Ingångar till Tusen platåer 3

Fortsätter där jag slutade förra posten, mitt i Christopher Kullenbergs föreläsning om boken Tusen platåer, på Göteborgs Stadsbibliotek. Ambitionen är inte att sammanfatta eller återge vad som blev sagt eller vad som står i boken. Som vanligt tänker jag med. Jag stjäl Kullenbergs stöld av tankarna som Deleuze och Guattari publicerade 1980, men som fortfarande talar till oss. Det är så som kunskap hålls vid liv, genom att bråkas med och reflekteras kring. Genom att tänka tillsammans, i samtal istället för debatt, i en anda av nyfikenhet och med en ömsesidig önskan om att förstå livet bättre. Annars blir det simulering. Identisk upprepning. Det är i resonansen som nyanser och fördjupning uppstår. Simulacra är en kopia av en kopia, eller en bild som uppvisar både likhet och skillnad i förhållande till det bilden beskriver. Jag vill inte passivt återge, jag vill lära mig mer, vill utvecklas. Det är en livshållning. Det är så jag försöker vara lärare också. Vill inte att studenterna ska upprepa, varken det som står i böckerna eller det jag säger på föreläsningarna. Jag vill tänka tillsammans, vill hjälpa studenterna att utvecklas och bli självständiga, kritiska och visionära.

Idag fokuseras på mål, kontroll och effektivitet. Samhällsbyggande och utbildning liknar allt mer ett slags pusselläggande. Allt är timat och klart, in i minsta detalj. Både målet och vägen fram finns tydligt beskriven i manualen, som alla ska följa. Nåde den som avviker från den rätta vägen. Bitarna som identifierats och kvalitetstestats ska så snabbt som möjligt passas in i ramen. Debatten avgör vems mål och väg som är den bästa. Må bäste man vinna är slagordet i politiken. Det finns bara plats för en eller ett, i alla sammanhang. Tänk om det fanns utrymme för kreativitet. Tänk om vi samtalade om våra visioner och skapade en nyskapande, spännande mosaik av skärvorna som finns tillgängliga istället för att sträva efter det enda målet. Tänk om det fanns tid att tänka, tänka om och tänka nytt. Deleuze och Guattari ger oss verktyg att öppna upp och reflektera över tillvaron. De talar inte om det som är, utan om det som skulle kunna bli. Nu är ett slags möjligheternas rum mellan då och sedan. Istället för att okritiskt sträva mot mål borde vi stanna upp och fråga: Vart är vi på väg?

Det går inte så bra just nu. Världen står och väger. I januari byter USA president och i Europa söker populister mandat för en politik byggd på enkla, orimliga lösningar som paketerats på ett snyggt sätt och marknadsfört genom att tala till känslorna. Allt fler pekar på oroväckande likheter mellan samtiden och 1930-talets Tyskland. Det betyder inte att det måste bli så. Framtiden är öppen. Men ser vi inte upp. Tar vi inte hoten på allvar. Reflekterar vi inte över vart vi är på väg. Följer vi okritiskt den enda vägen och likt pusselbitar lydigt fogar oss i den stora planen, kan det sluta med förskräckelse. Tusen platåer handlar om det. Det är en bok som varnar för det. Det är dock inte en undergångsbok. Den är fylld av verktyg, uppslag, ingångar, utgångar, möjligheter och utmaningar som kan användas för att förhindra hotande katastrofer som på samma sätt som alternativen finns inbyggda i helheten. Boken handlar om hur allt och alla hänger ihop. Läser vad jag skrev i mina anteckningar.

Jorden är ett energiflöde, en sammanhållen helhet som förändras i dynamiken mellan krafter och stratifieringar, avlagringar. Livet har uppstått på jorden, och är ett slags rekonstruktion av världen. Det finns en relation mellan människor och kultur och liv och geologi: Livet är resultatet av samproduktion. Allt liv är beroende av vartannat och hänger ihop. En komplex helhet bestående av kopplingar. Geologi, biologi, kemi, fysik och så vidare. Vetenskapen är en anordning som producerar kunskap: Och kunskap är mer eller mindre användbar, den är inte sann eller falsk. Samtal leder till förståelse, debatt leder till FÖRKLARINGEN. 

Kullenberg berörde detta. Nu minns jag inte vilka ord och tankar som är mina och vilka som är hans, men eftersom jag öppen med att jag stjäl innehållet och att detta är min text, mitt försök att skapa något nytt av det som står i boken och det som sades på föreläsningen är det till mig kritiken ska riktas. Jag vill som sagt inte tala om hur det är eller hur man måste tänka, jag vill samtala och lära mig mer. Kulturen blir till i samma rörelse som jag, och du och alla andra. Kulturen består av tankar, ting och materia. Livet på jorden är ett resultat av samproduktion. Platån som Kullenberg talade om är Moralens geologi. Etik är stratifierade föreställningar, sedimenterade handlingsmönster. Kulturen förändras på samma sätt som naturen, och det är mellanrummen som betyder något. Därför illustreras kapitlet med en hummer. Det som håller samman. Gud är en hummer, står det i texten. Och den fiktive Professor Challenger, som Deleuze och Guattari stulit från Sir Arthur Conan Doyle (kultur handlar om att stjäla och den förändras genom stölder av stölder av stölder), som håller föreläsningen som beskrivs liknar allt mer en hummer. Mot slutet av texten har han utvecklat klor ...

Jag återvänder till en äldre text här på bloggen, som handlar om just detta: Är Challenger en hummer? Är han den eller det som håller samman? Mellanrummet som förbinder allt och alla? Det går att ana något sådant här (i slutet av Moralens geologi), ett slags dubbelbindning. Mechanosfären eller rhizosfären är strukturer utan centrum, är relationer av relationer av relationer. Enligt Gregory Bateson (som Deleuze och Guattari ofta hänvisar till och är en forskare som befinner sig mellan naturvetenskapen och kulturvetenskapen) är en double bind,

a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms.

Moralens geologi handlar om dubbelbindningar. De finns överallt, och ger upphov till effekter. Den som fastnar i en låsning där det inte spelar någon roll vad hen gör kommer att drivas till galenskapens rand. Är det vad som håller på att hända? Allt fler mår allt sämre och de enda lösningarna vi har till vårt förfogande är mer av samma, för vi har bestämt oss på förhand vad som är bra och vad som är dåligt. Vi är i desperat behov en en ny moral, av nytänkande. För att bryta mönstret behövs inspiration till nytänkande. Ibland behöver man tvingas tänka i nya banor. Deleuze och Guattari skriver texter som får den effekten, i alla fall fungerar det så för mig. Det finns andra texter också. Till exempel nämnde Gregory Bateson, som skriver följande i boken Mind and Nature. A Necessary Unity. I kapitlet "Det mönster som binder samman" ställer han frågan:

Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?

Moralen är geologi och geologin är moral. Jag är du och du är jag. Tillsammans med andra bildar vi mönster som förbinder oss med varandra, och som förenar allt och alla. Kaos -- Struktur. Andas in, andas ut. Upplösning -- Sammanhållning. Det är i mellanrummen förändringen uppstår och världen och livet blir till. Människan är som ett vulkanutbrott, säger Kullenberg. En förändrande kraft med makt att utplåna, eller bygga upp. Därför menar jag att det är så oerhört viktigt att tänka kring relationer och konsekvenser. Deleuze och Guattari hjälper oss se oväntade samband och ger oss verktyg att förstå a-parallella blick av ömsesidigt förändring och utveckling (vilket syftar på getingen och orkidén i förra posten).

Föreläsningen fortsätter. Kullenberg talar om språket. Nästa platå: Lingvistikens postulat. Utsagan är en order. Språket är inte information, inte ett medium för överföring. Språket är genomsyrat av makt och ger upphov till effekter i eget namn. Språk är aktivitet och skapande. Kulturen blir till genom att tankar blir ord och ord bli till handling. Deleuze och Guattari skriver om ordets makt att förändra och använder kaparen som befinner sig i ett plan 10000 meter över marken som exempel. "Sitt stilla och gör inget dumt. Detta är en kapning", kanske hen säger och håller upp en pistol för att visa på allvaret i situationen. Orden är en performativ handling. Hela flygplanet förvandlas ögonblickligen, från ett flygplan där man sover, äter, umgås och väntar på som och semester. Till ett fängelse. Före och efter ordens uttalande är planet och alla passagerarna något annat. Ordens BETYDELSE är inte det viktiga, utan vad orden gör. När Jimmie Åkesson säger att det är känslan som räknas är det i någon mening bara ord, men han vill något med orden. Han vill att vår bild av Sverige ska förändras och att vi ska se det han ser: Flyktingar som ett hot, istället för som en möjlighet. Och orden har makten att förändra. Därför kan man skratta åt galenskaperna som avslöjas gång på gång om SD. Förhoppningsvis skrattas det inte lika mycket idag när Donald Trump blivit vald till president, trots att alla mätningar visade att Clinton ledde och trots att etablissemanget uppfattade honom som en lögnare, ett skämt. När han svär presidenteden i januari är det bara ord, ord som bekräftar det som redan är ett faktum. Utan att orden uttalas kan han dock inte bli president.

En timme går fort. Kullenberg avslutar dock snyggt med en reflektion över platån: Mikropolitik och segmenteringar. Vad är det som gör ett samhälle till ett samhälle? Är det som Emile Durkheim hävdade, stabila strukturer och kontinuitet? Eller är det som Gabriel Tarde (som var samtida med Durkheim, men som förlorade striden om inflytande och glömdes bort) menar upprepade imitationer? Inget har förändrats, allt är sig likt. Fast beroende på hur man förstår det man ser ger det upphov till olika förklaringar, och även olika hinder och möjligheter. Platån handlar om fascismens framväxt. Hur är nazismen och fascismen möjlig, undrar Deleuze och Guattari? Hur kunde Tyskland välja Hitler till sin ledare? Var de förda bakom ljuset? Nej, menar Deleuze och Guattari, Hitler valdes på en mikronivå. Nazisterna kom till makten av rörelser som utspelades så att säga under radarn. Liksom Donald Trump, Brexit och andra populistiska strömningar. Valresultaten är effekter av en decentraliserad ordning vilken hålls samman av rädsla. Påminner än en gång om Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Fakta talar för att det går bra för Sverige, men "det är känslan som räknas!". Det är ord som ekar av hemskheter. Rädsla är en mäktig kraft och den som kan kanalisera den och placera sig själv i förgrunden av rörelsen får makt, enorm makt. En makt som inga lagar eller strukturer i världen rår på. Många är rädda för totalitära stater, för diktatorn som kräver lydnad och kontroll. Den totalitära staten är repressiv, säger Kullenberg, och den utövar kontroll uppifrån. Fascismen är folklig och kanaliserar makt underifrån.

Det skrämmande med fascismen är att den finns överallt. Den lever på rädsla och osäkerhet, och växer i okunskap och informerad ignorans. Fascismens röst är jag, jag, jag. Vi mot dom, och "snart smäller det". Orden och talet om PK-eliten, åsiktskorridoren, det folkföraktande etablissemanget är ord som yttras för att bygga murar och sprida rädsla, men hotet kommer varken uppifrån eller utifrån. Det kommer inifrån och mellan oss alla. Fascismen är suicidal eftersom den lever på ett självförbrännande hat som förr eller senare vänds inåt, mot den som hatar. Rädslan är det enda som verkligen skrämmer. Låter man rädslan ta över blir man slav under en destruktiv känsla som äter upp en själv och samhället man lever i, inifrån.

Deleuze och Guattari har skapat en filosofi som fungerar som motmakt mot alla tendenser till fascism. Nazismen går aldrig att utrota, likt råttor utgör den ett slags medskapare av livet som vi känner det. Den finns där mellan och under ytan och är en utmaning som ständigt måste hanteras. Vart är vi på väg? Vi behöver samtala om det. Tusen platåer är sprängfylld med uppslag till samtal om hoten och möjligheterna som också finns överallt. Tack för det Deleuze och Guattari, och tack Christopher Kullenberg, som också bloggar på Intensifier i Deleuzisk anda.