lördag 6 maj 2017

Kraften i mötet mellan

Blev inbjuden till ett seminarium, symposium, möte eller vad man nu vill kalla det. Vad det heter är inte det viktiga utan vad som händer i mötet mellan människorna som är där och utbyter tankar och erfarenheter, som tänker tillsammans. Åker hem med huvudet fyllt av inspirerande tankar, obearbetade intryck och frågor. De tre dagarna i Järna kommer jag bära med mig länge. Vi som kom dit kom utifrån och det som förenar oss är intresset för teorier om posthumanism och frågan om hållbarhet. Vårt möte med varandra utspelade sig på en plats som väcker känslor. Järna är antroposofernas plats, och under dagarna vi var där mötte vi några av dem och utbytte tankar och erfarenheter med dem. Målet med dagarna var inte att komma fram till något, utan att just mötas och tänka tillsammans. Utgångspunkten var Jord eftersom seminariet ingår i en serie om fyra möten, där var och ett handlat om ett av de klassiska elementen. Jord var det första jag var med på. Tidigare har det arrangerats möten om vatten (på Gotland, och om luft ... som jag just nu inte riktigt har koll på var). Nästa tema är eld. Vet inte var eller om jag kommer kunna vara med, men jag är tacksam för dagarna, mötena och innehållet i dessa dagar, på temat jord.

Sommaren kom oss till mötes i Järna, och naturens skapande kraft i kombination med mötena mellan människor, tankar, kompetenser och utbytet av frågor, gav upphov till en explosion av intryck och känslor. Utan jorden klarar vi oss inte, och jorden under våra fötter visade sig vara långt viktigare för människans överlevnad än jag anat innan jag åkte till mötet. Människan är bokstavligen skapad av jord och vi kommer alla på ett eller annat sätt återföras till jorden. Människan liksom allt annat liv på Jorden är kolbaserat. Människan må vara fantastisk på många olika sätt, men det är trots allt och till syvende og sidst mer som förenar människor med djuren och växtligheten än sin skiljer dem åt. Jag har varit inne på det tidigare, men det blev än mer uppenbart under dagarna i Järna att människan är en relation. Vi lever inte bara i relation med livet på jorden; människan är en relation. Tankar uppstår och sprids mellan, och utan samverkan med bakterier, djur och växter är det meningslöst att tala om människa. Livet uppstår och förändras, lever vidare och utvecklas relationellt, av ömsesidigt beroende delar som samverkar för varandras överlevnads skull, inte för att vara snälla utan för att det inte finns något alternativ.

Tanken på att människan skulle kunna bryta sig loss från jorden och sprida sig till andra planeter framstår som befängd, ja helt verklighetsfrämmande. Vi är födda här och klarar oss ingen annanstans i Universum, om vi inte samtidigt flyttar med oss livets myllrande mångfald. Rent tekniskt må det gå att flytta en levande människokropp fram och tillbaka till en annan himlakropp, men det är också just bara rent tekniskt och i teorin. I verkligheten framstår det omöjligt, och man kan sannerligen undra varför man skulle försöka. Vad är poängen med att åka till en steril planet och tillbaka igen. Vad tar en resa tur och retur till Mars, som är vår närmaste planet? Hittar en gammal artikel i SvD, från 2013, som handlar om en sådan resa och där talar man om 500 dagar. Artikeln handlar om miljardären Dennis Tito som planerade att åka iväg i januari 2018, alltså om mindre än ett år.
Resan till Mars blir en tur och retur-färd utan landning, och att den planeras ske just i januari 2018 beror på att Jorden och Mars då ligger väldigt nära i banor. Att man skippar landning och reser när planeterna ligger nära varandra minskar kostnaderna och längden på färden avsevärt.

Men det finns både tekniska och ekonomiska problem att lösa innan Marsfärden blir av.

Dennis Tito – som själv betalade 20 miljoner dollar för att bli den första rymdturisten 2001 – bidrar med finansiering för att resan ska bli av, men det kommer sannolikt att behövas mycket mer pengar.
Jag ser detta som ett skrämmande exempel på mänsklig hybris, liksom på vad pengar kan göra med människors föreställnings- och tankevärld. Jag är ingen motståndare till äganderätt, men om det är detta som rika människor drömmer om säger det något om vilken utmaning som klimatfrågan är. Att fly jorden är inte en lösning, tvärtom bär den tanken på en enorm destruktiv kraft för när de som har pengar satsar på sig själva kommer arbetet med att ska hållbara lösningar som värnar livet på jorden att förhindras. Åt den som har skall vara givet, är inte en samhällsbyggande, livsbejakande tanke. Utan alla oss andra är människor som Dennis Tito ingenting. Frågar man den som är verkligt rik hur de blivit rik talar många om sin egen förträfflighet, entreprenörsanda och ihållighet. Oberoende är stark, heter P G Gyllenhammars memoarer. Fast det stämmer inte, för ingen blir rik på egen hand. Rikedom är också ett relationellt begrepp. Ingen klarar sig helt själv, alla är beroende av varandra och ju rikare man är, desto mer beroende är man, för man måste samverka med väldigt många för att kunna behålla sina rikedomar. Och rikedomarna är bara rikedomar om någon annan också eftertraktar det man äger.

På det avslutande, uppsamlande mötet den sista dagen, enades vi om att detta sätt att mötas, utan något annat mål än att just mötas, tänka tillsammans och gemensamt formulera möjligheter att gå vidare, är enormt stimulerande. Utan krav på prestation främjas kreativitet, och genom att gruppen bestod av forskare, konstnärer och teatermänniskor skapades oväntade möten, gavs nya perspektiv och öppnades rhizomatiska kopplingar. Det slog oss att vi lämnade mötet med i princip samma frågor som vi kom dit med, men att svarsmöjligheterna nu var fler. Än en gång fick jag bekräftat för mig vilken styrka det finns i att mötas, förutsättningslöst och utan krav på prestation, kring ett begrepp. Att tänka parallellt och med utgångspunkt i kunskaperna man förfogar över, att samtala utan annat mål än att lära sig något av andra, är något annat än att tänka tillsammans för att komma fram till något bestämt. I Järna var det som tiden gick långsammare. Tystnaden, ron och naturens ljud öppnade upp och skapade utrymme för nytänkande.

Det finns mycket att säga om antroposoferna, både positivt och negativt, men nu var vi där huvudsakligen för att deras plats passade så bra inpå temat för seminariet, inte för att undervisas. Och bara för att man lyssnar betyder inte att man måste hålla med om allt. Homeopatisk medicin och vaccinationsmotstånd är saker jag inte ställer upp på, men det är ju inte det enda man sysslar med. Järna är inte en sekteristisk plats, utan mer en anarkistisk, fritänkande, nyfiket sökande kontext. På 1960-talet startade man till exempel ett hem för utvecklingsstörda, där tanken var att man skulle lyssna på och lära av dem istället för att vårda och anpassa dem. Och ekologiska odlingsmetoder, kretsloppstänkande och mellanmänsklig solidaritet finns inget negativt med, tvärtom.

Det blev lite osorterade tankar, men huvudet är fortfarande fullt av just osorterade intryck och brottstycken av tankar. Jag som har svårt att sortera intryck i vanliga fall och som blir trött av att vara upp i andra människor så mycket som det blir när man åker iväg på ett sådant möte kände tidvis en bedövande trötthet under dagarna, men nu när jag är hemma igen är det som intrycken omvandlas till energi och jag vet att jag kommer att kunna leva långe på den vitamininjektion som mötet gav.

10 kommentarer:

Christopher Kullenberg sa...

Hur ställer du dig reflexivt till ditt eget medverkande i en pseudo-vetenskaplig kontext av antroposofi? Riskerar du inte att legitimera deras kunskapsanspråk genom att medverka som representant för den etablerade vetenskapen?

t22q sa...

Jag kan ha fel men, Pseudo-vetenskap är inte vad han beskrivit. Är inte innovation i behov av utanför ramarna tankar och engagemang samt delaktighet i dessa tider. Jag erinnar "policy based evidence contra evidence based policy.

Fler artiklar av Eddy skriver han om komplexiteten involverad att omsätta 'vetenskapliga' inskikter inom kultur, anthropologi samt ekologi på gru d av at kanske parameterna kan ej vara faställda i dess komplicerad komplexitet som är alltid föränderlig!

Camilla sa...

Jag ser det som hybris att tro att människan är universums viktigaste skapelse, runt vilken allt kretsar och allt ska anpassas till och pysslas med.

Jag kan inte begripa att det är mänskligheten som ska bevaras till varje pris. Varför det?Jorden kommer absolut inte att dö för att vi undersöker allt vi kan, och reser ut i rymden, eller för att vi råkar öka koldioxidhalten i atmosfären. Men vi kanske dör ut. Och vad gör det? Så viktiga är vi inte. Och av jord är vi komna ... men vi är ju en del av universum, så man kan lika gärna säga "av stjärnstoft". Det är tvärtom vår skyldighet, eftersom vår existens är utan syfte och mening i det stora hela, att undersöka alla gränser.

Eddy sa...

Jag är intresserad av begreppet kunskap, och dess relation till kultur. Därför söker jag mig till gränsland och mellanrum där mening är ett öppet begrepp, för att försöka förstå. Antroposoferna sysslar delvis med pseudovetenskap, men jag ser inga problem med att mötas, lyssna och försöka förstå. Jag gör det för kunskapens skull, för att bli bättre på att argumentera för vetenskap, utan att tappa bort andra dimensioner av livet och kunskapen. Det är så mycket vi inte vet något om och jag ser ett stort behov av ödmjukhet inför det.

Håller med dig Camilla om att människan inte är så viktig, och det är därför jag intresserar mig för posthumanism och visst ska vi undersöka kunskapens och andra gränser, fast rymden anser jag räcker att studera från jorden, för vi må vara skapta av stjärnstoff, men människan är del av livet på jorden och det avsnitt av rymden som går att undersöka för oss människor är försvinnande litet och helt meningslöst. Dessutom är vi under överskådlig tid beroende av jorden för att överhuvudtaget ha en chans att utforska rymden, så frågan om hållbarhet kommer ingen av oss undan.

Christopher Kullenberg sa...

t22q: Antroposofi och biodynamisk odling ÄR pseudo-vetenskap, det är väldigt enkelt att konstatera genom att underkasta deras påståenden vetenskaplig prövning.

Komplicerad/komplex är ofta något som anförs, men det är att komma billigt undan att säga att allt är komplext. Allt är inte det, vi kan mäta och förutsäga väldigt många saker. Andra är svårare.

Tänker man för långt utanför ramarna så riskerar man att falla utanför vetenskapligheten. Det är förvisso helt okej, men då måste man vara försiktig med sina kunskapsanspråk. Ingen kan kritiskt granska ett påstående som säger "det går inte att säga något för det är komplext".

Christopher Kullenberg sa...

Eddy: Mötet är väl oproblematiskt. Samma sak med vetenskapens autonomi, den påverkas föga av biodynamiska ritualer. Men det som är problematiskt är ju när man tar dessa kunskaper och fogar in dem i en vetenskaplig kontext. Pseudo-vetenskapens utövare vill inget hellre än att skriva "Dr.", "Docent" eller "Professor" på någon av deras produkter eller affischer.

Religiösa samfund har inte dessa problem eftersom de inte gör anspråk på att hela jorden, bota sjuka eller rädda naturen. (undantag finns)

Eddy sa...

Komplext och komplicerat är en intressant och viktig skillnad, men jag håller med dig, Christopher, om att det aldrig får bli en genväg i sökandet efter kunskap. Lika illa som det är att bortse från komplexitet är det att uttala säg säkert om något som är komplext. Vetenskap handlar om att söka så säker kunskap som möjligt, men allt går inte att uttrycka sig säkert om.

Eddy sa...

Det är en jätteviktig poäng och jag förstår problemet! Samtidigt tror jag ju på samtal, och i mötet med pseudovetenskap är det viktigt att ständigt påpeka betydelsen av evidens för det som påstås. Och naturligtvis också att inte låna ut sitt namn till något man själv inte kan stå för!

Christopher Kullenberg sa...

Jag försökte en gång samtala med en "vaccinskeptiker" på Facebook. Men det var svårare än jag trodde. När jag länkade till Wikipedia svarade hen att hon hade "alternativa källor" och när jag länkade till forskning så sade hen att forskningen var köpt av läkemedelsbranschen. Så det blev inte så mycket mer än en ordväxling.

Eddy sa...

Märkligt hur samma tankemönster går igen i olika sammanhang där man väljer att lyssna mer till hur det känns än till vetenskapen, som må vara bekostad på olika sätt men vars svar ändå alltid går att kontrollera