Konkurrensens konsekvenser 2

Fortsätter reflektionen från i morse kring konsekvenser av konkurrensens, eller konkurrism, som är det begrepp Eva-Lotta Hultén (som även skrivit boken Klara färdiga gå! En bok om konkurrism) använder i sin text i DN. Här med lite tydligare fokus på skolan och kunskapsutvecklingen i landet.

Över till skolans värld. De skönhets- och popularitetstävlingar i form av luciaomröstningar som så många av oss vuxna kvinnor utsattes för när vi gick i skolan tycks i dag lyckligtvis bannlysta. Å andra sidan har konkurrens blivit ett oerhört mycket större inslag i skola och utbildning på många andra sätt och fått en rad negativa följdverkningar.

Antagandet om att konkurrens driver kvalitet har kommit att bli ett slags paradigm som inte ens behöver motiveras. Det antas bara vara så, och den som ifrågasätter antagandet måste verkligen ha på fötterna. Därför är Hulténs bok oerhört viktig, för här finns verkligen en väl underbyggd argumentation och gott om belysande exempel som tvingar läsaren att verkligen tänka igenom sina förgivettaganden. Alla kanske inte håller med och som alltid går det säkert att hitta tveksamma resultat; Hultén kan inte bevisa att konkurrens är dåligt, men det som pekas på bara här i artikeln, manar till eftertanke och det råder ingen som helst tvekan om att en försiktighetsprincip är anbefalld. Att slentrianmässigt och utan noggrann utvärdering införa konkurrens på alla möjliga och omöjliga områden är ovetenskapligt och djupt problematiskt. Blev posten bättre, eller Tågtrafiken? Sänktes elpriset och fick vi fler och bättre TV-program? Få verkar tycka att det blev bättre när konkurrensen infördes, vilket kanske inte talar för en återgång till hur det var, men definitivt manar till försiktighet. Ett stop för nya reformer vars syfte är att öka konkurrensen är (minst sagt) berättigat, särskilt i skolan.

Nationalekonomen Jonas Vlachos har visat att 1998 hade var tusende elev maximalt meritvärde när de gick ut grundskolan. 2009 hade mer än var hundrade elev det. För gymnasiet 28-faldigades antalet på samma tid. Samtidigt tyder inget på att elevers faktiska kunnande ökat. Betygsinflationen skylls gärna på föräldrar och elever som gnäller och hotar sig till bättre betyg, men grundproblemet är själva det system med konkurrens på skolnivå som skapats. Betygen har gått från att vara en mätare på vad elever kan till att bli en konkurrensfördel i marknadsföringen av skolorna. Enligt en rapport från Lärarnas riksförbund förekommer det att lärares lön sätts utifrån elevernas betyg, för att pressa lärare att ge högre betyg. Det medför att elever kan komma att välja mellan skolor som ger dem en god utbildning och skolor som sätter glädjebetyg. För dem som väljer är det rationellt att vilja ha så höga betyg som möjligt eftersom det öppnar många vägar vidare, men samhället har inget att vinna på elevers höga betyg, bara på deras verkliga kunskaper och förmågor. Vilket gör alla, också eleverna, till förlorare i ett längre perspektiv.

Skillnaden mellan då och nu är att förr stod kunskapen och kvaliteten SJÄLVKLART i centrum, medan fokus idag ligger på BETYGEN för det är det enda som går att konkurrera om. Och för att systemet inte ska anklagas för att glömma bort kunskapen eller ta lätt på kvaliteten har en rad system för utvärdering av kunskap och säkring av kvalitet införts, vilka tar tid, fokus och resurser från målet med skolan och den högre utbildningen: KUNSKAPSKVALITETEN. Det enda motivet jag hört för nyordningen är att konkurrens (överallt, alltid) driver kvalitet. Får vi bara konkurrens kommer kvaliteten som ett brev på posten. Lösningen på sjuknade resultat blir därför fler betyg tidigare och mer omfattande utvärderingar, mer styrning och kontroll. Det faktum att verklig kunskap och lärande för livet inte kan uppnås på det sättet viftas bort med det minst sagt svepande (och flummiga) begreppet: Flumskola. Uppfinningsrikedomen är stor när konkurrensen ska försvaras, men vid en närmare granskning av argumenten för konkurrens framgår klart och tydligt att det handlar om ett slags debatteknik där fokus och all kraft riktas mot att förgöra eller misstänkliggöra kritikerna. Om nu konkurrens är ett så fantastiskt kunskapsdrivande, universalverktyg, varför inte samtala över blockgränserna om skolans uppdrag och mål? Vad ska vi ha skolan till? Är det för hela samhällets framtida kunskapsförsörjning skull, eller för att sortera elever och studenter och sålla fram vinnare som kan kliva in på toppositioner i näringslivet? För vems skull satsas skattemedel på skola och utbildning? Vem ansvarar för kunskapskvaliteten och lärandets användbarhet? Kunskap är ett enormt komplext problem och alla förenklingar är förödande för kvaliteten. Om skolan gör alla till förlorare är det naturligtvis alarmerande.  

Fixering vid betyg och prov som används för rangordning gör också att elevernas fokus flyttas från lärandet till mätandet. Som eleven ”Annika” formulerar det i en forskningsstudie av Ann-Sofie Holm: ”Jag kan känna lite tävlingsinriktning när jag hör vad andra får. Så länge jag får högre än alla andra så spelar det ingen roll om jag tycker det går lite sämre, för då är jag ändå bäst.” Hon berättar att hon alltid har drömt om att gå ut med högsta betyg i alla ämnen. Det som ska vara ett medel för bedömning, utveckling och antagning till högre utbildning har blivit ett mål i sig. ”Annika” drömmer ju inte om att kunna mycket, hon drömmer om höga betyg. Har vi verkligen skapat en kunskapsskola då?

Mitt viktigaste argument mot konkurrensen är att den som är bäst fortfarande kan vara dålig. Om bäst är målet säger det INGENTING om varken kunskapen eller kvaliteten. Bäst i test är just bara det: BÄST i TEST. Det säger ingeting om hur väl testresultatet svarar mot en komplex samhällsverklighet, idag, imorgon och på sikt. Över tid kan kunskapen och kvaliteten utarmas utan att det märks, för systemet genererar lika många vinnare idag som igår. Jämför med utvecklingen av resultaten i höjdhopp. Varje år utses en världsmästare, men världsrekordet var det länge sedan någon slog. Pisa mäter bara hur väl Sverige står sig i konkurrensen om resultatet som andra länders elever visar upp. Visst säger det något. Alla gör samma test, men det säger ingenting om kunskapsutvecklingen eller kvaliteten i sig. Teorin om den kokande grodan är talande och en viktig väckarklocka, för ingen vill kokas levande. Fast det kan mycket väl bli fallet om världens samlade kunskap om klimatförändringarna och förutsättningar för hållbarhet utarmas. Den som var rikast, snabbast, trevligast eller starkas bland besättningen på Titanic hade inget för det när/om de hamnade i det iskalla vattnet. Att Titanic var världens snabbaste, modernaste och mest säkraste skepp betydde noll och inget när kaptenen på skutan vägrade ta varningarna om isberg på allvar. Samma gäller för skolan. Konkurrens kanske gör oss bäst, men det är ingen garanti för att det leder till sådana resultat som verkligen betyder något.

Under 1990-talet klubbades nya lagar som öppnade för att lägga ut välfärdstjänster på entreprenad. Samtidigt började också en lång rad statliga bolag att säljas ut och tidigare reglerade marknader att avregleras. Allt skulle bli bättre med valfrihet och fri konkurrens. Under de mer än 25 år som gått har ingen statlig utvärdering gjorts av resultaten. Vi har alltså under hela denna tid fortsatt att avreglera och sälja ut utan att på ett övergripande sätt studera vad vi fått ut av det. Men det finns självklart forskare som tittat på delar av det. Priset på tågresor höjdes på några år efter avregleringen med 125 procent. Priset på el och posttjänster fördubblades. Det blev dyrare att åka taxi och dyrare att besiktiga bilen. Vi har fått sämre vård och sämre tillgång till vård. Kommunernas kostnad för äldrevård har ökat.

Leder konkurrens verkligen till ökad kvalitet, eller är det som Jimmie Åkesson känslan som räknas. Kanske känns det bra att få välja, men om själva väljandet tar fokus från det som VERKLIGEN betyder något och stjäl tid, fokus och resurser från strävan att leva ett gott och hållbart liv, är den känslan då värt något? Hur ser vi på det? För att kunna svara behövs tid och möjlighet; först att tänka efter, sedan för att reflektera, och därefter både tid och kollektiv, kompetens att diskutera frågan på ett bra sätt. Skolans uppgift innan konkurrensen och valfriheten implementerades var att säkra förutsättningarna för och utveckla kompetensen att göra informerade och välgrundare val som faktiskt leder till ett bättre samhälle. Kanske Sverige inte är bäst, men om Sverige inte är BRA är det allvarligt. Vissa kamper är inte hälsosamma att vinna. Kunskap är lärande är heller inget man bör tävla om. Kunskap och lärande bör man samverka kring och genom att hjälpa varandra bli alla vinnare i det långa loppet.

Vi måste sluta tillbe konkurrensen som vore den en religiös grundtes för samhället och börja noga överväga vad som ska vara möjligt att skapa konkurrens inom och hur genomtänkta regleringar bör se ut. Och vi måste bli uppmärksamma på vad konkurrismen gör med vår idé om att vara människa.

Sedan barnsben har vi vants vid att tävlande är det normala i de flesta av livets skeden och sammanhang. Och konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer. Vi placerar vårt värde i hur vi tar oss ut på en marknad, snarare än i vilka vi är. Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs.

Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras. Det som var normalt igår är något annat än det som är normalt idag. För att se förändringen och för att kunna värdera dess konsekvenser krävs perspektiv och kritiskt tänkande. Återigen saker som elever i skolan som fanns när jag växte upp lärde sig hantera och se värdet av. När jag talar om dessa saker med dagens studenter är det för döva öron jag talar, och invändningarna som ibland kommer visar tydligt vad studenterna tar för så pass självklart att det jag säger uppfattas som felaktigt, trots att jag pekar på forskning och noga går igenom argumentationen steg får steg. Ofta, alldeles för ofta, känns det som jag är i undervisningssalen för att LÄRA mig något. Förfärande många studenter är där för att få betyg som ska användas för att optimera chanserna att lyckas i konkurrensen om att få en anställning. Idag är det få som tänker på att det viktiga är inte att bli anställd, utan att klara av arbetet och behålla anställningen. Fast även företag konkurrerar, och politiker och så vidare. Jag kommer dock aldrig att överge mitt fokus på innehållet, kunskapen, kvaliteten och lärandet. Jag blev lärare för att jag ville lära, inte för att göra karriär eller bli en vinnare. Kunskapen är min belöning och lönen en förutsättning för att kunna fortsätta jobba med det jag utbildats för. Och jag hör ingen som säger att den högre utbildningens mål ska vara något annat än KUNSKAP.

Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet. Vårt svar på det blir en jakt på revansch och upphöjning som i sin tur riskerar att skapa ännu mer ensamhet och mindervärdeskomplex, som gör oss ännu mer ensamma och osäkra. Längs vägen sårar och skadar vi varandra.

För att ta oss ur den negativa spiralen behöver vi fler och andra värdemätare i vårt samhälle än de som syftar till att rangordna oss, vare sig det är som individer, grupper eller nationer. Hur mycket gott vi gör för andra i relation till vår förmåga och våra förutsättningar, borde alltid värderas som mer betydelsefullt än hur vi presterar i jämförelse med dem.

We are all in this thing called life, TOGETHER? Samverkan leder till gemenskap och gemenskap leder till utbyte, som leder till kunskap som leder till utveckling, inte bara för individen utan för samhället som helhet. Den onda spiralen behöver brytas och andra värden än: Bäst, Snabbats, Starkast, Klokast och så vidare, måste placeras i centrum. Alla kan alltid bli BÄTTTE, det är vad skolan ska fostra eleverna att lära sig förstå. Då blir skolan och den högre utbildningen till ett slags trampolin som alla kan ta spjärn emot för att nå sin egen fulla potential, istället för ett glastak som sakta pressar alla och samhället neråt. Om samhället inte är hållbart spelar det ingen roll hur fina betyg eller hur mycket pengar man har; alla går under tillsammans. Om vi inte tänker om och istället gör vad som krävs för att göra alla till vinnare. Det enda som krävs för det är att minska på styrningen och kontrollen, öka tilliten och vidga marginalerna. Det kostar inte mer, det tar bara lite längre tid. Tid är å andra sidan det enda vi har, och det är en oändlig resurs.

Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör. Som art är vi människor unikt duktiga på samarbete. Studier av små barn visar att vi redan vid 14 månaders ålder försöker läsa av andra människors intentioner för att kunna hjälpa dem, medan vi får grepp om vad tävlande är först i treårsåldern.

Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra.

Tillsammans når man längre än på egen hand. Begreppet wisdom of crowds och många andra liknade tankemodeller finns och är väl spridda. Tron på konkurrensens undergörande verkan är en TRO, och en skola som bygger på trosföreställningar är ingen skola, och tron gör heller inte samhället mer hållbart. Det kan bara kunskap göra. Sverige behöver mer integration, mångfald och fler arbeten. Klyftorna måste minska och fler behöver bli bättre på att ta ansvar för klimatet, och allt annat som är gemensamt. Samverkan är viktigare än någonsin. Och det finns som sagt inget som talar för konkurrens. Det finns massor av vinster med att avskaffa den och välja en annan väg. Till exempel skulle all byråkrati som krävs för att konkurrera konkurrensen kunna avskaffas och tiden och resurserna skulle kunna användas bättre.

Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.

Det får bli avslutningsorden, för jag kan inte formulera mig bättre. Det var en oerhört vacker mening som inger hopp.