Ingångar till Tusen platåer 5

Tar en paus från jobbets krav. Har semester. Ledig. Som jag behövde det. Ett mellanrum. Tid att tänka tankar till slut. Möjlighet att bara vara. En bristvara, men absolut ingen lyx. För att prestera på topp och få kvalitet i det man gör, samt inte minst för att livet (hela livet) ska bli hållbart, krävs den här typen av pauser och marginaler. Tyvärr finns inte tiden och möjligheten, även om alla förstår att de borde finnas. Det är bara en av livets och tillvarons paradoxer som kulturen kan härbärgera, fast bara ett tag. Är det inte långsiktigt hållbart går det förr eller senare åt skogen. Påminner mig om det och sätter upp tanken på listan över mål för 2017, att ta mig tiden jag behöver för att klara både arbetet och resten av livet. Åtta timmars sömn och vila, åtta timmars fritid och rekreation, samt åtta timmars arbete. Inte nödvändigtvis avdelat på det sättet, men över tid. Och två dagar helt ledigt, för att orka med arbetsveckans krav.

Tar vi oss inte den tiden eldas samhällsutvecklingen på och saker som på längre sikt inte är bra, varken för individer eller kollektiv kan komma att framstå som klokt. Den som jagar och ständigt är ett halvs steg efter, som klarar sig fram till helgen med andan i halsen och bara knappt hinner få ner pulsen innan det är dags för en ny vecka, med nya utmaningar, kommer inte att kunna ta kloka beslut. Det är dåligt, det sovs för lite och allt för många rör sig mindre än man borde. Självklart går det ut över hälsan, men det påverkar också samhället. Allt och alla hänger ihop. Ingen människa är en ö. Det jag gör med eller mot mig själv gör jag även mot dig, och samma gäller alla. Det finns inga genvägar. Ett hållbart samhälle är ett samhälle i balans, på alla nivåer och med hänsyn tagen till både människor, flora och fauna. Tekniken som implementeras för att hjälpa oss, kan vi vara säkra på att den inte i själva verket tvingar oss att arbeta mer? Och den billiga fossila energin, är vårt beroende av den verkligen hållbart på sikt? Det krävs tid för att tänka dessa tankar och för att reflektera över sambanden som tvingar oss alla allt längre ut på det sluttande plan vi befinner oss på. Tid som inte finns i vardagen. Alla ser värdet av den tiden, men alldeles för få agerar på tok för sällan för att få tillgång till den. Det är vi som tvingar varandra att jobba mer för en sjunkande lön, i jakt på pengar som i många fall används för att kompensera förlusten av det vi vill ha egentligen. Möjlighet att ta vara på livet som vi fått oss till låns.

Jag är nöjd med mitt liv. På det stora hela finns just nu inga stora problem. Tar mig tid att tänka på det. Att känna och vara tacksam över det man kan vara tacksam över är viktigt. Fick jag mer tid och möjlighet att leva lite lugnare skulle jag inte ändra på särskilt mycket, det jag redan gör skulle bara få ta lite mer tid. Till exempel skulle jag läsa mer filosofi. Bokhyllan där hemma är fylld av läsprojekt. Jag vill läsa Hegel, Kant, Whithead och Aristoteles. Och jag har för avsikt att läsa Anti-Oidipus och Tusen platåer, av Deleuze och Guattari, på svenska. Inte för att bara ha gjort det, utan för att jag vill veta mer, utvecklas och bli bättre på att tänka och skriva. Fick jag mer tid skulle jag kanske inte skriva mer, men jag skulle skriver mer eftertänksamt. Nu fångar jag allt som oftast bara tankar i flykten. Visst finns det en tjusning med det, men går det ut över kvalitetsförfattandet är det inte bra, inte på sikt. När skrivandet utarmas blir tänkandet torftigt.

Det blev en lång inledning till det jag tänkte skriva om egentligen. Fast å andra sidan skriver jag det jag skriver med utgångspunkt i lärdomar jag fått av att studera, bland annat texter av Deleuze och Guattari. Här är utgångspunkten för tankar John Swedenmarks artikel i Arbetet, som bland annat handlar om Tusen platåer. Den här serien bloggposter handlar om ingångar till den där boken som jag tror jag aldrig blir färdig med, jag blir bara bättre på att orientera mig i den.

När Kafka upptäckte att den tyska som utgjorde hans modersmål var ett minoritetsspråk blev det en genomgripande upplevelse. Han levde ju i det tjeckisktalande Prag, men kunde förtjäna sitt levebröd på (motsvarande) Arbetsmiljöverket, eftersom all administration handhades på tyska.

Närmare bestämt var det mötet med jiddisch – detta talspråk på germansk grund men fullt av hebreiska uttryck och vändningar som var vida utbrett i Europa tills de flesta talarna mördades eller fördrevs – som fick Kafka att få upp ögonen för att han var fördriven från sitt eget språk. Och denna hemlöshet blev sedermera utgångspunkten för den raka, outgrundliga prosa som i samverkan med hans mästerliga berättarteknik oomstridligen tillhör världslitteraturen.

Hemlöshet är ett sätt att upptäcka världen och få nya perspektiv. Hemlös är något annat än att vara turist. Ett slags förfrämligande. Det ger perspektiv. Man ser bortom det invanda, det självklara. Känslan går att framkalla, fast det är svårt. Eller också kan man lyssna på den som kommer hit. Flyktingarna kan lära oss massor om oss själva och vårt samhälle. Ser vi dem som parasiter som kräver en massa går vi miste om möjligheter. Den hemlöse som får en plats där hen kan leva och tänka, läsa och skriva, kan lära oss massor. Fast då måste vi tänka om. Vi måste sluta tänka på närande och tärande. Alla bidrar, utan undantag. Människa blir man tillsammans, och fler ser mer än en enskild. Den som fått upp ögonen för sin hemlöshet och sin nya situation kan dela med sig, fast om ingen lyssnar händer inget. Det är från marginalen som innovationerna kommer. Det är den fördrivne som ser det invanda med nya ögon som tillvarons dolda möjligheter uppmärksammas. Hen är en tillgång, inte ett problem. Om allt betraktas genom invanda ögon går många av livets nyanser förlorade. Olikhet och skillnad är inte relationerna begrepp, utan egenskaper i sig själva; gemensamma tillgångar.

Filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari tar fasta på denna språkliga hemlöshet i sin märkliga bok om Kafka, som nu äntligen utkommit på svenska, i kunnig men inte alldeles smidig översättning av Vladimir Cepciansky och Daniel Pedersen. Men Deleuze och Guattari kallar fenomenet för ”deterritorialisering”, och ser skrivandet som en motsvarande ”reterritorialisering”, ett återerövrande, åtminstone symboliskt, av förlorat land.

Deterritorialiseringen är förfrämligandet, och reterritorialiseringen är återtagande. En rörelse, en växtlig, nyanser. Andas in, andas ut. Människan hävdar makten över något, och utmanas sedan av en mäktigare kraft. Förlorar fortfästet, men återtar sedan makten över livet på en annan plats. Fast där som en främling. Ibland måste man gå vilse för att hitta rätt. Ett samhälle där normen smalnas av och där alla allt mer liknar varandra går allt fler nyanser förlorade, och det krävs allt större effekter och kontraster för att se något överhuvudtaget. Mångfald är inte enkelt, det är nödvändigt. Utan den underordnades möjlighet att reterritorialiseras på insidan av samhället är inget samhälle möjligt. Man ska inte idealisera utanförskap och underordning, men det är en naturlig del av ett dynamiskt samhälle, och om rörelse och förändring bara är möjlig behöver det inte vara ett problem.

Denna tanke om de- och reterritorialisering har sen i sin tur blivit viktig inom postkolonialt och feministiskt tänkande över hela världen, till exempel i den franskkaribiske filosofen och författaren Édouard Glissants tänkande.

Glissant introducerades på svenska i våras, dels med långdikten Indiorna, dels med det teoretiska verket Relationens filosofi, vars bärande liknelse är att litteraturen (och filosofin) är som en skärgård av tillfälliga öar som sticker upp ur havet och som därför har uppstickandet gemensamt.

Tusen platåer är ett slags öar som sticker upp ur havet. De stammar från samma grund. Havet skiljer öarna åt, men förenar dem också. Alla är lika nära eller långt ifrån centrum, fast det upplevs inte så. För den som rotats på en plats är allt som omger den periferi, men eftersom det gäller alla är det meningslöst att försöka avgöra vad som är mest centralt egentligen. Platåtanken är rhizomatisk. Ett slags ordning utan centrum och utan hierarki. Deleuze och Guattari skriver en relationell filosofi. Nomadologi är en filosofi som sätter rörelsen, tillblivelsen och förändringen i fokus. Det handlar om att se bortom öarna, om att även intressera sig för det som finns under vattenytan, det som förenar, allt och alla. Det handlar om att konsekvent välja alternativa perspektiv, om att se världen med den underordnades ögon, om att tänka och skriva på ett mindre språk. Det handlar inte om att avslöja världen eller ifrågasätta kunskapen, tvärtom. Det handlar om att förstå verkligheten på bättre, mer användbara och hållbarhetsfrämjande sätt.

Gilles Deleuze (1925–1995) är en av nittonhundratalets viktigaste franska filosofer, känd för sin förmåga att vanvördigt läsa av andra filosofer (Kant, Bergson, Nietzsche, Foucault) och förklara vari deras egentliga insats bestod, och för sina teoretiska huvudverk Skillnad och upprepning och Meningens logik (finns ej på svenska). Han har även haft ett avgörande inflytande på filmvetenskapen.

Tillsammans med den betydligt vildare Félix Guattari utgav Deleuze en serie böcker som tillhör det mest upproriska som finns att läsa. Anti-Oidipus och Tusen platåer (ej översatta) bejakar den totala utlevelsen och trotsar alla reglementen både genom vad de lär ut och genom sin associativa stil, som oberäkneligt växlar mellan genialitet och dårpippi.

Jag vänder mig mot orden, vanvördig. Jag ser det snarare som att Deleuze tar dem han läser och tänker med på STÖRSTA allvar. Han visar filosoferna han jobbar med den största respekt. Han deterritorialiseras deras tankar och reterritorialiserar dem i ett annat sammanhang. Han säger inte hur det är egentligen, han använder deras tankar, ger dem liv och skapar något av dem. Deleuze och en livsbejakande filosof. Han letar efter möjligheter, överallt. Och har man väl lärt sig se det invanda med främlingens ögon ser man förbi det invanda, ser man andra saker och upptäcker nya vinklar. Deleuze är en relationell filosof, och han skrev sina mest spännande texter tillsammans. Både med Guattari och med läsaren. Deras böcker är inte färdiga, blir aldrig klara. Varje gång jag öppnar dem ser jag nya saker, både nyanser i texten och vinklingar på livet jag lever och sammanhangen jag befinner mig i. Tusen platåer är fylld av växlingar, omtagningar, refränger och mellanrum, men uttryck för dårpippi vet jag inte. Det handlar som jag ser det om tankar som ännu inte gjorts meningsfulla av läsaren. Den som säger att han inte förstår Tusen platåer läser den på fel sätt (eller det är olyckligt att tänka rätt och fel här, men jag hittar inget bättre ord just nu), man letar efter något som inte finns där. Lika viktiga som orden är det som står mellan raderna, det vill säga det som läsaren tillför. Mening är något som skapas, inget som överförs oförändrat från en till en annan. Mening är dynamik, är skapande och uppstår mellan. Det tar Deleuze och Guattari fasta på i sitt skrivande. Därför kan deras böcker uppfattas som obegripliga, särskilt av den som läser innehållet på ett konventionellt sätt, med förväntningar om att bli upplyst och undervisad. Läsaren av Tusen platåer är mer ett slags aktiv medskapare än passiv mottagare.

Kafkaboken är en fortsättning på detta, och är understundom totalt oläslig, som när handlingen i Kafkas romaner, brev och berättelser reduceras till maskiner, arkitekturfantasier eller mönster av ”intensiteter”; understundom brutalt klarläggande.

Spelet mellan det manifesta och latenta, det direkta och det indirekta, är jag med på. Det är så jag läser Deleuze och Guattari, men jag tycker mig förstå vad de menar med maskiner och fantasier, anordningar och aparallella block av ömsesidig tillblivelse, så för mig är texterna aldrig oläsliga. Allt handlar om HUR man läser texterna, om vad man gör med (sin förståelse av) innehållet. Det är som sagt inte undervisande, utläggande texter, utan inspirerande underlag till skapande av mening. Tusen platåer är en perspektivgivande bok, en ögonöppnande bok. Den blir så transparent, användbar och givande som läsaren gör den, genom att använda bokens innehåll. Det viktiga är varken texten, författarna eller läsaren, utan det som händer mellan. Resultatet av respektive läsning. Tillblivelsen som på ett eller annat sätt går att härleda till bokens innehåll.

Just själva beskrivningen av skrivandets språkliga hemlöshet tillhör de tankar som gjort störst intryck världen över. Med en term hämtad från Kafka själv beskriver Deleuze och Guattari vad det innebär att tillhöra en ”mindre” litteratur, det vill säga att vara litterärt verksam innanför ett större språk som har makten över verkligheten.

Deleuze och Guattari talar om mindreblivande, och pekar på betydelsen av att se världen från den underordnades perspektiv. Den överordnade tenderar att bli blind för nyanser och ser inte effekterna av sin egen privilegierade status som självklar del av normen. Mindreblivande handlar om att lära sig se sig själv genom andras ögon, olika andra. Det handlar om förmågan att växla perspektiv, om att förstå maktens effekter på såväl den underordnade som den överordnade. Makt är relationell, den utgår inte från ett centrum. Det uppstår mellan och påverkar alla som är del av sammanhanget. Den hemlöse, återigen, ser fler nyanser än den som är hemmablind. Kafka ser andra saker i tyskan och använder språket på andra sätt än författare som tillhör normen. På det sättet är hans litteratur mindre, samtidigt som den är större. Han ser saker mellan och bortom det givna och invanda. Och man kan lära sig se den egna kulturen genom hans ögon, om man väljer att läsa Kafka på det sätt som Deleuze och Guattari föreslår. Det handlar inte om vad man ska göra, vad som är bäst, utan om olika sätt att närma sig texter och forskningsobjekt på.

De listar tre konsekvenser av att tillhöra en mindre litteratur, till exempel tyska i Prag i början av nittonhundratalet, men utsträckningsbart till många andra lägen:

• Att litteraturen i hög grad kommer att handla om hemlöshet och om själva omöjligheten att uttrycka sina erfarenheter
• Att allt som skrivs omedelbart blir politiskt, därför att situationen redan är så laddad
• Att författaren blir en talesman för sin folkspillra mer än en person som uttalar sig i egen sak

Denna analys har funnit genklang världen över hos både forskare och författare.

Det handlar som jag ser det om att uppmärksamma värdet av olika texter, särskilt av texter som tenderar att glömmas bort eller försvinna i bruset. Det handlar om att se och uppmärksamma värdet av den andras tankar och upplevelser. Vi som bor här i Sverige har massor att lära av att lyssna på invandrare som kommer utifrån och som upptrycker sig på ett slags mindre litteratur när de skriver om sina upplevelser av att möta majoritetskulturen. Vi kan lära av varandra, det är inte givet att de ska lära av oss. Vi har massor att lära av dem, och samhället är det som växer fram mellan. Så är det oavsett, även utan att vi lyssnar på varandra. Fast om vi lär oss lyssna blir det lättare att bygga ett hållbart samhälle där fler får plats och kan bidra. Så läser jag Deleuze och Guattari, det är vad jag finner mellan raderna i deras bok. Andra ser andra saker och till sig andra tankar, gör något annat av innehållet. Samtalar vi om våra respektive läsefrukter berikas båda. Det är mer konstruktivt än att debatera vems läsning som är den rätta, bästa eller enda möjliga. Tillsammans kan vi berika varandra, och lära oss se fler nyanser av verkligheten och samhället vi delar.

Frågan är om den inte är direkt relevant också för beskrivningen av arbetarlitteraturen, dess historia och dess nuvarande läge. Jomenvisst.

Visst är det så. Alla alternativa läsningar och perspektiv är inte lika bra, men det går aldrig att avgöra på förhand vad som bra till vad. Därför behövs mångfalden, för att den är fylld av möjligheter. I en värld som förändras allt snabbare är det viktigare än någonsin att utbudet av möjligheter är stort. Därför är talet om effektivisering så skrämmande. Likriktningen, målfokuseringen och vinstidealiseringen. Det är den som gör att tiden att bara låta tankarna följa sin egen väg, som jag gjort här, aldrig finns. Det är trist och det är farligt, för skyddet mot det oväntat oväntade utarmas när marginalerna kapas, hastigheten ökar och mångfalden minskar.

Nu ska jag bege mig ut på promenad och fortsätta tänka, fortsätta låta tankarna komma och gå. Försöka se världen från olika perspektiv. Bara vara. Vila och samla kraft och inspiration. Snart är det 2017: Ett nytt år, nya möjligheter.