ADHD-dagboken, om att försöka förstå det obegripliga

Sakta går det allt tydligare upp för mig att jag nog aldrig fullt ut kommer att kunna förstå mig själv. Ändå försöker jag, liksom jag alltid försökt och kommer fortsätta att försöka så länge jag lever. Jag har förlikat mig med insikten om att svaren jag söker, om vem jag är och hur jag fungerar, varför jag tänker och agerar som jag gör, inte existerar och aldrig kommer att finnas. Jag söker alltså något som inte går att hitta, något som ständigt förändras, som är undflyende och vagt till sin natur. Jag har insett att om jag vill ha några svar måste jag skapa dem själv. När jag väl insåg detta var det som ett slags lugn spred sig inombords. Att det inte finns något svar är ju ett svar i sig. Ett slags fast punkt, eller en utgångspunkt att bygga något på.

Jag förändras hela tiden och följer därför mer med, upptäcker och förundras snarare än styr och kontrollerar processen. Jag är förändring mer än något. Så fort jag fastnar i ett förutsägbart mönster växer behovet att bryta mig loss. Det måste inte ske med en gång, men trycket växer och förr eller senare måste känslan få utlopp. Som tur är behövs inga dramatiska förändringar, det räcker att oförutsägbarheten ökar och att det finns utrymme för inspiration och kreativitet. Jag är beroende av sammanhang och anpassar mig hela tiden efter givna förutsättningar. Det får gärna vara föränderliga sammanhang och nya besked kan jag snabbt finna mig i, bara det är tydliga och raka besked som faktiskt gäller. Så länge det finns utrymme för mig att vara kreativ trivs jag. Så länge jag får arbeta mot målet efter eget huvud. Att däremot tvingas hållas på halster av människor som velar eller inte kan bestämma sig, att tvingas vänta på att kunna göra något för att den jag samverkar med inte riktigt vet eller hela tiden ängsligt ändrar sig är enormt och närmast fysiskt plågsamt. Jag anpassar mig och följer med, om jag bara får göra det på mitt sätt.

Förändringen tar sig en massa olika uttryck. Humöret går upp och ner hela tiden på oförutsägbara sätt. Även där följer jag förundrat med. Både i de blixtsnabba skiftningarna och de lite längre svängningarna. Jag pendlar på gränsen till bipolaritet, men pendlingen mellan ytterligheterna svänger tillräckligt fort för att jag inte ska fastna i något av läget. Känslorna växlar också snabbt och jag har nära till både skratt och gråt, hopp och förtvivlan. Det var som tur är länge sedan jag lärde mig förstå att det aldrig är så bra eller dåligt som jag befarar. Jag har lärt mig förstå att känslan av upplevelser och intryck aldrig går att lita på. Den jag är har tvingat mig utveckla en reflekterande inställning och analytisk kompetens. Utan den skulle jag aldrig klarat mig så bra som jag ändå har.

Kanske är det för att jag är den jag är och fungerar som jag gör som jag trivs med att försöka bringa reda i kulturens komplexitet. Jag är van vid att leva med och tvingas hantera icke-linjär förändring och frågor utan givna svar. I kulturforskningen kan jag göra dygd av sådant som är problematiskt i andra sammanhang. Att aldrig kunna hålla en tanke särskilt länge och att ständigt tvingas börja om är påfrestande i vardagen. Och att dessutom hela tiden mötas av andras förundran, både välvilliga frågor och kritik, blir påfrestande i längden. Fast det är ju så mitt liv ser ut, det är den jag är och jag vet inget annat. Det var först i vuxen ålder jag insett att jag är annorlunda. Jag varken kan eller vill byta. Jag har lärt mig leva med och hantera den jag är, och i kulturvetenskapen har jag hittat en uppgift, en typ av problem som passar mig som hand i handske. Man skulle kunna säga att jag påbörjade min universitetsutbildning redan i mellanstadiet när jag tydligt började skilja ut mig och tvingades inse att jag var annorlunda. Att klara sig genom mobbingen på högstadiet blev ett slags examen i livets hårda skola. Tänk om jag vetat då att kampen om förståelse av mig själv skulle komma till nytta senare i livet. Fast hur nöjd jag än är idag med hur det blev skulle jag nog ändå velat vara som andra, där och då. Nu är det som det är och idag skulle jag inte vilja byta. Jag har lärt mig enormt mycket om livet och världen genom att studera den från marginalen och genom det prisma som min kropp är och fungerar som.

Olika forskare har olika personligheter. Det borde vara en tillgång. Tillsammans når man längre än på egen hand. Genom samverkan mellan olika forskare med olika kunskaper och kompetenser bredas sökfältet, växer verktygslådan och chansen ökar att resultatet av samverkan blir mer användbart. Tyvärr är det inte riktigt så man ser på forskarkompetens idag. Det finns ett slags norm i akademin, liksom i samhället i övrigt, som premierar den eller det bästa. Det antas finnas en enda väg till kunskap, en best practice. Därför effektiviseras och standardiseras verksamheten. Konkurrens antas driva kvalitet och debatten som utser vinnare är vägen fram. Forskningen strömlinjeformas och bara den som använder rätt metoder, ställer rätt typ av frågor och besvarar dem enligt mallen kan räkna med att bli tagna på allvar, upphöjda till expert eller geni och därmed lyssnade på. Mångfalden minskar och dynamiken mellan olika forskare, olika perspektiv och typer av svar elimineras och betraktas som ovidkommande, problematiskt brus som ska reduceras. Platserna där kunskap kan utvecklas krymper och taket sänks allt mer. Forskning handlar om att passera nålsögon och om att bli accepterad. Därigenom blir världen platt och kunskapen endimensionell. Och så länge kulturen och samhället kan kontrolleras är det i och för sig oproblematiskt, men eftersom verkligheten inte fungerar så, eftersom livet och tillvaron är komplex och förändras icke-linjärt kommer alla kulturella uppfattningar som inte rimmar med verklighetens verkliga karaktär förr eller senare att rasa samman, oavsett hur bländande och fantastiska de uppfattas som.

Jag är en varm anhängare av den intellektuella rörelse som går under namnet neurodiversitet och som omfamnar mänsklighetens mångfald och främjar samverkan mellan olika personligheter. Istället för att söka efter den eller det bästa kan man samverka och bredda den gemensamma kompetensen. Bara så kan klimathotet och mångfaldsutmaningen hanteras, genom att mänskligheten inser att olikhet bara  är ett hot om man letar efter det enda svaret eller frälsaren. Mänskligheten rymmer all världens vishet, men den kunskapen, den kompetensen kan bara komma alla till nytta om vi inser att vi kompletterar varandra. Liksom flugans öga består av tusentals facetter kan mänsklighetens perceptionsförmåga och kognitiva kapacitet öka dramatiskt om vi bara slutar drömma om Messias, den ende, den bäste som ensam löser alla problem. Tillsammans förfogar vi över gemensamma förmågor som vida överträffar även den mest briljante forskare. Istället för att diagnostisera och medicinera människor för att få dem att anpassa sig till en allt smalare norm, skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därmed kunna integreras i samverkansprojektet som mänskligheten trots allt är. Framtiden är öppen och ingen vet vad som lurar bakom hörnet. Ingen kan veta vilka kunskaper och kompetenser som kan komma att behövas imorgon, i en föränderlig värld.