Demokratins bräcklighet. Del två.

Demokratin blir aldrig starkare än medborgarnas samlade intresse och engagemang, i vardagen, för den demokratiska ordningen och dess utformning. Det är självklart, men just därför viktigt att påminna om. Jonas Thente skriver om hur snabbt saker och ting kan förändras, och jag fortsätter tänka om dessa saker. Demokrati är inget man kan informera om eller bestämma över uppifrån eller utifrån. Demokratin blir vad vi gör den till, varje dag. Därför är skolan så viktig, inte för att man undervisar om demokrati utan för att kompetensen att hantera demokratin grundläggs där. Skolan stärker eller försvagar demokratin indirekt. Därför är också mediernas hantering av sitt uppdrag så viktigt, för bilderna som sprids av olika saker och händelser, bevakningen av makten, spelar roll för människornas uppfattning om det som alla delar. Läser till exempel i dagens eller någon av helgens tidningar, jag minns inte riktigt, om hur andelen muslimer i ett land konsekvent överskattas. Islam har kommit att betraktas som ett hot, och hot tenderar att förstoras upp. Att piska upp stämningar och peka på risker är därför inte självklart ett sätt att ta ansvar, även om den som gör det vill hävda det.

Kunskap om hur föreställningar uppstår och sprids, vilket är en av kulturvetenskapens uppgifter att forska om, är viktig. Det är detta Thente skriver om och just där visar sig demokratins bräcklighet med smärtsam tydlighet.

Overtons fönster: det är de gränser för offentligt tänkande som anses vara acceptabla i en specifik kultur under en specifik period. ”Fönster” i den här betydelsen bör alltså snarare översättas till ”utrymme”, ”spelrum”.

Men låt oss kalla det fönster. Saken med detta fönster är att det flyttas hit och dit, oftast i små, små steg så att det knappt märks. Med konservativa tankesmedjor i fokus konstaterade Overton att en politisk idé kan uppkomma väldigt långt högerut - i det vi kallar tokhöger eller i allsköns än mer extrema kretsar - och vara fullständigt oacceptabel, rentav skrattretande. Till att börja med.

SD har sedan partiet startat konsekvent talat om en massinvandring som aldrig existerat. Budskapet har upprepats och fortsatt upprepas ändå tills flyktingvågen förra hösten nådde Sverige och det plötsligt uppfattades som en sanning. SD menade då att de sett hotet komma, att de varit framsynta och att deras politik var den mest ansvarsfulla. Sedan började snart sagt alla partier tala om svenska värderingar. Högerskribenter talar om en åsiktskorridor som om yttrandefriheten inte existerade och blandar medvetet samman kritik mot problematiska och demokratihotande åsikter och förbud mot tankar och åsikter. Föreställningarna om åsiktskorridorer, massinvandring, systemkollaps och talet om PK-eliten hotar demokratin, för det är åsikter som förs fram för att söndra och underblåsa rädslor. Demokratin är bräcklig eftersom det är en tankefigur som aldrig blir starkare än människornas samlade tro på den. Demokratin är dessutom inget i sig själv, den blir ständigt till genom människors engagemang i och för den. Den kräver samverkan mellan människor som inte känner varandra, den kräver tillit till främlingar. Det är som upplagt för problem och om man tar demokratin för självklar och börjar ifrågasätta den kommer den att lösas upp bara av det.

Men så omfattas den bisarra idén – som till exempel lika skatt för alla, byggandet av en mur mot Mexiko, förbud mot mörkhyade lucior – till en början av en handfull ledarskribenter. Därefter migrerar den till fler journalister och medier, varpå den tas upp i den mer extrema lokalpolitiken.

Som idén om Brexit, som började som en utskrattad lokalpolitisk kampanj iscensatt av en från kvällspressen ökänd miljonär i Londonförorten Putney 1994.

Idén migrerar till ständigt högre nivåer av offentlighet och till slut har fönstret flyttats och idén tas på allvar. Overtons skala över etableringen av extrema uppfattningar till politisk normalitet löper sålunda: otänkbar - radikal - acceptabel - känslig - allmän - politiskt-program.

Det är en skrämmande rörelse vars hastighet accellerar i en kultur vars förändringshastighet ökar. Ju fler kanaler in eller ut i offentligheten desto fler möjligheter att plantera tankefrön som bär på kraften att söndra. Ingen vet hur farliga idéerna kan vara förrän det är försent. Demokratin bygger på att öppenheten värnas och vårdas, men den har inget eget inneboende skydd mot hoten som kan växa fram inom den. Och när söndringen väl är ett faktum är det vi som lever här som tillsammans har att hantera problemen. Ledaren som sådde fröna och som surfade på vägen av framgång, eller medierna som tjänat pengar på spridningen av viruset, (både på kritiken och försvaret av idéerna) kan inte ställas till svars. I efterhand finns inget att göra, den enda man kan göra för att försvara demokratin är det som görs INNAN den upplösts. Därför skrämmer mig få saker mer än människor som säger att de inte är intresserade av politik. Jakten på förströelse och underhållning, problemen i skolan och så vidare, allt som riskerar leda till bristande engagemang för DEMOKRATIN som utgör grunden för allt annat är mardrömslikt skrämmande.

Ett knappt år efter Joseph P Overtons död lanserades Facebook. Han hade häpnat över expressfarten med vilken hans fönster numera förflyttar sig med sociala mediers hjälp.

Och de traditionella medierna flyter med i strömmen, i alla fall i de delar som leder från otänkbar till känslig. De senaste årens mest läsvänliga skandaler i traditionella medier har nästan samtliga tagit fart utifrån något som någon delat på sociala dito.

Allt och alla hänger ihop, och förändringshastigheten som idag ökat till något som liknar orkanstyrka gynnar krafterna som inte värnar demokratin, som använder demokratin för att få sin vilja igenom. Idag är det förfärande lätt att lufta oro, sprida misstänksamhet och eftersom det alltid är svårt att skilja lögn från sanning växer det problemet när omsättningshastigheten ökar. Det gynnar inte demokratin och kräver därför ännu mer av medborgarna i ett land för att samhället ska fungera. Tyvärr finns inte riktigt tiden, just för att det finns så mycket som stör koncentrationen och så mycket att hålla reda på. Med ökade möjligheter att kommunicera och hålla sig ajour om vad som händer ökar risken för desinformation och spridande av rädsla. Nätet är dubbelt på det sättet. Tyvärr saknas den insikten. Det talas bara om vikten av digitalisering, inte om dess faror och vad teknikskiftet gör med demokratin. En helt ny värld växer fram och naiviteten kring konsekvenserna, eller snarare bristen på intresse, är häpnadsväckande. Det är i princip bara fördelarna som förs fram när det påstådda behovet av digitalisering säljs in, och den som vill tala om eller ställer frågor om risker får finna sig i att bli förlöjligad. Också det utgör ett betydande hot mot demokratin. Ingenting som rör demokrati kan tas för givet. Vårdslösheten som sprider sig och det växande ointresset gör mig rädd, men enda sättet att möta rädslan, främja demokratin och kämpa för hållbarhet är att skriva om det istället.

Det är en lika djävulsk som oundviklig symbios: de sociala medierna uppmanar till kortfattade och enkla appeller, vilket sitter som hand i handske för politiska populister. Och de traditionella medierna måste rapportera om och reagera på det som uppfattas som en ”storm” (liktydigt med 300 personer på Twitter) eftersom de måste vara med där de tror att allt händer för att inkassera klick på webben och i slutändan överleva. De traditionella medierna blir ”content providers” till de sociala och överlever på smulorna från de nya makthavarnas bord.

Detta är ett mönster som måste brytas, och det kan bara brytas genom att agera på andra sätt. Jag får ibland höra att det inte går att skriva så långa texter som jag ofta gör, men vem bestämmer det? Om det blir en sanning går det så klart inte. Det är inte självklart att det går heller, så klart. Men jag har faktiskt läsare som återkommer och det är en ökande skara. Därför fortsätter jag trots varningarna från de som vet hur nätet fungerar. Jag har tillgång till Flyktlinjers statistik och har genom åren arbetat upp en hyfsad kännedom om vad som fungerar här. Dessutom skriver jag inte för att få klick eller tjäna pengar, jag skriver för att det är mitt sätt att tänka och lära mig förstå samhället och det är ett bra sätt att undersöka kulturen också. Texterna är kanske krävande, men det är precis den typen av texter jag själv uppskattar och vet är demokratifrämjande. Varför skulle jag då skriva enkelt, kort och polemiskt? Om fler vågar vägra klicklogiken kan demokratin främjas och är inte digitaliseringen i sig ett hot.

Och så bereds de otänkbara idéerna plats i de etablerade medierna av klicktörstiga men i grunden välmenta journalister och får därmed legitimitet, varpå de kan fortsätta resan via allmän till politiskt program.

Joseph P Overton räknade aldrig med att det otänkbara skulle kunna färdas i närapå ljushastighet till att bli allmänt eller politiskt program. På hans tid fanns det fortfarande en redaktionell mur mellan det otänkbara och det anständiga.

Hastigheten skapar möjligheter, men den ger också upphov till risker när samhällets inre spänningar ökar. Det finns minst två sidor av allt, och inget är ensidigt gott eller ont. Problem och förtjänster, hot och möjligheter beror på vem, hur och till vad teknikerna används. Ekonomiseringen av samhället och kraven på effektivitet ökar omloppshastigheten och kulturens förändringsrörelse vilket skapar oro som idag kan spridas på nätet. Otåligheten ökar och det gör det svårare att nå ut med krävande, analytiska texter. Vi sitter fast i en ond cirkel som bara kan brytas om många går samman och väljer att agera annorlunda i vardagen. Ingen kommer at bryta mönstren och förändra kulturen åt oss. Vi har alla ansvar för det vi tänker, gör och vad vi sprider i samhället på olika sätt.

Han kunde inte förutspå en tid när liberala medier och andra tongivande institutioner tvingades vika sig för extremerna å den ena eller andra politiska skalan, för blotta överlevnadens skull.

Vad vi bör hålla i minne är att Overton dog för bara ett drygt decennium sedan. Så mycket har hänt sedan dess, och kan komma att hända under kommande decennium. Om vi inte är förberedda.

Det finns inget annat sätt att möta hoten än att förbereda sig. Därför tror jag på bildning som den enda hållbara "lösningen". En skola där kunskapen tydligt har ett egenvärde och där fokus ligger på lärande för livet går det att lägga grunden för en mer reflekterande kultur och ett lite långsammare samhälle där det finns tid att tänka och där allt och alla inte pressas till det yttersta.

Idag väljs Donald Trump till president i USA. Han valdes till president i ett demokratiskt val, trots att Hillary Clinton fick 2,8 miljoner fler röster. Det låter kanske inte särskilt demokratiskt, men är ett faktum som delvis har med synen på demokrati i USA att göra. Ida Östenberg skriver om historien bakom det amerikanska systemet i dagens SvD. Det har skapats just för att inte en enskild demagog ska kunna ta makten. Hennes text avslutas med följande tänkvärda ord.

Men de antika texterna påminner oss om att den moderna demokratin i ett längre tidsperspektiv är en kortvarig företeelse. Den kan inte tas för given. Att demokratin har en tendens att framföda en demagog som med makten i sikte utger sig för att föra folkets talan bör stämma till eftertanke, särskilt vad beträffar det polariserande språkbruket. Politiker gör klokt i att undvika den populistiska retorik om folkets oro, som syftar till att underblåsa motsättningen mellan människor och grupper. Detsamma gäller de underhållnings- och debattprogram som nu slentrianmässigt upprepar samma motsatspar: eliten å ena sidan, folket å andra.

Hur det kommer att bli med Trump som president återstår att de, men hans utnämningar till betydande poster i förvaltningen oroar. Trump säger sig företräda folket, men hans regering kommer att domineras av vita, medelålders, manliga miljardärer. Klyftan mellan ledningen och folket har inte varmt så stor på mången god dag. Det manar till eftertanke och ligger inte i linje med den amerikanska konstitutionen, vilket alla med bara ett ytligt intresse för historien förstår.

Framför allt visar antikens texter och de amerikanska grundarnas politiska diskussioner att arbetet med hur vi bäst organiserar våra samhällen aldrig blir färdigt. Det politiska samtalet får inte avstanna, och i en modern demokrati måste det samtalet inkludera alla. Vi:et i samhället är inte folket mot eliten. Som Lincoln underströk och ingressen till den amerikanska konstitutionen föreskrev – alla är folket. We the people.

Politiken och samhället, kulturen och demokratin är ett ständigt pågående samtal. Om det samtalet utvecklas till en debatt där alla talar förbi varandra och allt bara handlar om vem som vann, har vi snart ingen demokrati. Det är på allvar och frågan är allvarlig och kräver analys, utbyte av tankar och framförallt kollektivt engagemang från folket. Demokratin står och faller med FOLKETS engagemang, och om det engagemanget delegeras till företrädare som Trump, som antas "röra om i grytan" är vi alla lika illa ute som samhället och demokratin.