Ingångar till Tusen platåer 4

I samband med utgivningen av den svenska översättningen av boken Tusen platåer av Gilles Deleuze och Felix Guattari var det många som skrev texter, och då jag alltid letar efter uppslag att tänka med använder jag nu dessa texter för att fördjupa min egen förståelse och för att dela med mig av tankar som förhoppningsvis kan inspirera någon att tänka vidare på egen hand om den kultur som växer fram mellan oss alla. Här är utgångspunkten Johan Thentes recension i DN, "Lekfull fransk teori med samtida aktualitet".

Postmodernismen av i dag är framför allt en dömande instans där utövarna samlas i grupper som hötter med fingret mot andra grupper i jakt på ekonomiska privilegier. Det är lätt att glömma att postmodernismen – eller mer precist: poststrukturalismen – en gång var en lekfull filosofisk gren vars rötter inte bara var Kant och Hegel, utan också den anarkistiska situationismen och upproret för upprorets skull.

Ja, jo, det är så den allmänna uppfattningen ser ut, och visst ligger det något i den, absolut. Men alla postmodernister tänker och agerar inte så, det är en viss grupp postmodernister som använder teorierna eller tolkar forskningsuppdraget på det sättet. Den typen av kollektivt agerande i enlighet med dogmer som det bara finns en enda tillåten tolkning av, som alla anhängare förväntas följa slaviskt i enlighet med gurun som dikterar villkoren har inte särskilt mycket med poststrukturalism att skaffa. Dessutom är det i hög grad en nidbild eller ett slags halmgubbe som plockas fram när den "riktiga" vetenskapen och Sanningen ska försvaras. En sådan tolkning av Deleuze och Guattari är inte förenlig med deras egna tankar om vad filosofin går ut på. Jag menar, den är ju delvis skapad som ett slags vaccin eller skydd mot fascistiska tendenser i samtiden. Uppror för upprorets skull fyller just den uppgiften. Den kritiska blicken riktas lika mycket mot de egna utgångspunkterna som mot det fenomen som granskas kritiskt. Deleuze och Guattari har skapat en filosofi som värjer sig mot alla försök att låsa fast den. En filosofi som slingrar sig och tvingar fram alternativa perspektiv och som bryter upp och ständigt utmanar tillvarons alla kontingenser. Visst är Tusen platåer en lekfull text, men det handlar inte om humor eller förströelse. Verklig humor, menar jag är på samma sätt en allvarlig verksamhet.

En av de friaste andarna var Gilles Deleuze (1925–1995). I en känd proklamation hävdade den något mer kända kollegan Michel Foucault att 2000-talet skulle komma att bli ”Deleuziskt” – det vill säga visa vem som bäst hade beskrivit det på förhand. Så kan det nog komma att bli, och har delvis redan blivit, på gott och ont.

Som jag förstå det var det en humoristisk utsaga som Foucault kom med, för han visste så klart, liksom Deleuze, att framtiden är en öppen fråga. Fast han hade rätt i att filosofins värde hade en varaktighet som sträckte sig långt utanför sin samtid. Fascismen finns alltid där under ytan, det har den alltid gjort. Tankeverktyg har inget bäst-före-datum. Antingen fungerar de, eller också inte. Och filosofin som Deleuze och Guattari skapade tillsammans fungerar i allra högsta grad och är mer aktuell idag än kanske någonsin. Inget talar heller för att filosofin ska förlora i aktualitet. Nu när den så att säga lever sitt eget liv, bortom samtidens hype, ökar chansen att den tas emot och bedöms mer utifrån sina egna kvaliteter. Texten är den samma, men mottagandet och användningen av texten förändras med sammanhangen som texten relateras till. Tusen platåer är en öppen bok som öppnar upp. En bok att leva och utvecklas tillsammans med. Så fungerar den i alla fall för mig.

Deleuze är också, tillsammans med psykoanalytikern Félix Guattari, författare till två enormt inflytelserika verk som väl egentligen mer har diskuterats än lästs. Huvudtiteln är ”Capitalisme et schizophrénie” och de bägge delarna heter ”L’Anti-Oedipe” och ”Mille plateaux”. Den senare av dessa böcker är många gånger kultförklarad: en 650 sidor lång karneval med hardcoreteori som huvudattraktion och mängder av berg och dal-banor, karuseller, spökhus och kärlekstunnlar.

Jag värjer mig lite mot liknelsen med ett nöjesfält, men visst är det en karnevalisk bok, en explosion av tankar och uppslag. Det är dock inte en underhållande bok, utan mer en stimulerande bok som utmanar läsaren att tänka själv. Och det är här dess värde finns, att filosofin inte kräver lydnad av läsaren. Nomadologin, schitzoanalysen, minor science eller vilket av de olika begreppen (som ska ses som ett slags refränger som indirekt beskriver samma sak) man väljer och känner sig mest bekväm med, handlar om motsatsen till lydnad. Tusen platåer visar prov på och främjar utvecklingen av ett konstruktivt förhållningssätt till livet och samhället, en skapande verksamhet för skapande och positiv tillblivelse. Fascismen är en dödslängtan medan nomadologin är en livsbejakande filosofi som skapar verktyg för att nå balans mellan kulturens sammanhållande och uppbrytande krafter som finns och verkar överallt i mellanrummen. Kulturen är som livet, inget man någonsin blir färdig med, inte en process når ett mål eller något slags fullbordan. Nomadologin är en rörlig filosofi som skapar verktyg för att förstå rörelse och som kan användas för att förstå förutsättningar för förändring. Deleuze och Guattari hjälper en att förstå, hantera och följa med i rörelsen, vilket är mer hållbart än att försöka styra och kontrollera det som är allt för komplext och oöverblickbart för att kunna hanteras av människan.

Nu har ”Tusen platåer” kommit i heroisk svensk översättning av Gunnar Holmbäck på förlaget Tankekraft. Jag trodde aldrig det skulle hända.

Det är en kulturgärning av rang detta, det måste man säga. För mig är dock Tusen platåer en bok på engelska, för det är så jag jobbat med och tagit till mig tankarna. Engelskan bidrar till ett slags tröghet som gör att innehållet tar lite längre tid att tränga in i. Tankarna landar lite mjukare och det finns tid att betrakta dem från olika perspektiv och vinklar. Svårt att beskriva, men det var något jag lade märke till som student när jag inte var så van vid engelska, att språket som jag trodde skulle bli ett hinder i själva verket blev en hjälp. Den påtvingade långsamheten gav mig tid att tänka och reflektera. Upptäckten innebar att min bildningsresa tog ett språng uppåt, framåt. Att boken nu kommit på svenska gör att jag får möjlighet att återupptäcka den och dess innehåll som jag börjar få svårt att skilja från mina egna tolkningar. Tyvärr finns inte riktigt tiden att läsa filosofiska texter idag, inte som min arbetssituation ser ut. Det är en typ av text som kräver tid att tänka. En bok att reflektionsläsa, inte prestationsläsa. Viktigt dock att inte låta sig luras av att man förstår orden, för bokens budskap finns mer mellan raderna än på dem. Som jag läser Tusen platåer är det en indirekt beskrivning av det föränderliga nuet som ständigt förändras men som ändå alltid är sig likt. Både innehållet i boken och verkligheten som beskrivs är undflyende och vaga, till sin natur. Det är viktigt att göra sig uppmärksam på. Och lika betydelsefullt är det att påminna sig om att läsa texten långsamt och att tänka med den, snarare än om den.

Den publicerades första gången 1980, men dess popularitet fick en ordentlig skjuts i och med den tidigare, mer utopiska fasen av internet kring 1990. Det var framför allt ett av de många nyckelbegreppen i ”Tusen platåer” – rhizom, rhizomatisk – som tycktes beskriva den hypertextuella, nya verklighet som miljarder sammanlänkade texter skulle skapa.

Jag skulle säga att den aspekten av bokens framgång mer handlar om människans kognition och perception, än om Deleuze och Guattari och filosofin. Hypen kring internet på 1990-talet och det faktum att det fanns en öppen filosofisk text av två gåtfulla tänkare som såg ut att kunna skåda in i framtiden korsbefruktade säkert varandra. Framtiden är dock öppen, det ser jag som en av de absolut viktigaste utgångspunkterna för Deleuze och Guattari, så de förutsåg ingenting. Däremot visade internet och det faktum att det är ett slags struktur som Deleuze och Guattari skapat verktyg för att förstå, att filosofin innehåller användbara analysverktyg som fortfarande fungerar, och som kommer att fungera framöver också. Filosofi och vetenskap handlar om att förstå samtiden och hur verkligheten fungerar, inte om att förutsäga vad som ska hända, inte om att kontrollera eller styra kulturell tillblivelse. Det är en tanke oförenlig med den filosofi som Deleuze och Guattari skapat. Fascismen handlar ju om det, om att kontrollera och styra kulturen i den härskande rasens önskade riktning, mot en renhet och enhet som aldrig kan existera i verkligheten och som därför blir en destruktiv, självförbrännande dröm. Tusen platåer innehåller inspiration och uppslag till motstånd mot totalitära och fascistiska tendenser.

I bland andra Marx efterföljd anammade Deleuze–Guattari gärna naturvetenskapliga begrepp för sina filosofiska byggen. I botaniken är rhizom detsamma som rotstam. I Deleuzes betydelse är rhizomet motsatsen till böckers och teoriers vanliga, trädliknande växt. ”Tusen platåer” har ingen stam varifrån grenar växer, utan är en mer myllrande text. I en typiskt respektlös formulering utvidgas rhizomet till zoologin och jämförs med ett gryt, med många ingångar.

Deleuze och Guattari har självfallet livligt föraktats av många naturvetare, som enligt traditionen har svårt att begripa detta annekterande och förvanskande av ovedersägliga fakta i den lekfulla filosofiska teoribildningens tjänst.

Det är så tragiskt detta, att många naturvetare sitter så fast i sitt eget framgångsrika tänkande att det hindrar dem att se världen och verkligheten utifrån alternativa perspektiv. Deleuze och Guattari hämtar inspiration från alla möjliga och omöjliga håll, för att förstå kulturell föränderlighet, inte för att förklara naturen. Och forskarna som skulle kunna smickras av att ha bidragit med inspiration till en bättre teori om samhället och kulturen letar istället fel på marginalen. Istället för att engagera sig i samtal, istället för att hjälpa till att rätta felen och förbättra tankeverktygen, debatterar man och försöker förgöra filosoferna och hela det filosofiska tankebygget. Det handlar om kunskap och makt, om inflytande, och kamp om forskningsmedel, tänker jag. Och det visar på mänsklig småsinthet och okunskap. Att avfärda hela filosofin för att Deleuze och Guattari missuppfattat delar av matematiken, som de använder som inspiration, är som att avfärda en nobelpristagare i litteratur för att man hittat ett grammatiskt fel i en av hens böcker. Så fungerar varken språk, tänkande eller kultur. Allt som fungerar för att förstå kulturell komplexitet är bra och ska användas, och både verktygen och dess användningsområde ska samtalas om, inte debatteras.

Så ”Tusen platåer” kan läsas lite hur som helst, försäkrar författarna. Det är också så den är skriven, några meningar här och några där. Ett annat viktigt begrepp är ”nomadologi”, som har att göra med en kritik av politiska och ekonomiska system som strävar efter enhet snarare än utspridning och mångfald, tankens kringströvande snarare än bofasthet. Ungefär. Den tolfte ”platån” i boken – ”Traktat om nomadologin: krigsmaskinen” – är också den mest lästa och ges gärna ut separat, som i Sverige 1998 i översättning av Sven-Olov Wallenstein.

Jag instämmer i att Tusen platåer kan läsas just så som Thente säger, men vill påpeka att det sättet att uttrycka sig är lite vanvördigt. Jag ser boken som ett oerhört viktigt bidrag till samhällsdebatten, särskilt idag när populism och främlingsfientlighet sprider sig över världen. När sanning kommit att bli en fråga om tycke och smak och när Donald Trump snart innehar världens mäktigaste ämbete har relevansen med postrukturalismen än en gång visat sig. Foucault och andra ifrågasatte inte sanningen, de visade bara hur den fungerade och hade man tagit Deleuze och Guattari på allvar hade problemen som världen nu står inför kanske aldrig behövt bli så stora som de nu ser ut att bli. Utgår man från att sanning är något i eget namn och att det är det enda sättet att leva i och bygga ett samhälle är man mer än lovligt naiv, vilket nu visar sig på olika sätt och i olika sammanhang. Den som har makt (och makt är något som tilldelas en, något som uppstår mellan och växer fram underifrån) har makten även över kunskapen. Bara om man förstår det och tar den insikten på allvar kan vetenskapen försvaras och komma samhället till nytta. Idag behövs poststrukturalismen mer än någonsin, inte mindre!

Min bok om kultur som samtal tar sin utgångspunkt i Deleuze text om just samtalet, som han ställer mot debatten (eller det är i alla fall min tolkning innehållet). Och det är också en tanke som lätt missförstås. Samtalet är en inställning, ett förhållningssätt till kulturell tillblivelse. Det handlar inte om ett lättsamt chitt-chattande eller småtrevlig samvaro, utan om ett verktyg för att nå bättre kunskap och förståelse för komplexa problem. Samtala gör man inte för att nå konsensus, utan för att lyssna, lära och bli bättre. Nästa bok, den jag håller på att slutredigera just nu (på de få lediga stunder jag kan stjäla till mig) är ett slags samtal med just "Traktat om nomadologin: krigsmaskinen". För att fånga rörelsen och förändringen som nomadologins analytiska verktyg skapats för att förstå har jag valt att betitla boken Studier av förändring, i rörelse. Det är så jag ser på kultur, som komplexa förändringsprocesser som befinner sig i rörelse. Vill man forska om och förstå kultur är det förutsättningen man måste förhålla sig till. Liksom med sanningen kan man tycka vad man vill, men verkligheten är som den är.

Men det finns också många andra figurer och avsatser i denna myllrande bok. I grund och botten kretsar den kring de två storheter som i synnerhet i det intellektuella Frankrike på 1970-talet spökade överallt: Marx och Freud (politiken och begäret). Men, som filosofen Vincent Descombes med flera har påpekat, vokabulären i böckerna må vara marxistisk och freudiansk, men den röda tråden är nietzscheansk.

Deleuze och Guattari ansluter sig inte till någon stor tänkare. De tänker själva med inspiration av och tillsammans med många olika tänkare, bland annat dem Thente nämner. Det är detta jag finner så befriande och vackert med boken, för de visar på möjligheter och pekar på vägar fram. Även deras böcker kan och bör läsas på samma sätt, som inspiration till eget tänkande kring den värld och de sammanhang man lever i och har att hantera (men som aldrig fullt ut går att kontrollera). Tusen platåer är inte en bok som låser fast, utan en bok som öppnar upp och ger perspektiv. Uppgörelsen med Marx och Freud handlar inte om något slags fadersmord, inte om en kamp om makt och inflytande över tänkandet, utan om att visa på orimligheter och problem i alla totalitära tankebyggen som kräver disciplin och trohet mot upphovspersonen, samt om att ta vara på det som trots allt fungerar och fortsätta filosofera i samma andra utan att kasta ut några barn med badvattnet.

Det finns ofantligt mycket att diskutera kring ”Tusen platåer”. Bäst gör man det på onsdag den 9 december klockan 18, på Bio Rio i Stockholm. Då samtalar Sven-Olov Wallenstein, Fredrika Spindler och Christopher Kullenberg om denna bok, som känns mer aktuell än någonsin.

Tyvärr missade jag detta tillfälle, men jag håller med om att Tusen platåer är en bok som man aldrig blir färdig med, en ständig källa till inspiration, en ögonöppnare och perspektivgivare som hjälper en förstå samtiden bättre, och jag fick ju ta del av Kullenbergs tankar i Göteborg (som del två och tre i denna serie bloggposter handlar om).