Var och en för sig är flera. Del två.

Fortsätter tänka med Håkan Lindgrens artikel på Under Strecket, om bakterier, och om samverkan som ett slags ontologi. Relationer och ömsesidiga processer av gemensam tillblivelse, förändring och rörelse. Livet och samhället handlar om det, om samverkan. Tankar samverkar med materia. Kultur blir till mellan människor och den både påverkar och påverkas av interaktion. Och utan bakterier klarar sig inte människan. Allt och alla är ömsesidigt beroende av VARANDRA. Därför är det så olyckligt att fokusera på en eller ett, den eller det bästa. Ingen är BÄST eftersom det är ett feltänk. Utan hjälp och samverkan kan ingen lyckas med något. Därför bör vi sluta tänka på enskildheter och istället se till helheter och dess dynamik. Renhet är ett slags mantra som tar sig olika uttryck i olika sammanhang. Att söka efter den bäste är ett uttryck för den tanken och att effektivisera, renodla och rensa sammanhang från störande element ett annat. Rashygien talades det om på 1930-talet. Sedan visade sig den tanken vara förkastlig, men eftersom det handlar om grundläggande antaganden och en djupt känd mänsklig längtan hotar idéerna alltid att poppa upp igen i nya former men med samma innehåll.

Samverkan är svårt och mångfald är ingen modell för lycka och framgång, men det handlar inte om vad som är enkelt eller hur det fungerar. Samverkan och mångfald är NÖDVÄNDIGT och något man måste lära sig hantera för att samhället ska bli hållbart. Insikterna om bakteriernas betydelse är därför både lärorika och viktiga, för samverkan är inte bara något människor gör med varandra. Jag menar på allvar att verkligheten är relationell.

En av de forskare vars arbete Yong tar upp beskriver moderna hem som bakteriefattiga öknar. Hygien är inget självändamål: vissa bakterier har inflammationshämmande verkan. Saknas de är det risk att kroppens immunförsvar överreagerar på damm eller pollen. Här, tror man, finns en förklaring till det stora antalet allergier. Kanske kommer den som flyttar in i en nybyggd lägenhet snart att kunna köpa en sprejburk med en mix av önskvärda bakterier.

Etniska rensningar har mänskligheten lärt oss se faran med. Här blir det tydligt att alla former av rensningar och renodlingar är problematiska, eller rent av livsfientliga. Blandningar och samverkan är förutsättningen för både liv och kunskapsutveckling, i såväl naturen som kulturen. Bakterierna är våra vänner och strävan efter det kliniskt rena är ett slags dödslängtan. Paradoxalt nog (fast intressant att studera för kulturvetaren) äger människan en föreställningsförmåga som trotsar fantasin. Kulturen är resultatet av ett slags samverkan i och med att den består av både absoluta tillstånd/förhållanden och tvingande föreställningar om hur det bör vara. Inget av detta går att bortse från, men det går att lära sig förstå relationen mellan och kontingenserna går att undersöka för att förstå vad som är som det måste och vad som går att förändra. Inställningen till bakterier både kan och måste förändras, för livets och hållbarhetens skull. Vi behöver varandra (och varandra inbegriper här enormt mycket mer än bara människor).

Ordet ”symbios” får lätt en positiv klang, skriver Yong, men vi ska inte tro att bakterierna plötsligt är våra vänner bara för att vi har övergett utrota-varenda-jävel-strategin. ”Symbios är konflikt”, säger evolutionsbiologen Toby Kiers – en konflikt som aldrig löses, en ständig dragkamp mellan motstridiga intressen. En viss liten skalbagge är beroende av sina inneboende bakterier för ett par ämnen som gör skalet riktigt hårt. När skalet är färdigbildat dödar den bakterierna och återvinner dem som näring. Naturen är inte sentimental.

Just så vill jag se på samtal, som ett slags kontrollerad konflikt med både kritisk och konstruktiv potential. Det är inte en metod för att komma överens utan en livshållning, en kunskapssyn och ett sammanhang att lyssna, lära och utvecklas genom. Debatten handlar om att vinna, om att tysta den andre och om att själv få tala så mycket som möjligt. Där förlorar man om man inte kan försvara sina tankar. I ett samtal blir alla vinnare genom att betoningen i samverkan ligger på vägen fram, inte slutmålet. Debatten är en arena för kamp. Samtalet ett konstruktivt mellanrum, en plats att utvecklas på, tillsammans. När man inte måste komma fram till vem eller vad som är bäst finns både tid och utrymme att reflektera över vad som fungerar, och alla har allt att vinna på att lyssna på varandra. Konflikter blir bara destruktiva om dess enda mål är att någon ska avgå med segern. Accepterar man istället konflikten som en nödvändig del av livet öppnar sig möjligheter, för med stöd i den tanken kan ett helt annat och mer hållbart samhälle växa fram. Genom att förstå konfliktens natur och logik ökar förståelsen för livet och behovet av mångfald och samverkan, inte för att det är enkelt utan för att det är nödvändigt. Genom att acceptera konflikten som normaltillståndet uppskattar man också tillvarons ljusa sidor bättre. Konsensus är undantaget, inte regeln. Med bara ett så litet perspektivskifte kan mycket förändras till det bättre på kort tid och utan dyrbara reformer och omorganiseringar.

Men nog om det! Ni väntar säkert på att få läsa något om hur bakterier ger upphov till fetma, depression, allergier och autism. Om vi bara är lyhörda för vad våra bakterier vill äta till middag har vi snart löst alla sådana problem – eller också kan vi svälja en bakteriedrink som gör oss lugnare och mer produktiva, allt efter situationens krav, vilket i de flesta fall betyder arbetslivets.

Lyhördhet är ett ord som röner alldeles för lite uppskattning i dagens prestations- och målfokuserade samhälle. Ödmjukhet, godhet, vishet, solidaritet och samverkan är samma andras barn som lyhördhet. Dess ord och framförallt egenskaperna som orden beskriver behöver uppvärderas. Stress är ett växande problem, både för folkhälsan, beslutsfattandet och på sikt även för produktiviteten. Finns det tid att tänka och vara lyhörd på fler aspekter av livet än budgetdisciplin och lönsamhet ökar samhällets möjligheter att utvecklas i en mer hållbar riktning dramatiskt. Bara genom att ge kan kan man få. Och genom att känna bakterierna och varandra bättre minskar den irrationella rädslan för allt som är främmande och chansen ökar att främlingsfientligheten minskar och det i sin tur ökar chansen för fler att engagera sig i samverkan. På det sättet kan ett mer hållbart samhälle och en bättre skola byggas från grunden.

Det finns extrema exempel på mikroorganismer som förändrar sin värds beteende. Toxoplasma gondii är en parasit som gör att möss inte längre blir rädda för katter. Tvärtom, de söker sig till katter och blir uppätna, vilket Toxoplasma vill, eftersom parasiten bara kan föröka sig i en kattkropp. En grupp getingar visade sig bara bestå av honor som kunde föröka sig asexuellt: de var infekterade av bakterien Wolbachia, som inte har något behov av hanar, eftersom den överförs via honornas ägg från en generation till nästa. Får getingarna antibiotika som dödar Wolbachia återkommer hanarna. Genom att byta ut deras tarmflora har forskare lyckats göra feta labbmöss magra och tvärtom. I andra försök har passiva, asociala möss fått ett mer normalt beteende efter ett utbyte av magbakterier och omvänt: tarmflora från autistiska barn har visat sig göra möss passiva och asociala.

Ingenting är gott per se. När jag läser detta aktiveras mitt kritiska larmsystem, för här låter det som upplagt för ett slags bakteriellt ingenjörsskap. Jag tror på samverkan, inte på målstyrning. Livet är icke-linjär förändring och alla försök att styra processen är en farlig lek med elden. Lika farlig som tanken på etnisk rensning är tanken på målstyrning av komplexa processer. Vi ska inte lära känna bakterierna och lära oss samverka med dem för att styra människan, kulturen eller samhället mot mål. Vi ska samverka för allas bästa och just för att livet inte har något mål, bara en riktning. Självklart ska kunskapen användas för att försöka förbättra, men den processen måste hela tiden hållas igång. Effektivisering eller målstyrning och kvalitetssäkring är motsatsen till hållbarhet eftersom det är tankar som utgår från orimliga antaganden om livet och verkligheten. Pengar är liksom bakterier ett slags samverkanspartner, men den riskerar liksom bakterierna hela tiden att bli sitt eget syfte. Betoningen på en eller ett ett, den eller det bästa, i en RELATION är förödande för båda, för alla, parter. Balans och jämvikt är nödvändig och det är tillstånd som är lättare att nå och hantera om förändringshastigheten inte är uppdriven till max. Systemet som helhet är en relation och liksom alla maskiner finns en gräns för hur hårt de kan drivas.

Resultaten är suggestiva, men Yong är återhållsam. Det vi håller på att lära oss om bakterierna bör få oss att undvika förenklade orsak–verkan-samband, anser han. Vart vi än tittar upptäcker vi svåröverskådliga nätverk av ömsesidiga inflytelser. En kombination av elva bakterier verkar ligga bakom sjukdomen kwashiorkor, vanlig i Afrika. Åtminstone ett par av dem har samtidigt positiva effekter i kroppen. En annan bakterie, Heliobacter pylori, ger oss magsår, men minskar samtidigt risken för matstrupscancer.

Komplexitet och kausalitet, livet och verkligheten. Den logik som dominerar tänkandet i idag är linjär och utgår från att det ena ger det andra. Utgångspunkten är att har man bara tillräckligt med data kan allting räknas på. Forskningen om bakterier visar att så inte alls är fallet i relationen mellan människan och bakterierna, och mycket talar för att den linjära logiken är en villfarelse. Ekonomiskt framgångsrik, men förödande på sikt för hållbarheten. Detta måste vi först inse, sedan lära oss förstå och använda. Därefter kan ett nytt samhälle och en mer livsbejakande kultur växa fram, mellan och som ett resultat av samverkan. Inget är någonsin givet på förhand, allt blir till genom processer av ömsesidig tillblivelse, som ibland pågår medvetet och uttalat och ibland bara parallellt. Ingen människa är dock en ö. Ensam är inte stark. Allt och alla lever och dör med graden av samverkan.

Organismernas samarbete slutar inte med bakterier. Tittar man närmare på slemhinnorna, som är kroppens främsta skydd mot bakterier, ser man att de innehåller mängder av virus. De flesta virus är bakteriofager, det vill säga specialister på att infektera och döda bakterier. Ibland påminner samarbetet om ryska dockor: Yong beskriver ett fall där en bladlus, en bakterie inuti bladlusen och ett virus inuti bakterierna samarbetar mot en gemensam fiende, en getingart som lägger ägg i bladlössen. Finns alla länkar i kedjan på plats dör getinglarverna i stället för att äta upp bladlössen.

Genom att utgå från människan som ett slags centrum glömmer man förfärande lätt bort att människa är ett kollektivt, emergent fenomen, ett resultat av samverkan på nivå efter nivå under resultatet som känns igen som jag och du. Samverkan slutar dock inte där, den fortsätter och ger upphov till kultur, till samhällen och till livet på jorden som helhet. Allting går in i och ut ur vartannat. Samverkan är inte ett projekt, det är en förutsättning för att kunna tänka tanken om projektet som ett sätt att lösa ett problem. Verkligheten består av och förändras i relationer. Därför är mellanrummen så oerhört viktiga att värna, för där finns kunskap att hämta. Och tanken på processer och förändring, tillblivelse och rörelse är nödvändig för att en bättre förståelse för livet och förutsättningarna för hållbarhet ska kunna växa fram. Kunskap uppstår och sprids mellan människor, liksom allting annat. Sjukdomar, samverkan, förståelse, solidaritet, krig och så vidare. Samverkan, överallt samverkan. Med eller mot och på gott och ont. Det handlar inte om att välja eller vara för eller mot, utan om att acceptera själva grunden för verkligheten och utgångspunkten för samhällsförändringen som varken har mål eller går att styra. Viljans kraft är häpnadsväckande stor, men den har en gräns och mot multiresitsrenta bakterier eller dumhet står den sig slätt. Verkligheten är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Det blir förhoppningsvis både Trump och hans väljare varse. Det går att vinna ett val på (van)föreställningar och vilja, men det går inte att styra ett land med det som utgångspunkt. För att klara ett så pass komplext uppdrag (utan att köra allt i botten) behövs ödmjukhet, godhet, vishet, solidaritet och samverkan.

Yong undviker vidlyftiga spekulationer, men mot slutet av boken träffar han mikrobiologen Jack Gilbert. Gilbert har studerat bakterielivet i hushållen (The home microbiome project) och vill nu ta sina kunskaper vidare för att skräddarsy bakteriefloran i byggnader och hela städer. I Ted-föreläsningen ”We’re covered in germs. Let’s design for that” (2013) berättade ekologen Jessica Green att olika delar av samma kontorsbyggnad har visat sig innehålla olika bakteriekulturer. Hur vi utformar ventilationssystem och andra detaljer påverkar bakteriemiljön i våra byggnader. I framtiden kan det bli en självklar del av en arkitekts jobb att designa byggnadernas bakterieliv. Gilbert tänker sig sjukhus som avsiktligt befolkar salarna med inflammationshämmande bakterier: de kan vara ett pålitligare skydd mot skadliga bakterier än ansträngningen att upprätthålla total sterilitet.

Det är en fundamental skillnad mellan att försöka förstå samband och relationer, och att försöka kontrollera och målsyra (komplexa) processer. Den skillnaden bortser alldeles för många, alldeles för ofta från, och det är förfärande lätt att missa skillnaden för den är så liten och tillsynes obetydlig. Fast det gäller ju bakterierna också, vilket nu visar sig allt tydligare vara ett misstag. Påminner om de multiresistenta bakterierna som delvis är ett resultat av människans destruktiva men lockande dröm om kontroll över naturen. Bakterierna kan bli våra vänner, men liksom med alla verkliga vänner måste relationen och samverkan mellan bygga på respekt. Ömsesidig respekt, även om det är svårt att kräva av bakterierna. Det är människan som har tankeförmåga och kan agera annorlunda och med utgångspunkt i kunskap. Kunskapens värde och mening handlar dock inte om att den möjliggör kontroll, för det är som synes en omöjlig och farlig dröm. Forskningens värde ligger i dess förmåga att hjälpa mänskligheten att bygga och förvalta mer hållbara samhällen. Livet på jorden är inte skapat för människans skull, det är tvärtom människan som skapats av och för livet TILLSAMMANS med allt och alla andra.

När naturvetenskapen slår upp dörren till ett nytt, spännande forskningsfält blir det ofta en modell för hur människor långt utanför labben tänker om sig själva och sin värld. Walt Whitmans dikt ”Song of myself”, från vilken Yong har lånat titeln ”I contain multitudes”, börjar med att Whitman använder sig av atomer som poetiskt bildmaterial. Frasen ”den själviska genen”, som Richard Dawkins myntade 1976, plockades snabbt upp av folk som inte visste ett dugg om gener, men använde den för att legitimera sin egen själviskhet. Mot Dawkins uttalade intentioner användes frasen som stöd för en krass ideologi om hur samhället borde vara beskaffat.

Låt oss hoppas att kunskapen om bakterier kan påverka tänkandet, kulturen och synen på hur man bygger ett hållbart samhälle. Fast detta är inga nya tankar för mig som kulturvetare. Jag har närmat mig samma insikter från ett annat håll, bland annat (men inte bara) med hjälp av Deleuze och Guattari. Insikten om betydelsen av relationer och samverkan måste inte ta omvägen om bakterier, men det är ofta så som verklig, viktig kunskap växer. Lärande är heller ingen linjär process. Kunskap växer mellan människor och vägar mot bättre vetande är oftare omvägar än raka spår mot ett mål. Några genvägar finns inte och därför är jag så kritisk mot tanken på att utbildning ska effektiviseras. Om det är något skolan och utbildningssystemet behöver så är det tid att tänka, ödmjukhet och samverkan, marginaler och mellanmänsklig tillit till processen som sådan.

Yongs väv av globala beroenden är så långt man kan komma från vulgärversionen av biologin som en marknadsplats av ensamma, egennyttiga individer. Det är lätt att associera från Yongs bok till det som kallas ”complexity studies” – studiet av grundläggande lagar för alla slags komplexa system, från biologi till ekonomi och dataprogram.

Exakt samma association som jag gör. Livet och kulturen är komplexa, icke-linjära processer av tillblivelse. Komplexa system går inte att kontrollera, man kan bara bli bättre på att förstå avsaknaden av logik och dess konsekvenser. Komplexa processer kan inte styras, men de kan påverkas på marginalen. Att peka på omöjligheten med styrning och problemen med kontroll handlar inte om att vara negativ eller uppgiven, utan om att visa på vikten av anpassning till verkligheten. Hybris straffar sig alltid och försöker man kontrollera och styra det okontrollerbara och komplexa kommer det att kosta, dels i bortkastade resurser, dels i förlorade möjligheter att vända den destruktiva utvecklingen. Idag gör vi precis tvärt om, vi fortsätter ännu mer ihärdigt med mer av samma, när de önskade resultaten uteblir. Ska klimatutmaningen kunna hanteras krävs nytänkande, och alla utryck för önsketänkande måste stoppas. Det enda man kan ändra och har kontroll över är inställningen och synen på kunskap och kultur.

Vilken samhällssyn och vilka metaforer kommer de nya insikterna om bakterielivet att ge upphov till? Kommer pendeln att svänga mot en bättre förståelse för komplicerade samband? Ju krångligare och mer sammansatt, desto mer spännande, kan man tycka, och desto mer likt vår upplevelse av världen, om vi erkänner hur sammansatta våra erfarenheter faktiskt är. Nätverk av ömsesidigt påverkande faktorer finns ju inte bara inom biologin; att tänka i sådana termer är lika nödvändigt inom psykologin och sociologin, liksom för historiker och politiker. Med ”Sedernas historia” och ”Från svärdet till plikten” (1939) försökte den tyske sociologen Norbert Elias beskriva hur den stora väven av sociala nätverk fungerar. Myriader av individuella reaktioner på andras reaktioner utgör en kraft som driver historien framåt och som på lång sikt får konsekvenser som ingen av aktörerna har räknat med. Detta är, för Elias, förklaringen till att medeltiden övergick i renässansen och moderniteten.

Som sagt. Kunskapens vägar äro outgrundliga och man kan aldrig avgöra på förhand vad som är nyttig kunskap, vad som är överspelad kunskap eller destruktiva föreställningar om rätt och fel, önskvärt och problematiskt. Ödmjukhet inför verklighetens komplexitet är viktigare än någonsin i det utsatta läge som mänskligheten och livet på jorden befinner sig i.

Eller kommer alltihop bara att sluta med en hylla med nyttiga bakteriesmoothies bredvid yoghurten i livsmedelsbutikens kyl? Det är lättare att göra ett framgångsrikt slagord av ”den själviska genen” än av ”det är komplicerat”.

Försöker att inte drabbas av uppgivenhet när jag läser slutorden, men det är svårt. Efter alla år av kulturstudier och otaliga försök att nå ut med lärdomarna som forskningen gett mig, vilket ibland rönt viss uppmärksamhet men som alldeles för lätt löses upp i tomma intet eller förlöjligats, står det klart att svaret: Det är komplext (det är en enorm skillnad mellan komplex och komplicerad), ytterst sällan fungerar och tas på allvar, trots att det är en sann beskrivning av verkligheten som det finns enormt mycket och övertygande evidens att luta sig mot. Evidens brukar vara vad som krävs för att få gehör, men det gäller bara när forskningen kommer fram till saker som människor vill höra. Det är den tragiska sanningen, vilken jag som kulturvetare både forskar om och drabbas av.