Illusioner av valfrihet, rationalitet och kontroll

Än en gång hittar jag uppslag att blogga om på Under Strecket. Denna gång är det Fredrik Svenaeus från Södertörn som står bakom texten jag tänker med, som handlar om valfrihetens dilemman och paradoxer. Det blir ett samtal om ett samtal om ett samtal för utgångspunkten för Svenaeus tankar är boken Valfrihetens tyranni, (övers: Oskar Söderlind; Tankekraft förlag) författad av den slovenska psykoanalytikern och kulturteoretikern Renata Salecl.

Salecl är en del av den så kallade Ljubljanaskolan vars mest kända medlem är Slavoj Žižek och som verkar i den franske psykoanalytikern Jacques Lacans anda. Lacans idéer i kombination med tysk filosofi appliceras på allt från Eurovision Song Contest till ­finanskrisen för att bättre förstå vår samtid och belysa dess patologiska tendenser. Sloveniens och hela Östeuropas samtidshistoria är viktig i sammanhanget, genom det snabba skiftet från en kommunistisk till en kapitalistisk och nationalistisk agenda som ägde rum på 90-talet. Salecl blev doktor i såväl filosofi som sociologi på 80-talet i Ljubljana och är idag professor i juridik vid olika universitet i London och i New York. Precis som Žižek rör hon sig över ämnes- och nationsgränserna med en förbluffande lätthet och snabbhet i sina kulturteoretiska analyser.

Tillvarons kontingenter behöver undersökas. Problemen som går att härleda till det som är och tas för givet behöver undersökas, för är tankarna, lösningarna, sätten att organisera samhället och människornas vardag inte NÖDVÄNDIGA kan de förändras och grunden för problemen undanröjas. Kulturvetenskapliga analyser handlar om det som är och det som skulle kunna vara. Ett slags ständigt samtal om tillvarons föränderlighet och kulturens konsekvenser. Och valfrihet är ett inslag i samhället och kulturen som behöver undersökas eftersom det påverkar många olika aspekter av livet och tänkandet. Att människor vill välja är inte svårt att förstå, eller att det finns en lockelse i att erbjuda valfrihet. Frågan är vad de ökande möjligheterna att välja gör med oss, både som kultur och individer. Även utan kunskap om hur stor valfriheten är egentligen, eller om valfriheten i själva verket är skenbar, är frågan viktig att undersöka.

Enligt den så kallade rational choice-teorin kal­kylerar man med sina olika preferenser när man ställs inför en valsituation. Vad talar för att välja A i kontrast till att välja B eller C? Vilka är vinsterna respektive förlusterna med de olika alternativen? Bara genom att uppfatta och behandla valsituationer på ett sådant sätt kan vi fatta rationella beslut och få det som vi vill ha det i livet. Bara på så sätt kan vi bli de personer som vi verkligen vill vara.

Salecls genomgående kritik av rational choice-teorin är att de val vi träffar i livet mycket sällan är medvetna eller rationella på detta sätt, och att de inte heller bör vara det.

Det finns gott om stöd för tanken att valen som görs i praktiken inte är rationella eller styrs av logik. Insikten har dock svårt att haka fast i det allmänna medvetandet, för människor i gemen vill uppfatta både sig själva och andra som rationella. Insikten om hur lite av det som sker i samhället styrs av regler, kontrollsystem och rationalitet är dessutom skrämmande. Fast om det nu är så att människan i hög grad styrs av affekter vore det idiotiskt att förneka det och avstå från att undersöka saken. Det är inte kulturvetarnas fel att verkligheten ser ut och fungerar som den gör. Man kan tycka vad man vill om resultatet, och är det felaktigt ska det kritiseras, men är det sant och fungerar bör kunskapen så klart användas. Tyvärr möts kulturvetare ofta av skepsis, för att resultaten inte överensstämmer med rådande kulturella föreställningar om vad vetenskap är och vad som kännetecknar verklig, viktig kunskap. Det är ett annat exempel på känslornas makt över tanken. Vem väljer man att lyssna och lita på?

Vi väljer på basis av vårt känslomässiga begär, som styrs av omedvetna processer och som per definition aldrig kan tillfredsställas. Vi åtrår nämligen alltid djupast det vi inte kan få och blir därför besvikna när vi får det vi trodde vi ville ha – och börjar genast längta efter ­något annat. Men ännu värre än dessa besvikelser är kanske den ångest som uppstår till följd av kravet att ständigt behöva välja. Valfriheten är den sen­moderna människans livsfundament och inget ämne är för litet eller trivialt för att ingå i den individuella kalkyl där traditionens hierarkier har upplösts. Att samhället eller någon annan icke självvald auktoritet skulle tala om för en vad man behöver eller hur man ska leva upplevs som en form av förtryck. Den attityden finner vi hos såväl nyliberaler som identitetstänkare i Sverige idag.

Här finns så enormt mycket klokskap koncentrerad i ett kort stycke text. Kanske är det skammen över insikten om att man är slav under egna och andras känslor som gör att valfriheten idealiseras? Kunskapen bottnar i grundläggande psykologi. Den klassiska sketchen av Hasse och Tage, där Gösta Ekman inte kan bestämma sig för om han ska köpa Aftonbladet eller Expressen, som skapades i ett helt annat samhälle med långt färre valmöjligheter -- ingen valde då telefonbolag, elbolag, skola eller TV-kanal, och dessutom var utbudet som gick att välja mellan väldigt mycket mindre -- är talande på många olika sätt. Vad är det man skrattar åt? Det är att Ekman lägger ner så stor möda på ett så pass trivialt val, att han inte bara tar en tidning och ägnar sin tid åt livets väsentligheter. Sketchen speglar en helt annan tid, ett helt annat samhälle. Där och då fanns dels tid att välja, dels behövde man inte välja mellan så mycket. Idag TVINGAS man allt oftare välja, och sedan får man leva med resultatet. Väljandet tar tid och stjäl fokus och uppmärksamhet från livets väsentligheter. Ska man välja en stor eller liten kaffe? En bulle till kaffet? När en resa ska bokas finns det flera sajter på nätet att välja mellan, vilka hjälper en att välja. Genom hela dagen, året, livet ställs nutidsmänniskan för ständiga val där alla var hänvisade till samma lösning, på gott och på ont. Förr tänkte ingen i vardagen på varifrån elen kom ifrån, bara på vad den kostade (men alla betalade samma pris). Det klagades på Televerket, men det gick lika bra att ringa då som nu. Det enda som förändrats är möjligheten att välja, och med tanke på vad psykologin säger om valfrihetens känslomässiga och kognitiva effekter borde det mana till eftertanke. Vad händer när man måste välja skola? Blir man lyckligare av det, och blir den generella kunskapsnivån och förmågan att tänka kritiskt, analytiskt i landet som helheten bättre? Eller är det bara (den irrationella) önskan att få välja som tillfredsställs? Hur mycket tid och resurser går egentligen åt för att effektuera alla dessa olika val? Skulle den tiden och de resurserna istället kunna användas bättre? Det är verkligt viktiga frågor som behöver ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag.

Eftersom valmöjligheterna är så stora när man som konsument ska bestämma sig för en produkt eller tjänst är risken uppenbar att man inte gör det optimala valet. Att informera sig om alla möjligheter och värdera och väga dem mot varandra på ett rationellt sätt är i praktiken nästintill omöjligt. Man kan köpa hjälp av experter, men i så fall måste man först välja vem man ska lita på.

Detta vet alla. Ändå talas det om behovet av att ÖKA möjligheterna att välja. Varför, och vilka blir konsekvenserna? Idag debatteras det flitigt för eller mot ökad valfrihet, för eller mot vinst och så vidare. Varför inte samtala istället, om konsekvenserna av valfrihet och tvånget att välja. Ytterst handlar det ju om strävan efter att leva ett gott liv. Vi säger ju dessutom att människan är rationell, så varför inte använda förmågan på bästa sätt. Att tvingas välja mellan 30 olika sorters kaffe, 10 olika smörgåsar och om det ska vara take-away eller inte, om man ska betala med kort eller kontanter, samt om man inte vill ha en extra shot för bara 5 kronor tar på krafterna. Att redan innan man kommit fram till jobbet ha gjort av med tid och energi som skulle kunnat användas bättre, påverkar samhället och hållbarheten. 

Dessutom oroar man sig kanske för att man har uppfattat själva avgränsningen av valsituationen på fel sätt. Frågan är kanske inte hur det nya köket ska se ut, utan om det egentligen är ett nytt jobb eller en ny partner man vore i behov av. Och även tillfredsställelsen över att ha träffat ett bra val kan lätt ­förvandlas till ångest över risken att det kommer att visa sig att det trots allt var fel. För att kunna bemästra alla frestelser och inte göra dåliga val ålägger vi oss därför olika former av tvång: dieter, träningsprogram, stränga tidsscheman för arbete och fritid och långa listor på allt som måste göras. Vi söker råd av livsguruer och coacher för att etablera de ramar för vårt liv som samhället och traditionen inte längre kan tillhandahålla.

Varför inte bara säga: STOPP OCH BELÄGG! Låt mig bara vara IFRED. Jag behöver tid att TÄNKA, tid att bara vara. Livet rinner en mellan fingrarna. Jag vill inte behöva välja i tid och otid. Jag vill uppleva livet, inte fokusera på meningslösa val rörande betydelselösa saker som ändå inte gör någon skillnad. Jag vill att mina barn ska gå samma skola som alla andra och därigenom få samma chans att bygga sig ett liv utifrån sina personliga intressen och förmågor. Jag vill att alla ska ha samma telefonbolag, så att alla tillgängliga resurser kan riktas mot och användas till det som verkligen är viktigt: Driftsäkerheten. Vad är värdet med att ha två eller flera distributörer av post, när det enda vi vill är att breven och paketen ska komma fram i tid? Elpriserna är idag högre för alla än innan möjligheten att välja påtvingades oss. Hela samhällets infrastruktur håller på att vittra sönder eftersom bolagen konkurrerar om kundernas uppmärksamhet i den mördande konkurrensen, istället för att fokusera på underhåll, driftsäkerhet och kundnöjdhet. Och politikerna satsar hellre på att bygga en helt ny höghastighetsbana för miljarder än ser till spåren som redan finns faktiskt fungerar. I kampen om väljare är det bättre att satsa stort på nya projekt än att underhålla de gamla.

Att det är så svårt och ångestfyllt att bestämma sig handlar också om att vi, enligt Salecl, egentligen inte väljer det vi själva vill ha utan det vi hoppas att andra ska uppskatta – vi vill ha deras bekräftelse ­eller avund. I själva verket är nästan alla människor, också när de hyllar individualism och normbrytande, mycket osjälvständiga. Att välja något som inte är i överensstämmelse med det gängse handlar ­oftast bara om att vi söker bekräftelse från någon privilegierad eller avantgardistisk grupp som vi vill tillhöra. Försöken att bygga något eget eller äkta innebär en ständig ängslan över att inte få bekräftelse av rätt person.

Människa blir man tillsammans med andra, och ens individuella identitet betraktas genom andras ögon. Ingen människa är en ö, för vi är alla del av samma helhet. Bara genom att inse det och ge upp en del av sin autonomi kan verklig frihet (det vill säga frihet i praktiken, inte i teorin) skapas. Bara i skydd av ett samhälle, det vill säga tillsammans och i samverkan (vilket är omöjligt utan kompromisser) med andra, kan individen vara fri. Fullkomlig frihet är en OMÖJLIG dröm om och längtan efter något som inte existerar. Talet om valfrihet är med andra ord en illusion, ett uttryck för självbedrägeri. Vill man verkligen vara och göra bruk av sin inneboende förmåga till rationalitet är detta saker som måste accepteras och göras till utgångspunkten för samhällsbygget. Valfriheten sliter isär och bygger murar, och leder inte till ökad frihet, bara till mer stress, mindre tid och sämre hållbarhet.

Valfrihetsideologin är den variant av den moderna människans självförverkligande som idag tryckt tillbaka de flesta andra idéer om hur vi bör forma vår identitet utan tillgång till traditionella värdehierarkier. Den har föregångare i romantikernas idé om det mänskliga livet som ett självskapat konstverk, existentialisternas insisterande på att vi är dömda till frihet och kapitalismens hyllande av the self-made man. Politisk frihet och jämlikhet – föreställningen att varje mans och kvinnas röst räknas lika – hör också till denna idétradition som har urholkats och vanställts genom valfrihetstyranniet.

Nästan alla partier idag söker mandat för idén att politikernas uppgift är att öka valfriheten och minska statens makt och inflytande. Ingen ska lägga sig i mitt liv. Var och en sin egen  lyckas smed; är budskapet som säljs in med mördande reklam (för att tränga igenom bruset av alla andra som vill hjälpa oss välja genom att säja på oss sina idéer). Men vad får det för konsekvenser? Vad händer när individerna bryter sig fria från statens tvingande bojor? Jo, man tvingas bara in i andra beroendeförhållanden. Det är ju inte barnen själva som väljer skola, det gör ju föräldrarna åt sina barn. Barnen kan dock inte välja föräldrar, eller familjehistoria. I praktiken kastar oss valfriheten från staten in i andra ofta mer tvingande beroendeförhållanden. Staten är demokratis och den kan fördela makt och dessutom förändras om konsekvenserna visar sig vara negativa. Det går inte att byta föräldrar och släkt och den som försöker göra uppror mot banker, arbetsgivare eller andra möjliggörare som krävs för att man ska klara sig kommer att bli grymt besviken. 

Att livet är ett projekt betyder nämligen idag inte att det är ett konstverk eller ett politiskt bygge; det betyder att det är ett privatekonomiskt företag. Det sätt på vilket managementtermerna smugit sig in i vårt självförverkligande är mycket avslöjande: vi ”investerar” tid och resurser i våra relationer och förväntar oss ”avkastning”. Med jämna mellanrum bör vi ställa upp ”bokslut” och ”omvärdera våra strategier och vår målbild”. Vi är inte bara anställningsbara utan också mer eller mindre konkurrensmässiga på kärleksmarknaden där vi laddar upp våra profiler och får erbjudanden som vi kan tacka ja eller nej till med full ånger- och returrätt.

Att få barn är också en investering och det förefaller därför bara rimligt att vi kan och får ha inflytande över när det ska ske och vad för slags ­avkomma det ska bli. Omständigheter kring föräldraskap regleras bäst av kontrakt, inte bara när vi hyr en livmoder eller köper könsceller, utan också när barnet ska växa upp och förräntas i ett samarbete mellan olika investerare (mammor och pappor).

Är drömmen om valfrihet en önskan i eget namn eller en konsekvens av andra beslut och kulturella normer? Är det individualismen som ger oss valfriheten, eller är det valfriheten som ger oss individualismen? Det är lätt att se som investerare och som nyttomaximerare, men det handlar överallt om relationer. Barnen uppfattas kanske som MINA, men jag är ju också ett barn, mina föräldrars barn. Om jag ser mina barn som en investering måste jag acceptera att själv betraktas som mina föräldrars investering. Utan köpare av bostadsrätter finns inga säljare, och vice versa. Ökar priserna måste även jag betala mer. Det är ett fundamentalt tankefel att enbart identifiera sig med det som KÄNNS bäst. Mäklarna är bra på att trissa upp priserna och gör reklam som riktar sig till dig som SÄLJARE, men om du inte ska bo i en koja i skogen måste du ju samtidigt vara KÖPARE på samma marknad. Det går inte att göra ensidiga val, för allt handlar om relationer. Ingen människa är en ö, det är oerhört viktigt att påminna sig om det! Frihet är aldrig absolut, den är alltid villkorad och relativ.

Den senmoderna valfrihetsmänniskan vill minimera risker och skapa förutsägbarhet – just som de som investerar på aktiemarknaden. Samtidigt vill hon hålla alla dörrar öppna om något bättre skulle dyka upp – ett nytt jobb, en ny partner, ett nytt hus, och så vidare. Det låter sig inte förenas. Men problemen är inte bara att teorin om rationella val och det goda livet som ett företag är felaktiga eller att de gör oss olyckliga; att vi i själva verket lever under större tvång och stress än någonsin trots vår relativa rikedom. Det allvarligaste problemet är, enligt Salecl, att ”succén för valfrihetsideologin i dagens samhälle ligger i att den gjort människor blinda för det faktum att deras faktiska val begränsas mycket hårt av klyftor i samhället och att frågor rörande till ­exempel arbetets organisering, hälsa, säkerhet och miljö i allt högre grad ligger utom räckhåll för vad de kan påverka genom individuella val”.

Valfriheten skymmer sikten och tar fokus från livets verkliga väsentligheter. Samhället håller på att förvandlas till ett illusionstrick där alla lurar varandra att tror att vi lever i den bästa av världar. Det gör vi ju, men sanningen är att vi alltid gör det. Samhället, kulturen och människan är inte som vi önskar att de vore, utan de är som de är. Poängen med och värdet av kulturstudier och analyser av det slag som Saleci visar prov på är att vetenskapen ger kunskap och förståelse för allt som måste accepteras, samtidigt som det ger insikt om vad som kan förändras. Ett annat och bättre samhälle är möjligt, om tillräckligt många bara vill och gör något för att förändra det som är. Fast det krävs tid att tänka efter för att skapa utrymme och möjlighet att faktiskt ta informerade och kloka beslut. Valfrihetshetsen leder i motsatt riktning och tvingar fram mer effektivitet, splittrat fokus och mindre tid. Tvånget att välja gör oss dummare, vilket riskerar utvecklas till en ond spiral.

Men om de fria val som människor faktiskt ­sysselsätter sig med har förvandlats till egocentriska kvasival, hur är det möjligt att befria sig från denna situation? Hur kan vi välja att inte välja utan att vår vägran förvandlas till ännu en sofistikerad disciplineringsloop i valfrihetssystemet? Ett politiskt engagemang som inte är narcissistiskt eller kan tolkas i företagsekonomiska termer är förmodligen Salecls svar. Men det är lättare sagt än gjort för alla oss som älskar att välja. Också när vi plågas av det.

Det handlar inte bara om vem JAG är, för jag är ingenting utan DU. Och samhället växer fram mellan oss och det förändras när och blir hållbart genom vår ömsesidigt insikt om att alla är del av samma VI. Att vara människa är inte att vara fri. Vi är alla beroende av varandra. Ensam är inte stark, bara ENSAM och utlämnad till sin egen narcissistiska beundran av sin egen spegelbild. Samhällets och politikens uppgift är inte att öka medborgarnas möjligheter att välja, utan att begränsa valfriheten. Bara när valen verkligen handlar om viktiga saker kan man tala om frihet att välja, och för att verkligen göra kloka val behövs en skola som fungerar, ett stabilt och hållbart samhälle som alla bidrar till samt tid att tänka över dels vad man ska välja, dels om man ska avstå.

Bara genom att ge upp sin autonomi kan människan bli fri!