra med mina tankar, erfarenheter och önskningar. Efter snart 30 år som lojal student och forskare anser jag att docenttiteln förpliktigar och att det nu är min uppgift att flytta fram positionerna och bidra till nytänkande och utveckling inom ämnet och frågorna jag vigt mitt liv åt. Det som följer är alltså min syn på humanioras särart och humanvetenskapliga framsteg och kulturvetenskaplig kunskapsutveckling.

Humaniora är inget man blir färdig med, det är mer en inställning till livet, ett sätt att leva, än en uppsättning kunskaper. Det finns inga genvägar till filosofins eller litteraturens klassiska verk, för att tillägna sig insikterna som texterna bär på måste man läsa dem själv, det går inte att ta del av framstående tänkares arbeten genom att läsa sammanfattningar. Det är själva arbetet med texterna och bearbetningen av tankarna som är poängen; det är där, i den typen av processer och i samtal om innehållet som värdet med humaniora uppstår och sprids. Kompetensen att läsa och reflektera är viktigare än vad man läser och reflekterar över. Med hjälp av digitala verktyg kan man arbeta med avancerade kalkyleringar och finna genvägar till kunskap om matematik och fysik, men det är omöjligt inom humaniora.

Det må vara ekonomiskt lönsamt att rekrytera ett fåtal erkänt duktiga experter, men är det kunskap om människan, kulturen och livet så som det levs, krävs att många engagerar sig och arbetar tillsammans för att utveckla kunskaper och bidra i arbetet med samhällsbyggande och förändring. Det räcker inte att lyssna på någon som läst klassikerna, vill man lära och förstå måste man skaffa sig egen, förstahandskunskap om dem. Därför finns ingen kunskapsfront i humaniora och man blir aldrig färdig med någon teoretiker; hela poängen och själva värdet med humaniora ligger i engagemanget i kulturen som växer fram mellan människor och som både påverkar och påverkas av engagemanget. Ju fler som kan och engagerar sig desto större mångfald kan man hantera tillsammans och ju mer hållbart blir samhället.

När jag hör politiker tala om att elever och studenter ska tillbringa färre år i studier och på fullaste allvar menar att det är möjligt att skära ner på kostnaderna utan att det påverkar arbetsmiljön och kunskapskvaliteten, eller när man talar om effektivisering av skola och utbildning, skrämmer det mig eftersom det är ett tecken på hur illa ställt det är i samhället med förståelsen för alla värdefulla insikter som finns inom humaniora, mitt framför ögonen på vem som helst som är intresserad och som tar sig tiden att läsa och reflektera över innehållet. Problemet är inte brist på kunskaper, utan brist på förståelse för olika typer av framsteg och sätt att se på kunskapsutveckling. Det går kanske att locka elever till en skola med hjälp av fräcka datorer, men om det är kunskap som vill att skolan ska ägna sig åt är det böcker man behöver köpa in och tid för läsning och reflektion man måste frigöra för både elever och lärare. Det är inte mer kontroll, bättre rutiner och fler utvärderingar som krävs, utan en breddad och fördjupad förståelse för utbildningsuppdragets komplexitet.

Fler måste engagera sig mer, oftare och under längre tid för att humanvetenskapens kunskaper ska kunna hållas vid liv och gagna samhället och den långsiktiga hållbarheten. Det är inte fler excellenta forskare och framstående kännare som behövs och ska satsas på, utan en bred allmänhet som förstår värdet av och som kan och har tid att läsa och samtala om både klassiska verk och nya texter. Kunskapen om människan och kultur växer ur bredden och djupet och det är också där som skyddet mot det oväntat oväntade finns. När behovet av kunskaperna och kompetenserna en dag uppstår är det för sent att göra riktade satsningar för att reparera skadan. Där och då vill det verkligen till att människorna som lever och verkar i det samhället kan dra nytta av "besparingarna" som idag betraktas som uttryck för en ansvarsfull utbildningspolitik.

Internetkasinon, marknadslogik, humanism och samhällsnytta

Om man delar upp världen i avgränsade delar och studerar dessa var för sig kommer svaren man får och förståelsen som växer fram i analysen bli annorlunda än om man ser till och försöker förstå helheter. Företag, till exempel, kan vara lönsamma eller gå med förlust. Och om det är det enda man bryr sig om, hur det går för enskilda delar av den helhet som samhället utgör, kommer man bara att se två typer av företag: vinstgenererande företag och företag som går med förlust. Idag är vinsten i princip allt man bryr sig om och samhällsnyttan är ett begrepp som i princip reducerats till ekonomi. Alla verksamheter förväntas följaktligen gå med vinst; även vård, utbildning, bibliotek och konst samt andra kulturella uttryck. Homo economicus iskalla rationalism leder och allt och alla andra tvingas följa.

Låt oss stanna upp lite. Låt oss lyfta blicken och reflektera över konsekvenserna. Jämför ett företag som bygger bilar med företag som Spotify, datspelsutvecklaren Starbreeze; eller något av de otaliga internetkasinon som idag verkar ha köpt upp all reklamtid i alla reklamkanaler och som profiterar på människans fåfänga och känslomässiga längtan efter att bli rik. Det är päron och äpplen, men trots att det är uppenbart jämför vi verksamheterna och ställer samma höga krav på ekonomisk avkastning trots att företag som bygger bilar, trots att man idag drivit robotiseringen väldigt långt, är beroende av LÅNGT fler anställda än företagen som skapar dataspel eller bygger plattformar för hazardspel på nätet. Bilbyggarföretag är beroende av underleverantörer (som i vissa fall är beroende av underleverantörer) och ett nät av serviceföretag för underhåll och reparationer. Trots att alla vet om detta jämför man företagens vinster och avkastningen på insatt aktiekapital. Det är en kamp som stora företag med många anställda aldrig kan vinna.

Några av de allra mest lönsamma företag agerar på finansmarknaden, där ett fåtal handlare köper och säljer komplicerade finansiella produkter på provision, eller tjänar pengar på räntegapet mellan in- och utlåning. Jämför Nordea med Volvo utifrån företagens samhällsnytta och skillnaden blir slående. Volvo må vara en bidragande orsak till miljöförstöringen men man anställer åtminstone människor som betalar skatt och bidra till arbetet med att bygga det samhälle som både medborgare och företag är beroende av. Nordea gör sig av med allt fler anställda för att kapa kostnader (trots att man gör miljardvinster) och är (väl?) mitt uppe i en flytt av huvudkontoret från Sverige till Finland som genomförs enbart av ekonomiska skäl. När Spotify inte fick som man ville flyttade man till USA. Även Volvo flyttar delar av verksamheten till låglöneländer, men det innebär (än så länge) allt för stora kostnader att flytta hela fabriken. Fast hur kommer det se ut i framtiden när robotiseringen och digitaliseringen drivits ännu längre?

Idag drivs även musik som företag, och artister bygger varumärken och lanserar produkter. Tim Bergling må ha varit mer eller mindre ensam i sitt skapande med Avicii agerade som ett företag med många anställda. Han kan fungera som tragisk påminnelse om vad vi utsätter oss själva och samhället för när vi tänker och prioriterar som vi gör. Företaget Avicii var beroende av människan Berglings genialitet och skaparglädje för att göra vinst, vilket utsatte Bergling för en omänsklig press. Skaparna bakom Spotify klarar sig bättre eftersom de bara profiterar på alla tusentals musikers arbete som gör det möjligt för företaget att tjäna pengar på distributionen av resultatet av skapandet. Stanna upp lite och reflektera över skillnaderna.

Även utbildningssystemet har anpassats efter samma ekonomiskt rationella logik. Allt fler skolor drivs idag (i valfrihetens namn) som aktiebolag där man dels utsätter lärarna för omänskliga och kunskapsvidriga krav på prestation, dels ställer människor och samhällets långsiktiga kunskapsintressen mot marknadens anonyma krav på ständigt ökande avkastning.

Det må vara ekonomiskt lönsamt att flytta kompetens från människor till system, men hur är det med samhällsnyttan och vad händer med den långsiktiga hållbarheten? Hur hamnade vi här, där kunskap och mänskliga värden ställs mot ekonomiska? Håller vi på att sälja våra egna och samhällets själ till djävulen? Så länge man håller sig till enskilda delar och inte ser till helheten går respektive kalkyl ihop för de flesta, och den eller de som inte lyckas kan anklagas för individuell inkompetens. Så länge vi väljer att se till delarna och inte helheten kan illusionen om att allt blir bättre hållas vid liv, vilket gör att kraven på avkastning och robotisering kan drivas allt längre. Singulariteten är den punkt i utvecklingen då människan blivit eller gjort sig själv obsolet och maskinerna tar över, inte för att datorerna är mer intelligenta utan för att människan valt att jämföra sina egna unika kunskaper och kompetenser med ekonomins instrumentella rationalism.

Om faran med en devalverad humaniora

Årets valrörelse skiljer sig från alla andra valrörelser jag tidigare varit med om på ett tydligt sätt. Jag bestämde mig redan för några månader sedan att sluta lyssna på politikernas ständigt utspel. Vid årsskiftet sa jag upp mina prenumerationer på dagstidningar och bara i undantagsfall orkar jag med mer än några minuter av nyhetssändningarna på TV. Få saker intresserar mig mindre än partiledardebatterna i Agenda. Politikerna och medierna må tro att det är nu valet avgörs, men i en livaktig, välfungerande och långsiktigt hållbar akademi är det inte kampanjandet som utgör samhällets ryggrad utan det som händer mellan valen och besluten som faktiskt tas och som får konsekvenser på lång sikt. Jag läser partiprogram och riksdagsprotokoll, jag låter inte Mats Knutsson och andra förståsigpåare avgöra hur jag ska tolka det som sägs och det som händer. Ansvaret för demokratin är allas och om vi inte tillsammans tar ansvar för den är den snart ett minne blott.

Läste i början av maj en krönika i tidningen DIK, av Anna Troberg, som handlade om just detta. Hon pekar på faran med nedskärningar i humaniora, och jag kan bara hålla med. Humaniora handlar inte så mycket om fakta och evidens som om kritisk analys och utvecklande av kompetens att hantera komplexitet. Det är inte förenklingar och slagord vi behöver och demokratin vilar på, det är kollektivt engagemang, fördjupning och förståelse för hur svårt det är att bygga ett hållbart samhälle.

Almedalen, Pride, Bokmässan och den 1:a maj. Nazisterna flyttar fram sina positioner. Lägg märke till att jag inte skriver nynazister. Det finns ingen anledning att göra det. De är nämligen inte nya. De är samma gamla nazister som förr. De är samma trångsynta, människohatande och demokratifientliga stackare som de alltid varit.

För alla som kan sin historia och som verkligen är intresserade av samhället är detta inga nyheter. Rädsla för det främmande, trångsynthet och drömmar om starka ledare som ger mig det jag vill ha är uttryck för ointresse och lathet. Den som inte vill eller orkar tänka längre än näsan räcker kanske ser populismen, rasismen och nazismen som en lösning, men för alla som bryr sig om demokratin och som förstår hur den fungerar och vad som krävs av medborgarna för att samhället inte ska lösas upp är det uttryck för okunskap, ointresse och idioti.

Och vi andra? Är vi de samma? Står vi redo att ge nazisterna en match? Ja och nej. Å ena sidan går folk man ur huse för att mota nazisterna i grind varje gång de ger sig ut och marscherar. Å andra sidan är det märkligt tyst när funktioner som på olika sätt är delaktiga i demokratins fortlevnad sakta men säkert urholkas.

Det är lätt att vara med på en manifestation. Lätt att demonstrera. Och det är ännu lättare att reagera och dela inlägg på sociala nätverk. Fast det är som sagt inte där som samhället växer fram och demokratin går inte att värna med hjälp av punktinsatser. Den typ av problem vi alla står inför och måste hantera är inte svart-vita och det finns inga enkla lösningar.

En populär tolkning av detta är att folk i allmänhet är lite lagom Facebook-förslappade och bara väljer enkla strider. Det är visserligen enkelt att gå med i en protestgrupp på Facebook, men det är banne mig inget som är enkelt med att stå ansikte mot ansikte med en skock vrålande nazister, så den tolkningen håller inte. Jag tror att folk i allmänhet är måna om sin demokrati och ställer upp när de upplever att den är hotad. Problemet är att det är svårare att känna igen mer subtila hot, alla de hot som inte står där med en naziflagga i ena handen och ett basebollträ i den andra. Här finns ett viktig pedagogiskt ansvar, som alltför få beslutsfattare axlar.

Samhället är en gemensam angelägenhet och vi har alla ett ansvar att lära oss förstå hur den fungerar. Idag satsas det på programmering i skolan, men jag tror det behövs helt andra åtgärder för att värna demokratin. Förmågan att hantera komplexitet håller på att gå förlorad och när den löses upp rinner både samhället och demokratin oss mellan fingrarna. När demokratin är hotad är det inte fler debatter eller manifestationer som behövs, den underliggande sjukdomen måste botas och den kräver en helt annan typ av åtgärder och ett hela annat slags engagemang.

Nyligen firade Riksarkivet 400-årsjubileum i Stockholm. Samtidigt gick Museernas vårmöte av stapeln i Malmö. I Stockholm talade förintelseöverlevaren Hédi Fried om vikten av att minnas historien och att applicera den på samtiden. I Malmö diskuterade man museernas bistra ekonomiska villkor, trots allmänt intresse och i alla internationella jämförelser fantastiska besökssiffror. Glappet är uppenbart. Vårt kollektiva minne är centralt för demokratins överlevnad, men marginaliserat i den politiska debatten.

Historien är inte en uppsättning fakta man man kan plugga in. Historien är lika föränderlig som framtiden. Demokratin uppstår och kan bara värnas här och nu i det mellanrum som öppnas och stängs mellan då och sedan. Politiker och medier fokuserar på sina respektive siffror och jämförbara mätetal och i den allt mer intensifierade jakten på effektivitet polariseras samhället och slätas nyanser ut. Komplexiteten förnekas och den nödvändiga tiden att tänka förvandlas till en "onödig" kostnad, vilket leder till att vi får mer av samma. Detta är allvarligt och utgör en potentiell risk.

Under de senaste årtiondena har humaniora utsatts för en aktiv devalvering. Man har lite nedlåtande talat om humaniora som ”mjuk” vetenskap. Den har helt enkelt inte ansetts lika potent och relevant som naturvetenskapen. I bästa fall har humaniora betraktats som ett rart särintresse eller ren underhållning, i värsta fall som helt ointressant. Rent praktiskt och politiskt spelar det faktiskt inte så stor roll, eftersom resultatet är detsamma: otillräckliga satsningar på humaniora här och nu och i förlängningen kollektiv minnesförlust och demokratiurholkning.

Jakten på kontroll leder förr eller senare till kontrollförlust eftersom kultur och kunskap liksom demokrati och hållbarhet aldrig går att kontrollera. Vill man värna demokratin går det inte att bygga ett samhälle på orimliga förväntningar, utspel och populistiska eftergifter. Det är inte nazisterna som flyttar fram sina positioner och utgör ett hot, det är alla vi andra som tillsammans slutat bry oss. Hoten mot en demokrati kommer aldrig utifrån utan inifrån och det är därför dit våra blickar måste riktas. Besparingar i skolan och specialiseringar i utbildningssystemet, jakt på effektivitet och införande av allt mer sofistikerade system för kontroll, är och kan aldrig vara lösningen.

En annan demokratisk funktion i skottlinjen är de kommunala kommunikatörerna. Gång på gång får de i media personifiera det ultimata slöseriet med skattepengar. Det faktum att kommunikatörernas specialkompetens och arbete gör det möjligt för fler att vara en aktiv del av den lokala demokratin tycks inte spela någon roll. De kostar ju pengar!
Ja, demokrati är inte något som uppstår ur intet. Den är inte heller gratis. Demokrati kräver aktiv handpåläggning varje dag, inte bara några uppskruvade valmånader vart fjärde år. Det betyder att vi måste satsa tid, energi och pengar på alla de funktioner som är med och upprätthåller den. Det betyder också att beslutsfattare måste ta hänsyn till historien och tänka långsiktigt.

Det är mellan valen som demokratin värnas och samhällets hållbarhet stärks. När övriga partier bjuder över varandra för att locka väljare till just deras parti säger SD samma sak som de sagt i alla år; att det är invandrarnas fel. Och stödet till deras parti ökar, i princip alla andra tappar. SDs hållning och strategi är framgångsrik, men bara för det egna partiet och dess opinionssiffror. För allt och alla andra är det en förödande utveckling. När M och S anpassar sin politik efter SD visar man hur lite man vet och förstår, och den okunskapen skrämmer mer än nazister som marscherar.

I slutet av maj kommer den av regeringen beställda Stridsåtgärdsutredningen. Det har kommit signaler om att den kommer att lägga förslag som utökar fredsplikten, vilket i klarspråk betyder en begränsning av strejkrätten och organisationsrätten och därmed också en förändring till det sämre av den svenska partsmodell – en modell som tjänat samhället och demokratin väl. Den långa konflikten i Göteborgs hamn som gjorde att utredningen kom till stånd närmar sig en lösning. Det borde inspirera politikerna till att kasta eventuella utredningsförslag om en försvagad partsmodell på skräphögen, men vem vet? 

Det är faktiskt inte speciellt konstigt att folk i allmänhet inte går man ur huse när den politiska ansvarslöshetens droppar urholkar den demokratiska stenen. Man upplever helt enkelt inte museer, arkiv, bibliotek och kommunal kommunikation som samhällsbärande funktioner. Det är praktiskt att få kommuninformation och visst är det trevligt att besöka ett museum eller bibliotek en regnig söndag, men upplevs det som fundamentalt för demokratin? Nej, knappast. Om det vore det så skulle väl både politiker och media behandla dem mer varsamt, eller hur?

Lösningen finns mitt framför ögonen på oss men vi ser den inte. Det är så okunskap fungerar. Ju mindre man vet och förstår desto större blir behovet av enkla lösningar och starka ledare. Utan humaniora riskerar välfärdssamhället att drabbas av ett slags kollektiv alzheimer, som man brukar säga är de anhörigas sjukdom för den drabbade inser inte hur det är ställt.

Ja, det kan man ju tycka. Utan ett kollektivt minne av vad som varit och ny frisk information om vad som är på gång här och nu står sig demokratin slätt. I mötet av det gamla och det nya uppstår den demokratiska möjligheten att bilda vår alldeles egna uppfattning om världen omkring oss och vår plats i den. Det måste vi alla ta på största allvar.

Demokrati och bildning går hand i hand och utan förståelse för detta och i avsaknad av tid att tänka efter samt brist på förståelse för och kompetens att hantera komplexitet kommer samhället som vi känner det aldrig att kunna värnas på sikt. Devalverar vi humaniora som är ovärderligt tappar förr eller senare allt annat också i värde, och då spelar det ingen roll hur mycket pengar man "tjänar" på neddragningarna.

Small Town Boy och känslan av att vara annorlunda

Plötsligt hörde jag de inledande tonerna till en av låtarna som kommit i min väg genom livet och som verkligen tagit sig in och stannat kvar. Jag lyssnar inte så ofta på den men varje gång jag hör den slår an en ton inom mig och förflyttar tillbaka till en plats jag egentligen aldrig varit på men som ändå känner igen så väl. Small Town Boy, med Bronski Beat, sjungen av Jimmy Sommerville, är en av låtarna på the soundtrack of my life. En av få tidiga blipp-bloppande datadicolåtar från 1980-talet vars produktion jag fortfarande tycker håller.

To your soul
To your soul
Cry
Cry
Cry

Låten drabbade mig under hösten 1984. Jag arbetade natt då, på ett bageri i Göteborg. Började klockan 10 på kvällen och arbetade fram till klockan sex på morgonen. Fem nätter ena veckan och sex den andra. Den där hösten minns jag som den mörkaste i mitt liv. Under flera månader såg jag bara dagsljus någon gång ibland när jag vaknade innan solen gått ner. Jag trivdes trots allt rätt bra med det mesta. Bodde i ett litet hyresrum i en villa i Backa med hon som senare skulle bli mor till mina barn. Tog de första stapplande stegen ut i vuxenlivet. Tjänade egna pengar och hade på sommaren där köpt en röd Sony Walkman som åt batterier och som jag spelade in blandband till. På ett eller säkert flera av banden fanns den där låten, med det där beatet och den ljusa rösten och den där sorgliga texten.

You leave in the morning with everything you own in a little black case
Alone on a platform, the wind and the rain on a sad and lonely face
Mother will never understand why you had to leave
But the answers you seek will never be found at home
The love that you need will never be found at home

En märklig höst. Då även Last Christmas med Wham släpptes och även Do they know its christmas. En brytningstid i livet för mig. Det fanns ett före. Jag växte upp i Lerum utanför Göteborg och jag kände som den där killen i sången. Ensam, på väg ut i livet och en öppen och okänd framtid. Det jag sökte fanns inte där, men det var bara jag som förstod. Lerum accepterade mig inte och jag kände mig inte hemma. När jag skulle söka till gymnasiet var det självklart att jag skulle gå i stan. Livsmedelsteknisk linje, det var så det blev och det var vad mina betyg räckte till. Ensam och osäker, nyfiken och rädd. Det fick bära eller brista och i vilket fall hade jag inget att förlora.

Jag minns hur ledsen jag blev när mina nya kompisar, från Mölndal och Biskopsgården, tog för givet att jag kom från ett överklasshem i den fina förorten. Jag som aldrig riktigt känt mig hemma där och som under hela högstadiet påmindes om den känslan i korridorer och ute på kvällarna i samhället. När jag hittade nya vänner i bageriklasen kände jag det som jag kom hem, fast ändå inte. Jag möttes med en annan misstänksamhet. Till slut var jag trots allt ändå en i gänget, men den subtila känslan av att vara annorlunda släppte inte. Den bär jag fortfarande på.

Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Pushed around and kicked around, always a lonely boy

Ensam vandrade jag från huset i Backa till busshållplatsen i mörkret på kvällen. Ensam vandrade jag från hållplatsen på Friggatan, förbi Samskolan och vagnhallen och bort till bageriet. I mörkret och med musik i lurarna. Stämplade in och bytte om i källaren. Jag skötte ugnarna och den galne tysken satte degar. Det var bara han och jag i bageriet, och så två killar från Jugoslavien i packen. Jag kände mig ensam, men att klara av att axla ansvaret gjorde att jag växte som människa. Tysken var sträng och förklarade alla nya moment en enda gång, sedan skrek han åt mig om jag gjorde fel. Han pressade både mig och produktionsapparaten till det yttersta. Vi hade inget gemensamt, utom yrket då.

Jag sov på dagarna och tappade kontakten med vännerna. Ensam, trots att jag var i ett förhållande, det var så det kändes. Jag gjorde så gott jag kunde och skaffade mig ovärderliga erfarenheter på egen hand, där i bageriet på nätterna. Det var inte min dröm att jobba med bröd, särskilt inte på natten. Jag var ju allergisk. Ändå ångrar jag inget. Jag tog vara på möjligheten att rikta blicken inåt. Konfronterade mina demoner och började resan som jag sedan dess fortfarande är ute på.

You were the one that they'd talk about around town as they put you down
And as hard as they would try they'd hurt to make you cry
But you never cried to them, just to your soul
No, you never cried to them, just to your soul

Varje dag, i alla fall i sjuan, grät jag. Känslan av att vara iakttagen och de ständiga påminnelserna om att jag var annorlunda bidrog så klart, men egentligen handlade det om att jag har nära till känslorna. Det har jag fortfarande. Idag bryr jag mig inte, inte om det. Och det gjorde jag nog egentligen inte då heller; vad jag däremot brydde mig om var det faktum att jag inte fick vara ifred. Jag sökte ingen uppmärksamhet, jag vill inte vara i centrum. Ändå var jag det. En som inte rättade sig in i ledet och accepterade den anvisade platsen. jag passade inte in, fast det visste jag inte då. Idag vet jag och nu förstår jag vad det är i den där låten som talade till mig. Den hjälpte mig för den visade att jag inte var ensam.

Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Cry, boy, cry
Cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry

Det var vad jag gjorde där, efter gymnasiet. Jag rymde, från allt. Därför passade nattarbetet mig, även om det var en plåga. Jag tyckte om att sitta på bussen på väg hem till vårt rum i Backa. Julljusen lyste och vi hade det bra. Jag var del av något och jag byggde från grunden. Omskapade mig själv. Grät inåt och lärde känna mig själv på andra sidan. Det är skönt att gråta, även om det inte löser något. Jag var inte så mycket på väg från något som jag var på väg till. Livet låg framför mig och det var öppet även om det just där och just då kändes mörkt och kallt och hopplöst.

You leave in the morning with everything you own in a little black case
Alone on a platform, the wind and the rain on a sad and lonely face

Ensam är inte stark, det har jag aldrig trott. Men att kunna vara ensam och konfrontera sig själv är nödvändigt för att växa som människa. Och det gjorde jag den där hösten och under de kommande åren fram till den oundvikliga dagen då jag sa upp mig från ett annat bageri, på Vårväderstorget på Hisingen. Då jobbade jag också, i princip i alla fall, natten. Jag började klockan två och höll på till klockan 10 eller 11. Jag sov några timmar före jobbet och några timmar efter. Då befann jag mig på botten, och först där och så var jag redo att bryta med det gamla på allvar.

Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away

Livet levs med blicken i backspegeln och jag försöker att hålla det förflutna vid liv. Jag lever i nuet, men värnar minnena av det som varit lika mycket som drömmarna om framtiden. Jag känner mig fortfarande ensam, men idag gör jag det tillsammans med mina nära och kära. Jag är fortfarande på väg och jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer fram. Jag skulle inte vilja göra om resan, men jag är tacksam för det jag fått vara med om och vart den tagit mig. Jag flyr inte längre, jag lär mig hela tiden nya saker och strävar alltid efter att bli bättre på det jag gör. Det är där jag finner meningen med livet. Jag är annorlunda, det påminns jag fortfarande om, men idag är det snarare en tillgång än ett problem. Det har varit en kamp, och jag njuter av det som en seger. Den känslan kan ingen ta ifrån mig.

Ett samtal om demokrati, filosofi och bildning 5

Fångar upp en artikel i flödet som har några år på nacken, men som fungerar som utgångspunkt för en reflektion om de ständigt aktuella frågorna demokrati, filosofi och bildning. Artikeln är skriven av Fredrik Agell (kulturskribent och fil. dr i litteraturvetenskap) och den publicerades i tidningen Respons 3/2016.

Den här typen av text, den som jag skriver här, handlar inte om att förklara något för någon. Det är en samtalande text om samtalets karaktär och dess potentiella roller i arbetet med att värna och utveckla demokratin, främja och hantera mångfald samt verka för integration. I ett samtal finns ingen agenda, inget mål och tanken på att det skulle handla om något slags prestation är i sammanhanget befängd. Samtala gör man för utbytets skull och för att både lyssna och dela med sig av tankar. Samtalet handlar inte om att nå konsensus utan om att lära sig mer om varandra och världen, livet samt vetande, tillsammans. Samtalet har inget mål, det är istället själva målet. Och det är så jag ser på demokratin, filosofin och bildningen också; det är så jag ser på bloggandet och mitt akademiska arbete. Det är vägen fram och det som händer mellan som är det viktiga, inte graden av måluppfyllelse.

På så sätt framstår Derridas dekonstruktion som en krigslist, en uppehållande eller undandragande, ständigt oavslutad operation, som aldrig kan vinna framgång, men ändå inte helt underordnas närvarons metafysik (därav Derridas idé om en ständig meningssuspension, meningsspridning, différance). 

Kanske kan man se dekonstruktionen som ett samtal? Det är inte så man har sett på den, men det skulle kanske kunna gå. En ständigt pågående kritisk granskning av allt som tas för givet och hålls för sant; inte för att rasera eller lösa upp utan för att reflektera över tillblivelsens logik och samhällets mångfald och sammanhållande krafter. Allt som hålls samman kan lösas upp och delarna kan ingå i nya konstellationer, om tillräckligt många vill. Bryr man sig inte fortsätter allt på den inslagna vägen. Dekonstruktioner är bara destruktiva om de utförs för att rasera, men det är inte så jag ser på Derrida. Han arbetar med förståelse för hur det som hålls för sant tas för givet och han utmanar makten för att värna demokratin och öppenheten.

Metaforiken är inte godtycklig. Redan tidigt betonar Derrida att kriget är inneboende i filosofins logos (se exempelvis L’écriture et la différance 1967, s. 171). Derrida vill likt tidigare Heidegger, och före denne de Tysklandsvänliga, kulturkonservativa, genom en våldsam generalisering se hela Västerlandets förnuft och rationalitetstänkande – logocentrism är ordet (vars komplicerade relation till Saussures strukturalistiska lingvistik jag måste lämna helt obeaktad, liksom Derridas uppgörelse med psykoanalysens förvisso antikverade kastrationskomplex, som Derrida benämner fallogocentrism) – som en civilisatorisk krigsmaskin som oövervinnerligt breder ut sig över jorden och erövrar allt som kommer i dess väg. ”Sanningens historia (är) en propriationsprocess”, heter det i Derridas spekulativa Nietzschestudie Éperons, les styles de Nietzsche 1974; de filosofiska begreppen in-begriper, införlivar det Andra i en diskurs om det Samma, gör det till sin egendom, exproprierar det. 

Den enda, det rätta: Sanningen som vägen och livet. Eller i dagens vokabulär: evidens. Kvalitetssäkring, styrning, kontroll och rättning i leden. Effektivitet och New Public Management. Den enda vägen mot det enda svaret är en invasiv tankemodell som bygger på sammanhållning. Hotet kommer alltid utifrån och därför är man antingen med eller mot, vän eller fiende. Det finns inte utrymme för nyanser eller komplexitet. Derrida såg vart ett sådant sätt att tänka alltid riskerar att leda, till undergång. Han skapade med sin dekonstruktion ett sätt att verka subversivt i mellanrummen genom att utforma ett förhållningssätt till kunskap som bygger på ständig utvärdering och reflektion, snarare än på strävan efter enhet och måluppfyllelse. Han formulerade ett sätt att se på kunskap som tog mer hänsyn till funktion än intention och det går att se hans dekonstruktion som en variant på Poppers falsifieringssträvan. Båda utgår från att sanningen bara existerar i människors föreställningar om världen och att ingen har direkt tillgång till verkligheten. Därför går det aldrig att veta hur det är, det går dock att undersöka vad som fungerar. Och så länge det fungerar är det relevant att hålla det för sant, men så fort problemen hopar sig måste man överge det som tidigare hållits för sant. Dekonstruktionen är en påminnelse om att makten ständigt är närvarande i alla relationer.

DET ÄR MÄRKLIGT att Derrida i dag så slagartat tycks ha fallit i glömska, när han ända från slutet av 1960-talet och fram till sin död 2004 hyllades som en intellektuell superstjärna. Men efterverkningarna av hans dekonstruktion har satt djupa spår.
Till en början uppmärksammades han främst i USA, där Paul de Man och övriga företrädare för den så kallade Yale-skolan såg dekonstruktionen som en tillämpad metod att läsa texter i uttalad opposition mot textens eller upphovsmannens självförståelse. Dekonstruktionen blev snart ett mode, som lika segerrikt som någonsin tidigare upplysningsidéerna spred sig över världen, inledningsvis till de litteraturvetenskapliga seminarierummen, där den nya metoden gav upphov till massproduktion av avhandlingar och uppsatser, som tedde sig märkligt enahanda, eftersom dekonstruktörerna var ointresserade av verkets särdrag, dess plats i en genre, en tradition eller ett författarskap, och i stället pliktskyldigt uppspårade sprickor och förmenta självmotsägelser, som, enligt teorin, finns i alla texter. 

Fel använt blir alla metoder värdelösa. Att bara dekonstruera utan att reflektera över varför leder inte till någon utveckling eller ökad hållbarhet, tvärtom blir den en inverterad variant av samma tankemodell som man anser sig kritisera. Kritik för kritikens skull är lika illa som att söka Sanningen i bestämd form singular. Den enda vägen leder alltid fel. Den som tror hen har svaret och som betraktar dekonstruktionen som ett alternativ till positivismen har inte förstått någonting. Hen är fångad i och verkar i enlighet med precis samma tankemodell som den hen kritiserar. Bildning handlar inte om antingen eller utan om att få perspektiv och vidga sina vyer. Samtalet handlar om att öka förståelsen för både sina egna insikter och den man samtalar med. Kunskap är vägen fram, inte målet. Dekonstruktioner måste vara början på något nytt, inte slutet på det som en gång varit. Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt äventyr, skrev Karin Boye och satte ord på dekonstruktionens mål och värde.

Som en följd av sitt snabba och breda genomslag bland litteraturvetarna kom Derrida snart att bli intressant för en ny typ av akademisk teori, som tog fasta på den politiska potentialen i Derridas dekonstruktion. Jag tänker på de interdisciplinära forskningsfält som formeras institutionellt i USA från andra hälften av 1970-talet och framåt, där dekonstruktionen har en given plats: postcolonial studies, gender studies, cultural studies. Exemplarisk för utvecklingsgången är Gayatri Chakravorty Spivak, ledande företrädare för postkoloniala studier som vunnit brett gehör för sitt begrepp om den underordnade (subaltern, begreppet inlånat från Gramsci men utarbetat under tydlig påverkan från Derrida). Spivak var tidigt med om att bilda institutionen för jämförande litteratur- och samhällsvetenskap vid Columbia University, och redan 1976 översatte hon och gav ut Derridas De la Grammatologie jämte en introduktion. Judith Butlers för gender studies och senare HBTQ-teori klassiska Gender Trouble – Feminism and the Subversion of Identity (1990) är full av hänvisningar till Derrida, speciellt till dennes teori om fallogocentrism. I själva verket torde få, kanske ingen, av de nyare teoretikerna vara helt opåverkade av dekonstruktionen, även om inspirationen ibland är hämtad från annat håll, från Michel Foucault eller Frantz Fanon eller Luce Irigaray.

Kritiken bär på kraft och inspirerar till handling, men man får inte stanna där. Ojämlikhet och orättvisor, missförhållanden och underordning måste bekämpas men det viktigt är inte att bryta ner utan det som händer sedan, det som kommer efter. Hegemoniska maktordningar måste brytas upp men för att demokratin ska kunna värnas kan och får gamla ordningar inte ersättas av sin motsats: Det behövs helt nya ordningar som bygger på helt nya principer. Det behövs en mer samtalande kultur som är mer intresserad av frågorna än av svaren. En kultur som är kritisk snarare än kritiserande. Det handlar inte om vad som är sant utan om vad som fungerar och till vad och varför samt hur länge det fungerar. Engagemanget för det som finns mellan och det som alla är både del av och delar behöver öka. Samtalet ser jag som en kritisk och engagerande rörelse, inte som en destruktiv kritik eller kamp för en ny och på förhand formulerad, alternativ ordning.

Europeisk kolonialism, amerikansk aggressiv geopolitik, eurocentrisk självbelåtenhet och hegemoniska patriarkala samhällsstrukturer i största allmänhet har onekligen i ett historiskt perspektiv skapat och spritt orättfärdiga maktordningar, en strukturell över- och underordning, som till viss del återspeglas i dominerande språkbruk än i dag. I berättelsen om en fortskridande, förtryckande civilisationsprocess passar Derridas kritik av den västerländska logocentrismen sällsynt väl in.

Ja, vi behöver samtala om detta. Inte debattera om dekonstruktionens ontologi. Demokratin är som bekant inte den bästa ordningen, det är den minst dåliga. Och just därför behöver öppenheten och nyfikenheten värnas. Om inte medborgarna som skapar demokratin bryr sig om den, om folket inte förstår hur den fungerar och vad som krävs för att den ska bli hållbar kommer den att förändras till något annat. Att vara kritisk är att bry sig att dekonstruera är att värna det som händer mellan och som alla är beroende av för sin egen och varandras gemensamma överlevnad på lite längre sikt.

Erfarenhet är ett tveeggat svärd i kampen för kunskap och utveckling

Idag fyller jag 53 år. Kluven inför åldrandet, särskilt som det tar sig allt mer kroppsliga uttryck. Å ena sidan är detta en bra plats att vara på med många minnen att se tillbaka på och vara tacksam för, och ändå tid kvar att spela på, rimligen. Jag är nöjd med det jag uppnått och den jag blivit, och känner samtidigt att jag inte är färdig. Försöker njuta av erfarenheten och den överblick och det perspektiv jag efter många års studier och forskning lyckats skaffa mig, samtidigt som jag tvingas inse att världen idag förändras snabbare än vi människor gör, vilket gör att erfarenhet inte alltid är en fördel.

Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig desto tydligare blir det att det aldrig räcker att ha kunskap och vara erfaren, både för egen del och för samhällets långsiktiga hållbarhets skull måste man vara öppen för det nya också. Lika viktigt som det är att addera kunskap är det att avlära och börja om på nytt från scratch. Ännu ett exempel på att viktiga svar på avgörande frågor alltid handlar om både och, inte om antingen eller. Balans är nyckeln till och vad hållbarhet handlar om, och så är det både i livet och i samhället och världen. Det är inte sökandet efter svar som avgör vart vi är på väg utan hur och vilka frågor vi väljer att formulera och fokusera på. Eller är det bara jag som gör dygd av nödvändigheten? Den möjligheten finns och den måste jag vara öppen för.

Länge var det ett problem för mig, men med åren har jag förlikat mig med insikten om att jag är dömd att försöka, försöka och försöka igen. Det är sådan jag är. En som försöker. Jag är bra på att försöka och starta om, och om och om igen. Och det gör att jag är bra på att arbeta med komplexa problem som saknar en enda, bästa och definitiv lösning. Problem som kräver flexibilitet i tanken och ett rörligt intellekt dras jag till som en fluga till socker. Jag vet av erfarenhet att jag kan och att jag är bra på det jag gör, men samtidigt lever jag i en värld där kontroll och uppföljning, handlingsplaner och policys allt mer tar över de utrymmen och marginaler som jag tidigare har kunnat utnyttja för att komma ikapp eller för att hitta egna lösningar på problem på mitt eget sätt. Ju mer organiserad akademin blir. Ju mer det fokuseras på reglementen och ju mer det planeras och målsäkras, desto svårare får jag att fungera. För jag har svårt att hantera regler som jag inte förstår. Jag är däremot bra på att sträva mot och uppfylla mål, men för att lyckas krävs att jag får fria händer att söka mig fram längs mina vägar. Jag kan lova att jag dyker upp på rätt plats och på utsatt tid, väl förberedd. Men om jag inte får välja väg själv och inte kan lägga upp arbetet efter eget huvud kan minsta lilla obetydliga uppgift förvandlas till ett berg. Får jag inte vara kreativ kvävs jag. Får jag inte testa mina idéer för att se vad som fungerar dör något i mig. Det är plågsamt och det oroar mig. För jag ser inga tecken på mindre kontroll eller färre regler, tvärtom. Jag känner att min nödvändiga frihet allt mer kringskärs. Det oroar mig, för jag vet att det kommer att leda till att jag blir en sämre medarbetare. Fast om det bara handlade om mig vore det patetiskt att skriva om detta här, att klaga och uttrycka längtan efter en tid som flytt. Jag vet av erfarenhet och med stöd i forskning att den enda vägen leder fel, och idag med ålderns rätt och med utgångspunkt i akademiska meriter får orden förhoppningsvis tyngd och tas på större allvar om om en ung människa uttrycker oro. Både frihet samt öppenhet och regler och struktur är viktigt för samhället, och ju fler OLIKA människor som kan finna sig tillrätta i samhället desto mer hållbart blir det. 

Principfasta människor har jag alltid haft svårt för. Modiga män, som står vid sitt ord. Män som pekar med hela handen. Människor som inte ändrar sig. Principer är inte självklart till för att följas. Lika viktigt är förmågan att inse när det är dags att bryta mot dem. Stå vid sitt ord ska man, definitivt. Det har dock mer med tillit än med principer att göra. Tillit handlar mer om att vara någon som utstrålar trygghet, och det kan man göra även om man byter åsikt. Ibland krävs det av en att man bryter även viktiga principer för att kunna upprätthålla tilliten. Principfast kan man vara i en oföränderlig värld byggd på kontroll och regler, men det är en allt för rigid inställning till livet, världen, medmänniskorna och samhället för att fungera i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Principer är den otrygges sätt att ingjuta stabilitet i det som är flytande och under tillblivelse. Principer är för räddhågsna, för den som inte riktigt vet. Bara den kan hålla sig med principer. Tvärt emot vad man kanske tror. För världen blir till och förändras, icke-linjärt. Världen, livet, kultur är inte det blir. Och tillblivelsen riktning ändras ständigt. Det är lått att vara idealist och hålla sig med höga principer när man är ung, men med ålderns rätt inser i alla fall jag att det inte är vägen fram. Erfarenheten har inte lärt mig hur det är, utan hur jag ska förhålla mig till förändring samt att frågor och utbyte av tankar är viktigare är evidensbaserade svar.

Jag är tacksam för att jag fann kulturvetenskapen eftersom den kompetens som odlas där ligger i linje med den jag är och det jag tror på; den kommer till sin rätt när man har att hantera rörelse och förändring. Kulturvetaren har inte bara en fast uppsättning kunskaper som kan användas för att lösa på förhand definierade problem eller typfall på bästa sätt. Kulturvetaren har detta också, men framför allt har hen kunskap och kompetens att hitta lösningar på nya problem som uppstår under resans gång. Eftersom kultur aldrig är givet utan komplext och ständigt föränderligt krävs att man har ett rörligt intellekt och att man är nyfiken och öppen för nya infallsvinklar. Kulturvetare slår sig aldrig till ro. Ju äldre man blir och desto mer erfarenhet man får desto mer inser man hur viktigt det är att både lära och avlära, att både ta till sig det nya och utmana det förgivettagna. Både och, inte antingen eller; balans mellan!

Förståelsen för rörlighet och förändring får man på köpet när man studerar kultur. Det går inte att upprätthålla illusionen särskilt länge, att kultur skulle vara något statiskt som man kan äga kunskap om. Kulturvetenskapliga insikter är alltid en färskvara, och det är en central kompetens inom ämnet att förstå just det. Veta att är inte viktigt inom kulturvetenskapen. Veta hur och veta när är mycket mer betydelsefullt. Och det är insikter som inte går att plugga in, det är färdigheter som måste utvecklas och ständigt förändras. Kulturvetaren är som en rullande sten på vilken det inte växer någon mossa. Därför skräms jag inte av åldrandet, jag välkomnar det och ser fram emot vad som än kommer att hända. Jag förbereder mig på det värsta men planerar för det bästa och fokuserar på det som är här och nu.

Sätt att se på rekrytering och akademisk kompetens

På pappret och i teorin är det enkelt: Alla vill att den bäste ska få tjänsterna som utlyses i akademin. Och mygel är självfallet fullkomligt förkastligt. Det är bra att frågan utreds. En utredning som enbart fokuserar på vilka fel som begåtts, där man jagar syndabockar, tror jag inte kommer leda till någon lösning. Meritokrati är svårt och jag återkommer ständigt till detta ämne, detta komplexa problem. Här i denna bloggpost reflekterar jag över en artikel i tidningen Universitetsläraren.

I SULF-rapporten Utlysningar – ett spel för galleriet? som publiceras i dag, går man igenom alla anställningar vid tre fakulteter vid tre olika lärosäten under sex månader.
Resultatet är graverande. Rapporten visar att lärosätena inte lever upp till grundlagen – alla tillsättningar inom staten ska ske i öppen konkurrens och tillsättas med den bäst lämpade kandidaten.

Ett återkommande tema här på Flyktlinjer vars undersökningsobjekt är kultur i vid mening av begreppet är skillnaden mellan människors föreställningsvärld (teorin) och vardagsverklighet (praktiken). Det är lätt att vara indignerad och kräva räfst och rättarting, lätt att tillsätta utredningar och skylla på andra. Och nu när frågan om hur tillsättningar av tjänster i staten diskuteras och det gjorts en utredning är del lätt för alla att förfasas över resultatet som visar att:

– 57 procent av anställningarna har varit utlysta i kortare tid än tre veckor. 9 procent av anställningarna har varit utlysta kortare tid än en vecka.

– 74 procent av anställningarna har haft färre än 5 sökande, 37 procent bara en enda sökande. 

– 49 procent av anställningarna har tillsatts inom 20 dagar efter sista ansökningsdag. 6 procent har tillsatts redan innan sista ansökningsdag. 

– 73 procent av anställningarna har tillsatts med en intern sökande. 

– Varje riggad anställning är ett misslyckande för högskolesektorn. Det är regelvidrigt, det är orättvist mot de sökande som inte får en hederlig chans och det riskerar kvaliteten i högskolan på sikt, säger SULF:s förbundsordförande Mats Ericson.

Jag reagerar på det sista uttalandet och ska snart förklara varför. På vilka grunder hävdar Ericson att siffrorna som nämns om anställningarna ovan visar att anställningarna är riggade? Efter snart 25 års erfarenhet av arbete i den svenska universitetsvärlden menar jag att frågan är långt mer komplex än vad siffrorna ger sken av. För att diskussionen ska ha någon chans att leda till en hållbar lösning måste man förstå vardagen ute på lärosätena, institutionerna och avdelningarna där man lever under en enorm press för att få verksamheten att fungera och budgeten att gå ihop. Universiteten har inte bara ett uppdrag att finna den bästa till varje tjänst, man måste också ge studenterna en utbildning som lever upp till de högt ställda kvalitetskraven (som är ett annat komplext problem). Min erfarenhet säger mig att många av problemen som siffrorna indikerar bottnar i detta och det behöver också uppmärksammas, annars riskerar det heta att bli ett spel för gallerierna. Ingen tjänar på att universitetet misstänkt för nepotism eller inkompetens.

Vem är bäst? Rent formellt går detta naturligtvis att avgöra genom att ställa upp ett antal relevanta kriterier som de sökande jämförs mot. Men formella meriter är inte alltid det som avgör vem som är bäst lämpad för en specifik tjänst. Illustrerar vad jag menar med ett exempel fotbollsvärlden, som liksom akademin är organiserad i lag snarare än soloinsatser. Drar mig till minnes en uppmärksammad rekrytering som IFK Göteborg gjorde någon gång på 1990-talet när man värvade en toppspelare som på pappret var en stjärna, men som snart visade sig vara en värdelös tillgång för laget. Det finns gott om liknade exempel i akademin, vilket också måste diskuteras.

Utbildning är en rörelse och alla inom akademin förväntas fortbilda sig och fördjupa sina kunskaper. Om alla tjänster som tillsätts krävde att den sökande var disputerad skulle det vara lättare att leva upp till lagens bokstav och strävan efter meritokrati. När jag fick min första fasta anställning på högskolan var jag doktorand och tjänsten inrättades eftersom jag och några kollegor fick ett större forskningsanslag som räckte till två års heltidsanställning. Projektet och anställningen gjorde att jag kunde slutföra mitt avhandlingsprojekt, men jag blev inte riktigt färdig. Jag behövde ett halvår till, och försörjningen löstes med ett halvtidsvikariat som lärare. Under tiden som jag skrev klart avhandlingen fick jag ett erbjudande från ett annat lärosäte om ett vikariat. Vi var två som började samtidigt och vi befann oss båda i princip samma situation. Ingen av oss hade ännu någon doktorsexamen. Jag fick ett vikariat och den andre fick en fast tjänst som adjunkt. Reglerna ser annorlunda ut för vikariat och adjunkttjänster (som inte behöver utlysas på samma sätt), vilket komplicerar bilden. Mitt vikariat förlängdes med  sex månader i taget och under min andra period fick jag min doktorsexamen. När det gått ett och ett halvt år utlystes en lektorstjänst, enligt gällande regler. Jag var den ende sökande, vilket man så klart kan ha synpunkter på, som visas i artikeln. Jag blev dock vederbörligen granskad av två i sakkunniga som inte hade några som helst kopplingar till mig, vilka båda fann mig gott och väl kompetent att erhålla tjänsten. Därmed hade både jag och kollegan fått fast tjänst, fast på helt olika premisser. Poängen är att detta hände mellan 2003 och 2005, och jag har blivit docent under tiden, och alltså utsatts för ny granskning av två sakkunniga.

För att diskutera frågan om meritokrati och riggade anställningar måste alla dessa aspekter tas med i beräkningen och vetskapen om att olika tjänster tillsätts på olika sätt måste kommuniceras, annars får allmänheten en fel bild av forskare. Vad är det för tjänster som söks i konkurrens? Vilka tjänster utlyses inte? Hur får man den skattefinansierade verksamheten som ska skötas effektivt och med höga kvalitetskrav att gå ihop? Ansvariga har en grannlaga uppgift, och ingen tjänar på infekterade och indignerade, endimensionella debatter om fusk.

Hur gör man med den som söker och får en vederbörligen utlyst tjänst i hård konkurrens men som sedan slutar meritera sig? Hur gör man med den bäst lämpade sökande som inte fungerar i arbetslaget eller tillsammans med studenterna? Lagen om anställningstrygghet gäller för övrigt akademiker, och eftersom verksamheten inte kan stanna upp i väntan på utdragna ansökningsförfaranden (att granska många sökanden tar tid och kostar pengar) och överklaganden, vilket riskerar leda till att vissa blir inlasade, helt i enlighet med gällande lagstiftning? Jag saknar även förståelse i debatten för det faktum att akademiker inte är mer än människor och liksom alla andra behöver trygghet för att prestera på topp. Vad jag menar är att om vill att verksamheten ska hålla högsta klass räcker det inte att man anställer den som visar sig vara bäst vid ansökningstillfället. Framstående forskare tar tid att bli och kräver att förutsättningarna är de rätta. Det går inte bara att rekrytera den bäste och sedan är saken löst, det måste också finnas en miljö att växa och utvecklas i för att man ska kunna komma till sin rätt.

Hur löser vi detta, hur får vi helheten att fungera? Det menar jag att vi borde tala om istället. Det är lätt att förfasas över detaljer, men kunskap, meritokrati och akademisk kompetens och kvalitet är komplexa frågor som kräver lösningar som tar hänsyn till detta för att inte nya och potentiellt allvarligare problem ska uppstå.

Är det (äntligen) kvinnornas tid som öppnar sig?

Sedan tidigt 1990-tal har jag ägnat mig åt genusfrågor och arbetat med förutsättningar för jämställdhet och mångfald. Jag har så länge jag mins stått på de svagas sida och känt med de underordnade. Att kalla sig feminist har känts naturligt för mig ända sedan jag först hörde talas om tankefiguren patriarkatet. När jag väl såg ojämlikheten i kulturen och samhället ville jag så klart göra vad jag kunde i kampen för ett mer jämställt samhälle. Vad skulle alternativet vara, att låtsas som alla människor är födda lika och in i ett system som inte gör skillnad på människor, där det är upp till individen att bli sin egen lyckas smed? Så klart inte! Ingen klok och inkännande medmänniska förnekar det uppenbara, och ett samhälle som väljer ignoransens väg och som avfärdar klokskap och medmänsklighet kan aldrig bli hållbart. Cynism, egoism och nyliberalism banar väg för missogynism och rasism.

Så länge jag mins har arbetet med jämställdhet förts i mer eller mindre motvind. Människor tycker inte om förändring och den och det som kan passera som normal/t får fördelar som hen inte frivilligt släpper taget om. Vill man inte se att ett annat samhälle är möjligt kommer det som är att framstå som det enda möjliga. Därför går det trögt och ser det hopplöst ut. Därför följs varje framsteg av bakslag. Eller det är så där det har sett ut, så länge jag mins har jag tänkt att förändring tar tid och att det dröjer. Även om "alla" säger att de vill se mer av jämställdhet räcker det inte att tala om det. Och det är just vad kvinnorna insett, även många kvinnor som aldrig skulle ta ordet feminist i sin mun har förstått och agerat i enlighet med insikten att det är genom handling och inte ord som världen förändras.

Så länge jag varit på högskolan har jag som man varit i minoritet. Genom alla år har jag undervisat främst kvinnor, på alla kurser utom ingenjörsutbildningen. Det är inte så att kunskap är makt, men utbildning kan vara det. Man kan klara sig länge på kontakter och så länge majoriteten av människor i ledande ställning är män kommer kvinnor att kämpa i motvind, men eftersom kvinnor ofta är överkvalificerade och kontakter aldrig övertrumfar sanningen och det som fungerar har det alltid och är det fortfarande bara en tidsfråga innan kvinnorna tar över. Paradoxalt nog är det Donald Trump som är själva antitesen till både jämställdhet, mångfald och hållbarhet som avslöjade det faktum att kejsaren alltid varit naken och att det inte krävs kunskap och kompetens för att bli ledare. Jag misstänker att Hillary Clinton snarare hade fungerat som stoppkloss för det oundvikliga genombrottet, för hon må vara kvinna men hon är mer en maktmänniska än en sann humanist och jämställdhetskämpe. Valet av Trump kanske ser ut som en framgång, men jag tror snarare att det påskyndar omställningen, just eftersom han så uppenbart INTE är lösningen eller tillhör framtiden. Han visar istället det ohållbara i den gamla ordningen.

I samma stund man hör orden: Nu har väl ändå feminismen gått för långt, vet man att den i själva verket håller på att bli obsolet, att den snart (om utvecklingen fortsätter) inte behövs längre. Och det är där jag faktiskt på allvar tror att vi är idag. Det är kvinnorna som visar vägen och männen med makt som tror att allt är som det alltid varit gör bort sig. Horace Engdahl, till exempel, sitter där han sitter endast av den anledningen att akademiens stadgar skrevs på 1700-talet. Så fort han öppnar munnen avslöjar han hur mycket han befinner sig i otakt med kulturen och samhället och hur lite han faktiskt förstår. Det är Sara Danius som är den obestridliga ledaren, både i kraft av sin moral, sina kunskaper och sin kompetens.

#MeToo är inte en underifrån kommande kamprörelse mot makten, det är en manifestation för den nya ordning som jag blir allt mer övertygad om faktiskt gäller idag. #MeToo är spegel som hålls upp mot det som var och i ljuset av det som är inser allt fler vilka privilegier män haft i alla tider och hur män som grupp agerat och vilka friheter vissa män tagit sig och också kunnat ta sig efter som ingen lyssnat på kvinnorna och männen hållit tysta. Så är det inte längre. Ingen har någonsin kunnat försvara sexuella övergrepp och ingen har heller behövt göra det eftersom alla hållit tyst av rädsla för att förlora de privilegier de ändå har. Skillnaden är att idag är det allt fler som vägrar hålla tyst, det är den enda skillnaden. Plötsligt är det upp till männen att försvara sig. Och igår fick vi en lag som manifesterar förändringen. Från och med nu är det upp till männen att bevisa att de inte förgripit om misstanke väcks, det är inte längre upp till offret att bevisa att förövaren är skyldig.

Nyordningen och det faktum att kvinnorna allt mer tar över på allt fler områden är befriande, men det är samtidigt viktigt att kampen för JÄMSTÄLLDHET inte överges. Som jag ser det har det aldrig handlat om en befrielserörelse eller en maktkamp, det har alltid handlat om jämställdhet och jämställdhet är något man ständigt måste arbeta med. Jämställdheten kan per definition aldrig gå för långt. Om kvinnorna tar över och agerar som männen kunnat göra under skydd av patriarkatet är det inte ett jämställt samhälle som växer fram utan antitesen till det som varit och ingen är i praktiken förändrat. Låt oss därför glädjas över nyordningen och se alla möjligheter som öppnar sig, men låt oss också vara vaksamma på alla potentiella problem som lurar under ytan.

Det ser mörkt ut i valrörelsen och jag kämpar med svartsynen och pessimismen, men jag skriver detta för att jag faktiskt tror på det. Jag är övertygad om att patriarkatets dagar är räknade och att en nyordning förr eller senare kommer att tvingas fram. Sverigedemokraterna och andra rörelser som kämpar mot förändringen må skörda framgångar just nu, i likhet med Trump, men det är inte framtiden och det är inte hållbart. Alla med bara basala kunskaper och ett ytligt intresse för samhällsfrågor ser detta och eftersom det är kvinnorna som utbildat sig och eftersom kvinnorna är minst hälften och det trots allt finns många män som också studerat och inser att det sätt vi levat på inte längre är hållbart tror jag på framtiden och välkomnar förändringen när den väl får genomslag.

Utbildning: vara och tjänst eller intellektuell resa?

Kunskap uppfattas allt mer och allt tydligare i dagens samhälle och den kultur som utvecklats, som en produkt, ett mätbart resultat; ett mål man kan styra sig själv och andra mot. Jag vänder mig som en mask på en metkrok mot den instrumentella synen på utbildning och ska här försöka förklara hur jag tänker.

Kunskap vill jag se som en del av den komplexa helhet som både människan och samhället utgör. Kunskap är inget man har, det är en integrerad del av ens personlighet och något man gör. Kunskapssamhället är resultatet av individers och gruppers lärande, inte något externt man lägger till eller profiterar på. Utbildning förändrar både den som lär och det samhälle som växer fram mellan de som lär, annars är det ingen utbildning. Jag värnar skolans och universitetets intellektuella kvaliteter som i dagens prestationsinriktade samhälle, där tid gradvis håller på att förvandlas till en synonym för pengar och vinst är snart sagt allt, tydligt uppfattas som något problematiskt.

Där utbildning förvandlas till en tjänst blir elever och studenter kunder och kunskap blir en handelsvara; där läser man för att få avkastning på sitt kapital. What's in it for me? är frågan som allt tydligare styr allt fler i Utbildningssverige idag, från elever och studenter, till styrelser och linjeorganisationer, utbildningsbolagsägare, politiker och skattebetalare. Lärare och även forskare förvandlas med den synen på kunskap till tjänare som måste kontrolleras, till producenter och tjänstepersonal; till en kostnad som till varje pris måste hållas nere (om det nu inte handlar om någon internationell stjärna som kan användas för att bygga och värna utbildningsinstitutionens varumärke för då betraktas hen som en investering).

Jag oroas över utvecklingen och den instrumentella synen på kunskap som växer fram och som suger själen ur den högre utbildning samt förvandlar bildning till något förlegat och intellektuella kvaliteter till flum. Evidens och fakta som går att kontrollera tränger allt mer ut kunskapen och hindrar visheten att utvecklas. Utbildning förändrar en i grunden, det är hela poängen med att utbilda sig. Det talas om kunskapssamhället, men det är ett begrepp som betyder olika saker beroende på vad man lägger i begreppet kunskap. Ett målstyrt och kvalitetssäkrat utbildningssten som producerar fakta och evidens leder till framväxten av ett annat samhälle än ett utbildningssystem som värnar intellektuella kvaliteter och där bildning och vishet är målet.

Där och när kunskap förvandlas till en produkt och en handelsvara blir utbildning ett instrumentellt inslag i samhällsbygget, något man betalar för eller får, istället för något man gör. När man läser för att få ett jobb eller satsar på utbildning för att tjäna pengar eller få konkurrensfördelar sker ingen utveckling, den mänskliga fostran sätts på undantag och förståelsen för världen, livet och den långsiktiga hållbarheten utarmas. Ju mer man satsar på utbildning i ett genomekonomiserat, instrumentellt samhälle, desto fattigare blir det. Vill man förstå komplexa problem och utveckla förståelse för livet och världen är det inte kunskap (i betydelsen vara eller tjänst) man behöver utan bildning och intellektuella kvaliteter som förändrar en i grunden.

Idag går allt fler genom utbildningssystemet utan att förändras nämnvärt. Jag möter allt oftare studenter som i slutet av sin utbildning brottas med samma problem som de gjorde i början och som efter examen tänker på sig själva och samhället på ungefär samma sätt som man gjorde som nybliven student. Visst har man fått med sig kunskaper, det är ju detta vi lärare kontrollerar och producerar; men det är kunskap i den instrumentella betydelse som jag vänder mig mot, inte kunskap som bildning eller intellektuell utveckling. Det är absolut inte studenternas fel. Akademin har med åren blivit allt fattigare och det lärda samtal som jag bjöds in i och fann så mindblowing som nybliven student i början av 1990-talet, som förändrade mig och som jag idag bara kan och får ägna mig åt här på bloggen och i sällsynta sammanhang utanför yrkesvardagens strikt kontrollerade ramar, finns varken tid, resurser eller förståelse för idag.

Efter sommaren går valrörelsen (som känns som den pågått kontinuerligt sedan förra valet) in i ett ännu mer intensivt skede och som det verkar kommer utbildningsfrågan vara het även denna gång, men det spelar roll hur man ser på kunskap och utbildning, det räcker inte att tala om kunskapsskolan eller kunskapssamhället för att allt det man önskar sig ska realiseras. Vi får den utbildning och samhällsutveckling vi förtjänar, inte den vi drömmer om. Talar vi inte om hur vi ser på kunskap, samtalar vi inte om lärande och finns inte tid att ägna sig åt komplexa problem som hållbarhet finns ingen möjlighet att hindra framväxten av populism och kommer inte demokratin att kunna värnas på sikt. Det finns inga genvägar till vishet, bara hårt arbete och gemensamma ansträngningar. På samma sätt räcker det inte att lyssna på vad Jimmie Åkesson säger i Agenda eller något debattprogram, för att förstå vad SD är för typ av parti måste man läsa deras partiprogram, och gör man det och reflekterar över vad som faktiskt står där inser man vilket samhälle partiet vill bygga. Det är ett helt annat samhälle än både Socialdemokraterna och Moderaterna skriver om i sina respektve partiprogram, ändå tänker man sig de facto att det är en taktiskt sätt klok idé att försöka locka väljare till sina partier genom att närma sig SD och deras vidriga syn på människor, medborgarskap och migration. Jag ser det som händer i valrörelsen som en indikator på hur illa det står till med kunskapen, det vill säga den kunskap jag värnar, i vårt samhälle, och det oroar mig.

Utbildning är på inget sätt någon garanti för något egentligen, men en utbildning som bygger på en instrumentell kunskapssyn och som inte leder till intellektuell utveckling och förståelse för komplexitet banar väg för just den ytlighet och populism som årets valrörelse så tydligt ger uttryck för. Ord utan mening kan uttalas och spridas, men i ett intellektuellt moget samhälle finns ett inbyggt skydd mot tomma löften och falska budskap. Utbildningens roll i samhället är att värna demokratin, inte att ge människor jobb eller konkurrensfördelar. Kunskap i den mening jag lägger i begreppet är ett skydd mot populism men ingen garanti för något sådant är omöjligt att utlova och just därför är det så viktigt att värna den synen på kunskap och intellektuella kvaliteter.

Kommunalisering, ekonomisering, digitalisering; och sen?

Tittade på dokumentären Staten och kapitalet igår. Inga nyheter förmedlades egentligen, men klippen från nyhetsinslag och reportage från tiden för omställningen av skolpolitiken betraktade i ljuset av dagens situation gjorde det så tydligt att det är ren och skär galenskap vi sysslar. Allt gick fruktansvärt fort och blev plågsamt  uppenbart att politikerna som jämnade stadskärnor med marken och byggde miljonprogramsförorterna inte lärt sig ett endaste dugg. Skolan skulle kommunaliseras snabbt och statens inflytande abrupt avbrytas. Allt det gamla, själva fundamentet till den skola som fram till omställningen betraktades med vördnad ute i världen, raserades på bara några år och av bara farten följde en ekonomisering och privatisering av skolan som saknar motsvarighet i världen. Sverige skulle få Europas bästa skola, lovade politikerna. Valfrihet var slagordet. Allt skulle bli så himla bra. Göran Persson sa sig vara beredd att ta kritiken, för han visste att steget som togs var det rätta. Men när utbildningssystemet väl öppnats upp för marknadskrafterna hamnade omgående annat i fokus än kunskap. Låt oss tala om kvalitet istället, sa en av reformens arkitekter som själv tjänat miljoner på friskolereformen.

När steget väl var taget och skolan ekonomiserats kom allt helt följdriktigt och i linje med marknadens logik att handla om effektivisering, vilket är näringslivets paradgren. Därför kom skolan också att i samma veva digitaliseras. Och nu står vi här med ett system för utbildning som ingen utom Svenskt Näringsliv är nöjd med, eller vänta lite, inte ens de som tjänar miljarder på skolan är nöjda. Grundarna till Internationella Engelska skolan är inte ens tacksamma för pengarna de tjänat, och de skäms varken över att visa upp sin girighet eller att blotta sin MONUMENTALA okunskap om politik, samhällskunskap och lärande samt sitt ointresse för bildning. Det enda man är intresserad av är möjligheten att tjäna ännu mer pengar. Under hela mitt vuxna liv har skolan försämrats, livsanden har sugits ut ur utbildningssystemets i en hänsynslös jakt på pengar. Aktieägarna för att värna vinsten och kommunalpolitiken för att kunna hålla skatten nere.

Ett citat från dokumentären har fastnat även om jag inte kan återge det ordagrant: Enligt aktiebolagslagen har ett aktiebolag en enda uppgift, att generera vinst till ägarna. Följer man lagens bokstav är det alltså i princip olagligt för en friskola som ägs av ett aktiebolag att prioritera kunskapen, förutsättningarna för lärande, elevernas långsiktiga intressen, lärarnas arbetsmiljö och elevhälsa, som alla med bara ytlig inblick i skolan kan vittna om är satt på undantag. Låt oss tala om kvalitet. Låt oss tala om LIVSKVALITET och förutsättningar för kunskapsutveckling i skolan och utbildningssystemet. Talet om kvalitet i dagens skola är bara tomma ord. Skolpolitikens långsiktiga mål, det vill säga Sveriges framtida kunskapsbehov och dagens friskolesystem är som att försöka blanda olja med vatten, det går inte att förena det som är oförenligt. Det går inte att behålla kakan samtidig som man äter den.

Ekonomiseringen, digitaliseringen och de allt hårdare kraven på effektivisering i kombination med politikernas självpåtagna maktlöshet (man har ju sålt ut skolan och överlämnat makten till marknaden) gör att vi har fått en skola som utsätter sig för självskadebeteende och som saknar självinsikt och därför skylls problemen på lärarna som dignar under administration och eleverna som stressas av prov vars syfte inte är att gynna lärande och utveckling utan bara ett spel för gallerierna eftersom betygsinflationen är ett faktum. Låt oss tala om kvalitet, säger förespråkarna för ekonomiseringen av skolan. Låt oss tala om skolans roll i samhället, säger jag. Låt oss tala om kunskapens betydelse. Kvalitet är ett vagt begrepp som är lätt att manipulera, låt oss därför sluta tala om det. Kvaliteten visar sig och den blir inte bättre för att man inför fler mätningar, mer dokumentation och ökad administration. Allt som tar tid och resurser från lärandet går ut över kunskapen. Kundnöjdhet är bra att kunna visa upp när man ska rekrytera nya elever, men det är ett fullkomligt värdelöst mått på kunskapens status i skolan. Det ihärdiga talet om kvalitet är en dimridå som döljer girighetens ihåliga blick. Lärarna går på knäna och eleverna får mindre och mindre tid att tänka och ta in kunskaperna som förmedlas.

Låt oss tala om kvalitet, om kunskapskvalitet. Låt oss även tala om politikernas naivitet före, under och efter omställning frän en fungerande kunskapsskola till en marknadsanpassad produktionsapparat vars mål snarare är att spara och transferera pengar än att skapa förutsättningar för lärande som är en dynamisk process omöjligt att effektivisera. Låt oss tala om kapitalets hänsynslöshet och marknadens kunskapsignorans. Om det nu var så att målet med ekonomiseringen av skolan verkligen var att "spara" pengar åt staten genom att implementera ett marknadstänkande i skolan borde besparingen tillfalla skattebetalarna, men istället kostar skolan lika mycket och vinsten lämnar ofta landet. Det är ett paradexempel på funktionell dumhet, tomhetens triumf och en illustration av effekterna av den jakt mot botten som vi alla ägnar oss åt.

Nu hinner jag inte tänka och skriva mer kring dessa saker. Nu måste jag jaga iväg till lektionssalen för att examinera sju uppsatser. På torsdag examineras fyra till. Produktionstakten är mördande hög på landets högskolor vid denna tid på året. Genomströmningen måste hållas igång, annars drabbas verksamheten av nedskärningar. Låt oss tala om kvalitet. Låt oss stanna upp och reflektera över vad det är vi skapat och om dagens system verkligen är bästa sättet att använda skattemedlen för att säkra framtidens kunskapsbehov.

Allt kan vända snabbt

Osäkerhet, konkurrens och korta, målfokuserade projekt. Det är den riktning som utvecklingen pekar. Det är vad som antas driva kvalitet och leda till effektivitet och lönsamhet. Höga löner för alla i ledande positioner. Valfrihet för den som har råd. Individfokus och brist på solidaritet. Digitalisering som tar död på handeln i stadskärnorna. Ledare som på några få år blir ekonomiskt oberoende för resten av livet och anställa längre ner i hierarkin som slavar för reallöner som för allt fler ökar allt mindre när verksamheterna ska effektiviseras. Barn och unga som allt tidigare tvingas välja bana i livet, som redan på högstadiet slås ut i konkurrensen i både skolan och idrottslivet. Ökande klyftor och krav på stängda gränser. Samtidigt är det högkonjunktur; ekonomin går bra.

Inget enkelt svar på hur det är och ser ut i Sverige idag finns, bara olika scenarion. Bara skilda uppfattningar och befarade/förväntade utvecklingslinjer. Kampen om framtiden är polariserad, kortsiktig och fylld av förenklingar. Vetenskapliga rapporter till stöd för olika läger och åsikter fladdrar förbi. Koncensus är ingen intresserad av, för det gynnar andra sidan. Polarisering, renodling, hot om systemkollaps och löften om lycka och välgång. Smutskastning och misskreditering av motståndarna. Det är vardagen i politiken, om medierna får bestämma. Det ger rubriker och klick. Ökad försäljning ger ökad vinst och ekonomisk utdelning.

Under tiden pågår livet, för alla. Vardagen tuffar på. Kultur förändras, samhällsmaskineriet rullar vidare. Livsförnödenheter köps och säljs, pengar byter ägare. Det pensionssparas, lyxkonsumeras och vänds och vrids på slantarna. Beroende på vad man gjort och hur man har det ser bilden av Sverige olika ut. Och förslagen på lösningar påverkas av vilket perspektiv man har och vilken position man utgår från.

Så här har det alltid varit. Det är ingen nyhet. Det som är nytt är att en så pass stor andel av befolkningen har utbildning nog och tillräckligt med tid och möjlighet att sätta sig in i och förstå helheten. Aldrig har möjligheten varit bättre att bygga ett land på vetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet. Aldrig har det funnits ett mer gynnsamt utgångsläge för att bygga ett hållbart samhälle, för alla. Det är aldrig kört. Så länge det finns liv finns det hopp. Inget är dock gratis, och allt vi gör idag får konsekvenser framöver. Det som raseras kommer att kräva möda för att bygga upp igen, och satsningar är ingen garanti för framgång. Allt och alla hänger ihop. Livet och världen är ett slags organism, ett system. Allt och alla har ett ansvar för helheten. Både det man gör och inte gör leder till konsekvenser.

Vad vill jag få sagt med detta? Egentligen vill jag nog bara mana till eftertanke, peka på vikten av ödmjukhet och visa att allt inte är nattsvart, inte än i alla fall. Förhållandena kan emellertid snabbt komma att ändras. Kunskap är en färskvara. För att klara utmaningarna som vi alla står inför och har att hantera krävs att man rör sig framåt med varsamhet. Inte minst behöver man lära sig se och förstå kulturen. Tyvärr ser jag allt fler tecken på förnekelse; för att slippa behöva överge drömmen om att det går att få mer trots att man betalar mindre skyller man på budbäraren.

Den kunskapstradition jag företräder och förvaltar är ömtålig, men nödvändig i ett hållbart samhällsbygge. Därför lyssnar jag med oro, och ser med fasa, på när ansvariga politiker inte tar sitt ansvar. När kortsiktiga vinster utan tvekan hämtas hem och när snabba lösningar konsekvent väljs framför lite dyrbarare, men mycket mer hållbara arrangemang. Jag skräms av populismen och politiker som säljer ut sina partier själar i en fåfäng jakt på väljare. Visst är jag orolig, men inte uppgiven! Trött, men inte utmattad. Jag tror på en annan värld och ett annat samhälle. Och ju fler som tror och agerar i enlighet med sin vision, desto större blir chansen att den realiseras! Det ser mörkt ut, men allt kan vända snabbt.

Forskarkompetens måste vara bred, annars är den ingen forskarkompetens

Även om kulturvetenskap är den disciplin jag forskar inom sätter jag mig självklart in i annan forskning också, annars vore jag inte FORSKARE. Som kulturforskare söker jag kunskap och förståelse för komplexa problem, vilket kräver av mig att jag skaffar mig en bred kompetens. Jag arbetar främst med hermeneutiskt, tolkande metoder, men det räcker inte att bara vara expert på sitt eget område. Forskare måste även vara insatta i andra metoder och ha koll på resultat av studier inom andra områden, annars kan man inte avgöra om metoden man tränats i och har erfarenhet av verkligen är den bästa för att lösa just det problem man ämnar undersöka. Tyvärr finns inte riktigt tiden för detta idag, i dessa effektiviserings- och specialiseringstider blir det allt svårare att få gehör och förståelsen för behovet att skaffa sig en bred kompetens. Forskare förväntas vara taktiker och måste söka synergieffekter för att överleva i den hänsynslösa konkurrens som råder. Det som är bra för karriären är dock inte självklart bra för kunskapsutvecklingen i samhället.

Fixeringen vid enskilda state of the art studier som säkert talar om hur det är (vilket är vad som förväntas av forskare idag) riskerar att leda till en falsk säkerhet, just för att studierna är oklanderligt genomförda och resultaten går att replikera. Problemet handlar inte om studierna som sådana, (jag är ingen relativist, jag är som sagt forskare) utan om det faktum att det bara går att nå säker kunskap om avgränsade delar av den helhet som samhället och livet på jorden utgör. Dessutom leder fixeringen vid säkra svar lätt till att kunskap som ännu inte testats vetenskapligt, det vill säga sådan kunskap som finns och verkar under vetenskapens radar, kunskap som inte går att nå med de kvalitetssäkrade och accepterade metoderna, förnekas eller i alla fall betraktas med misstänksamhet. Det är lite som att man satt skygglappar på forskarna och begränsat forskningen, vilket leder till minskade kunskaper. Vi får en svart-vit, binär syn på kunskap; antingen är det sant och riktigt eller falskt och felaktigt, och all den kunskap som kännetecknas av mångfald och vetande som finns mellanrummen mellan olika vetenskapliga discipliner och specifika studier, klassas som ovetenskapligt, subjektivt hittepå, i alla fall tills rönen belagts med erkända vetenskapliga metoder. Det finns dock inga riktiga incitament för forskare som är mitt uppe i karriären att satsa på osäkra kort, det vill säga projekt som riskerar att inte leda till säker kunskap.

Utvecklingen oroar mig eftersom jag redan som student insåg värdet av att rikta sig mot ett brett spektrum av ingångar och utgångar till det problem man är intresserad av. Jag har aldrig läst taktiskt och har låtit kunskapen vägleda mig i min forskning. Som forskarutbildad och intresserad av kunskap (hur den går att nå och och vad som är möjligt att veta) är jag således väl insatt i vilka olika metoder som finns tillgängliga, och det är inte så många. Begränsningarna som sådana är oproblematiska eftersom det är som det är med den saken, man kan tycka vad man vill men verkligheten är som den är, men när de få erkända metoder som finns idealiseras och när endast kunskap som genererats med hjälp av statistiskt säkerställda analyser erkänns som kunskap får vi ett akademiskt klimat där den som är mest säker uppfattas som bäst och där allt mer av den kunskap som behövs för att samhället ska fungera betraktas med skepsis. Erkänner man bara kunskap från en uppsättning metoder hamnar väldigt mycket utanför eller under radarn och erkänns inte som kunskap, vilket leder till mindre kunskap istället för mer. Mångfald är viktigt på detta område liksom på i princip alla andra områden.

Det är alltid lättare att falsifiera studier (och att det går är göra det är själva kärnan i vetenskapligheten), men idag används det sättet att se på kunskapsutveckling allt oftare för att ifrågasätta människor vars uttalanden man inte gillar av olika anledningar. Vetenskapen ska syssla med falsifiering, forskare ska ifrågasätta, men idag ifrågasätts inte bara studier och påståenden, idag avfärdas hela fält av vetenskap där forskarna kommer fram till resultat man inte gillar. Och det är inte bara forskare som agerar på detta sätt, även ledarskribenter hävdar idag allt oftare att de falsifierat studier, till exempel från området genusvetenskap. Falsifieringen handlar inte om att man pekar på felaktigheter, utan om att resultaten inte bygger på naturvetenskapliga metoder. Paradoxalt nog har vi idag hamnat i ett läge där ovetenskaplig kritik betrakta som vetenskaplig, i alla fall så länge kritiken utgår från och försvarar naturvetenskapen. Vissa kritiker till genusvetenskap menar att man falsifierat hela fältet och hävdar därför att man har rätt när man säger att biologin förklarar allt, men det enda man möjligen bevisat är att det inte finns stöd i naturvetenskapen för allt som hävdas och det är en helt annan sak. Det finns som sagt mer av värde att veta i världen än vad som går att bevisa med hjälp av naturvetenskapligt positivistiska metoder.

Naturvetenskapen må ge oss säkra svar och pålitliga kunskaper, men det finns mer i livet som till sin natur är osäkert än vad som går att säga något säkert om. Min forskning handlar om det som är osäkert, men jag forskar inte om detta för att jag saknar kunskaper om statistik. Tvärtom, ju mer jag lär mig om statistik desto mer inser jag hur begränsad den naturvetenskapliga kunskapssynen är. Om bara säker kunskap erkänns som vetenskaplig och om forskning anses handla om att bevisa hur det är kommer verksamheten på sikt att leda till mindre kunskap, inte mer. Det är inte fler specialister som behövs, det är fler generalister, mindre strategitänkande och en ökad förståelse för osäkerhet.

Meritokrati, mygel och sammanhangets betydelse för bedömningen av kompetens

Jag har följt turerna kring tillsättningen av forskartjänsten vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet, med växande sorg. Och än är det inte över. En artikel i tidningen Ergo får bilda utgångspunkt för dagens reflektion. Rubriken till artikeln är: "Det enda jag gjort är att söka ett jobb", vilket säger en hel del om hela ärendet. Det handlar om tillsättningen av en tjänst som fler än en forskare söker. Det borde inte vara så, men tillsättningen av denna tjänst liksom tillsättningen av andra tjänster inom högskolesektorn väcker känslor. Det talas om meritokrati, rättssäkerhet, regler och objektivitet, men debatten om meritokratin i Sverige handlar paradoxalt nog mest om känslor.

För cirka två veckor sedan offentliggjordes beslutet från Överklagandenämnden för högskolan i det så kallade ”Fallet Hübinette”. Forskaren Tobias Hübinette överklagade tillsättandet av en tjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism då han menade att rekryteringen inte gått rätt till och att valet av forskaren Patricia Lorenzoni skulle vara ett utslag av nepotism. 

Patricia Lorenzoni beskriver det senaste halvåret som ”en absurd tid”. 

– Det har spridits osanningar om mig och mitt privata liv, och det har varit en overklig känsla att se dem spridas i sociala medier. Argumentationen har gått ut på att mina meriter inte skulle spela någon roll, utan att jag bara skulle ha kompisar och en man som folk vill ha. 

Överklagandenämndens utslag blev att beslutet om hennes anställning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism skulle rivas upp, eftersom de sakkunniga inte hade tagit fram sina rankningar av de sökande tillräckligt självständigt. Däremot prövades inte frågan om jäv – en besvikelse, säger Patricia Lorenzoni. 

– De borde ha prövat frågan om jäv eftersom det är det överklagan fokuserar på. Överklagan hävdar saker om mina relationer till de inblandade och hävdar att de vetenskapliga ledarna ska ha varit involverade i processen, vilket har spridits som fakta – därför hade jag velat se det prövat. Många tar beslutet om att anställningen upprivs som att anklagelserna om jäv är sanna.

Vetenskapen och kunskapen är här liksom i fallet med Svenska Akademien den verkliga förloraren, vid sidan om människorna som får springa gatlopp i medierna. Jag har allt mer på senare tid reflekterat över detta att vi har ett system som bygger på ideala förhållanden samt att människan är helt igenom rationell, och sedan när det visar sig att systemet inte håller sträck, att det allt som oftast uppstår problem vid tillsättningar, anklagas människorna för att de inte uppför sig som de borde. Lösningen på problemen som nu blottläggs och debatteras är som jag ser det ett system som både tar hänsyn till meriter och mänskliga egenskaper och mänskligt beteende. Även forskare har behov som inte rör kunskap, och det måste vi förstå och den kunskapen måste byggas in i systemet, annars kommer problemen att leva vidare och riskera att skada forskningen på lång sikt. Det är kunskapen och förtroendet för forskningen som står på spel. Debatten måste lyftas, för det handlar inte om enskilda fall; det vore att blunda för det verkliga problemet.

I Patricias Lorenzonis yttrande till Överklagandenämnden frånsäger hon sig alla anklagelser från Tobias Hübinette och framhåller att hon inte har några personliga kopplingar till de sakkunniga. Hon menar att hon är utsatt för smutskastning.

– Jag mår givetvis väldigt dåligt av det som händer: det här är en kampanj för att skada mitt anseende, och den bygger på lösa påståenden om mitt privatliv. Det här är ingen som bara skriver arga statusuppdateringar på Facebook för att han inte fått en tjänst, säger hon och fortsätter:

– Men är man inte insatt vet man inte om det finns någon sanning i detta – jag har mött kollegor som skruvar på sig och inte vet hur de ska agera i frågan, och andra som har fått mail från honom där han skriver om saker om mig. Det är klart att det här åsamkar mig skada, fortsätter hon.

Allt som tar fokus från forskningen är problematiskt. Forskartjänster borde inte vara prestigefulla. Forskartjänster borde vara utformade på ett sådant sätt att de uteslutande handlade om forskning, inte om prestige, pengar eller något annat. Kunskapen måste vara i centrum i akademins alla verksamheter, men det är inte så det ser ut eller fungerar. Elefanten i rummet är uppfattningen att konkurrens driver kvalitet i alla lägen. Idag när ekonomin spelar en allt större roll i allt fler akademiska sammanhang och särskilt när man tror att kvalitet går att säkras och forskning kan målstyras, när ett landat forskningsanslag eller en erhållen tjänstetillsättning uppmärksammas mer än det som händer i forskarnas vardag, existerar meritokratin bara på pappret. Så länge konkurrensen handlar om pengar eller tjänster, och inte om kunskap, kommer problemen att leva vidare och på sikt finns en fara i att förtroendet för forskning och forskare naggas i kanten.

Grundforskning handlar om att gneta på i labbet eller med forskningen i åratal, utan några som helt garantier för framgång. Det är vad forskning borde handla om; inte om spektakulära projekt eller konkurrens om eftertraktade tjänster. Meritokrati handlar om vad forskare gör och hur forskare fungerar i samverkan med andra, inte om vilka dokument man kan visa upp. Jag är för ett system där det är enkelt att komma in, men svårt att stanna kvar. Jag menar att vi behöver ett system för finansiering av forskning som sätter hantverket och kunskapen i centrum. Idag är det tillsättningen av tjänsten eller framgång i konkurrensen om medel som utgör nålsögat och då blir det så här. Det är så människor fungerar. Forskare är inga rationella robotar, utan människor med allt vad det innebär. Problemet handlar inte om tillsättningsrutiner, utan om bristande förståelse för unikt mänskliga egenskaper och kulturens betydelse.

Länge var hennes ställningstagande att inte uttala sig om överklagandet offentligt – hon menar att det hade varit att godkänna premisserna för anklagelserna. Men när hon såg reaktionerna på nämndens beslut – och hur frågan tog sig ända in på dagspressens ledarsidor – kände hon sig tvungen att reagera. Hon skrev ett blogginlägg på sin hemsida där hon gav sin syn på rekryteringen och Hübinettes anklagelser. 

– Det huvudsakliga skälet till att jag varit tyst är att jag inte ska behöva svara på påståendet att rekryteringen inte ens handlar om mig, utan att det skulle vara ett sätt att knyta min man till institutionen. Det som gjorde att jag skrev texten var hur Överklagandenämndens besked togs emot, till exempel av SvDs ledarsida där mitt namn nämns. Ivar Arpi kopplar ihop den ”riggade tillsättningen” – mitt fall – med rapporten från SULF.

Akademin får inte bli en exklusiv klubb som bara särskilt utvalda får tillträde till. Fokus måste vara på forskningens många gånger långtråkiga och trista vardag, det är där de stora genombrotten sker. När det handlar om pengar och prestige är det som upplagt för allehanda krafter att kritisera sådan forskning man inte gillar. När forskare stänger in sig i elfenbenstorn och vårdar (företags)hemligheter leder det till ryktesspridning. Arpi och andra ledarskribenter arbetar efter principen; ingen rök utan eld. Kritiskt granskande ledarskribenter väljer att skriva ämnen och tillsättningar av forskare man inte gillar. Det är inte kunskapen man värnar utan ideologin. Och när forskare blir till allmänt villebråd, när alla med en åsikt kan rikta kritik mot det som händer bakom murarna är kunskapen den stora förloraren. När forskare jagar prestige och pengar tvingas de spela samma spel som alla andra som jagar samma sak. Om det satsades mer på grundforskning och talades mer om forskares vardag skulle kunskapen hamna i centrum, istället för som nu andra saker.

SULF är universitetslärarnas fackförbund, som nyligen släppte en rapport som visar att det har förekommit oegentligheter i hur universitetspersonal har rekryterats på tre undersökta lärosäten. Det kunde handla om för korta perioder att söka jobbet, misstänkt få sökande eller interna rekryteringar. Patricia Lorenzoni menar att hennes fall felaktigt har använts som ett bevis på SULF-rapportens aktualitet. 

– Det är ohederlig argumentation. De tecken på riggade anställningar som lyfts fram i rapporten stämmer inte på någon punkt in på tillsättningen av mig, tvärtom. Jag har inte tidigare arbetat på Uppsala universitet, det var femton sökande till tjänsten och den var utlyst i förväntad tid. Men det göder bilden av att det var felaktigt att rekrytera mig.
Att frågan om en rekryteringsprocess på ett universitet tar sig in i riksmedia tror Lorenzoni handlar om fältets natur: att allmänintresset för ett ämne som rasismforskning blir stort då det är ett fält som öppnar upp för kontroverser och har stor politisk tyngd. 

– Detta ger en möjlighet att attackera rasismforskningen som är oerhört viktig men också kontroversiell så som det ser ut i det politiska klimatet idag. Det är väldigt sorgligt.

Jag vill se ett system som bygger på insikt om och hänsyn till den mänskliga faktorn, inte som idag förnekelse. Problemet med dagens system är att det bygger på idealförhållanden. Verkligheten är inte ren och att människor har behov och känslor som många gånger övertrumfar intellektet. Jag försvarar på inget sätt felaktiga utlysningar och tillsättningar, det enda jag säger är att reglerna bevisligen inte fungerar. Problemet är inbyggt i systemet och mer kontroll, tydligare regler samt hårdare straff, leder inte till någon lösning. Forskning är ett långsiktigt åtagande och handlar till stor del om väntan. Vardagen i akademin är inte särskilt spännande. Debatten ger en helt felaktig bild av forskare och forskning och det riskerar att påverka förutsättningarna för samhällets långsiktiga kunskapsbehov.

Låt oss dra lärdom av det som händer kring Svenska Akademien som är ett paradexempel på vad som händer när man skapar exklusiva och prestigefulla sällskap där medlemmar väljs in på sina meriter. Det fungerar i teorin men inte i praktiken. Det är dock inte människorna det är fel på, problemet är människans oförmåga att se och acceptera sina unikt mänskliga egenskaper som innehåller både förtjänster och brister. Problemet är att vi skapat ett system som gör att vi både kan äta kakan och ha den kvar.

Jag har inte gett upp intresset för etik, bara slutat i etikprövningsnämnden

Etik är ett ämne som alltid legat mig varmt om hjärtat och det intresserar mig av många olika anledningar samt på skilda sätt. Etik vill jag se som en kvalité som liksom mångfald, demokrati och vishet utgör essentiella beståndsdelar i ett hållbart samhälle. Ingen av kvalitéerna går att definiera på något tydligt och enkelt sätt; det handlar om dynamiska begrepp eller komplexa helheter. Etiska dilemman kan inte avgöras en gång för alla och det går heller inte att skapa ett regelverk som fungerar i alla lägen. Etik är något annat och innebörden i begreppet är undflyende till sin natur. Etik är ett dialogiskt begrepp och handlar om beslut som tas och vad man gör i unika situationer än om något slags formel eller ekvation. Det krävs tolkning för att i varje ny kontext komma fram till svar som fungerar vägledande för ens handlingar. Utan individers eget ansvar kan samhället aldrig bli etiskt; det går inte att slå sig till ro med ett beslut från någon nämnd och ansvaret för etiken kan aldrig delegeras. Det är så jag ser på saken.

När jag fick beskedet från Regeringen och utbildningsdepartementet i november 2015 att jag förordnats till (heter det så?) ersättare för ordinarie ledamot i den regionala  etikprövningsnämnden i Göteborg var jag glad och stolt och jag minns mitt första möte i detalj. Det var massor att läsa och som ny hade jag inte lärt mig sålla. Vissa av ansökningarna bestod av närmare 100 sidor text. Till ett normalt möte kan det komma uppemot sex kilo ansökningshandlingar som ska gås igenom av alla ledamöter. Det hade naturligtvis inte fungerat utan systemet med föredragande/huvudansvarig. Mitt första ärende förberedde jag minutiöst och jag var nervös, vilket jag sällan är nu mer. Under 2016 och 2017 har jag varit med på möten någon eller några gånger per termin och jag har ibland varit föredragande av två ansökningar. Det har varit enormt lärorikt och jag ångrar inte att jag tackade ja till den hedervärda utnämningen.

Igår låg det ett kuvert i brevlådan, från Regeringskansliet. Jag visste vad det innehöll och jag har väntat på beslutet sedan i januari. I ärenderaden står det: Entledigande i Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg. Under hösten växte beslutet fram inom mig att jag inte ville vara med längre och det är med blandade känslor jag skriver detta. Jag var ju på en plats där jag ville vara och ansvarade för beslut i frågor jag brinner för. Fast när nervositeten släppte och jag fick rutin på mötena och bedömningarna försvann auran och jag upptäckte att vi inte ägnade oss åt det jag trodde att man skulle ägna sig åt i en etikprövningsnämnd. Vi talade nämligen ytterst sällan om etiska dilemman, om frågor utan givna svar. Vad vi gjorde i praktiken var att jämföra ansökningar med lagtext och i slutändan var det ordföranden med juridisk kompetens som avgjorde frågan och fastslog beslutet.

I början var det en stimulerande utmaning och jag har som sagt lärt mig massor, men eftersom jag insåg allt mer efterhand att uppdraget snarare var tekniskt än intellektuellt växte det fram en känsla av instängdhet inom mig, jag kände mig som ett slags gisslan. Jag kände mig som del i ett maskineri och tyckte synd om forskare som gång på gång fick avslag på grund av ansökningstekniska detaljer. Jag kan inte dra mig till minnes att något av projekten som diskuterades var uppenbart oetiskt och ändå var det alltid något eller några projekt som fick avslag. Det var som att det vuxit fram en kultur i nämnden som handlade om att ju mer kritisk man var desto mer serös var man. Ofta handlade diskussionerna om att föredragande ledamöter med naturvetenskaplig kompetens avfärdade ansökningar inlämnade av humanioraforskare på grund av att man inte tyckte att metoden var tillräckligt vetenskaplig, vilket är något annat än oetiskt. Projekt som redan granskats en gång av och godkänts samt beviljats pengar från Vetenskapsrådet diskuterades här igen, inte med utgångspunkt i etiska aspekter utan med fokus på metod, vilket jag tyckte och tycker är märkligt. Ibland förstod jag överhuvudtaget inte varför vi hanterade vissa ansökningar, med det förklarades med att vissa tidskrifter regelmässigt kräver att projektet etikprövats för att resultaten ska publiceras.

När det man gör inte längre känns meningsfullt eller när man allt mer ifrågasätter uppdragets natur och innehåll tycker jag att man har ett moraliskt ansvar att avgå. Därför meddelade jag rådets sekreterare mitt beslut i januari och har inte deltagit i några möten under våren. Nu känner jag min befriad från en börda, samtidigt som jag blir ledsen när jag skriver detta. Mitt intresse för etik idag är minst lika stort som förut, och just därför känner jag mig paradoxalt nog tvungen att sluta i nämnden. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och det kan jag inte om jag känner att jag är ett slags alibi för forskningsetiken i vårt land. Jag vill inte vara del av ett maskineri som agerar mekaniskt och där beslut rörande tik tas mer med utgångspunkt i ett stolpigt regelvek än efter ingående, intellektuell analys rörande verkliga etiska dilemman som kan uppkomma i forskningen.

Jag vill inte vara ett hinder man måste passera för att få forska, jag vill vara med och höja den etiska nivån och medvetenheten i akademin, vilket jag trodde uppdraget som ledamot handlade om. Istället ökade antalet ansökningar för varje möte, inte för att antalet tveksamheter inom forskningen ökat utan för att reglerna säger att allt fler olika typer av projekt måste etikprövas, för säkerhets skull. Därmed ökar byråkratin inom forskningen, liksom kostnaderna. Allt fler andra än forskarna som bedriver forskningen vill ha allt större del av kakan, vilket gör att en allt mindre del av pengarna som läggs på forskning används för forskares arbete med forskning. Tendensen är den samma över hela linjen. Allt fler beslut delegeras till system och funktioner. Istället för att låta enskilda ta ansvar för sina beslut och handlingar överlåts detta på nämnder och administrativa organ. Jag ser en stor fara här. Vi riskerar att bygga ett system där ingen enskild har ansvaret för det hen gör, det är alltid någon annan, vilket gör att fler kan slå ifrån sig och hänvisa till att man passerat olika nålsögon, vilket jag ser som närmats motsatsen till forskningsetik.

Vi håller på att bygga upp ett gigantiskt, administrativt system där de lyckliga få som väl passerat, först genom ansökningssystemet där 90 procent sorteras bort, sedan genom etikprövningssystemet där i princip alla får något slags anmärkning, kan ägna en del av sin tid åt att forska innan hen tvingas in i tidskrifternas granskningssystem. Allt mer tid och allt fler resurser läggs på administration och kontroll, och allt mindre av pengarna som samhället avsätter för forskning läggs på kunskapsutveckling. När forskare tvingas bli regelföljare och ingen är betrodd att ta egna beslut som man i efterhand får försvara och stå tillsvars för kommer etiken att bli lidande. Forskare utbildas till forskare just för att hantera den typen av komplexa problem som idag hanteras nämnder och organ, linjeorganisationer och regelverk där ingen enskild tar ansvar. Eller det är i alla fall så jag tänker, och för att vara konsekvent i mitt sätt att tänka och agera samt för att följa min etiska kompass tar jag ansvar genom att avsäga mig uppdraget i etikprövningsnämnden.