Mikropolitik och segmenteringar 27

Vi ska åka till Berlin över jul, och ska bo bara några hundra meter från platsen där lastbilen rammade julmarknaden. Vi var där för två år sedan också. Det var så himla fint. Stillsamt. Värdigt och jullikt. Nu får vi se hur det blir. Ännu ett dåd alltså. Ännu ett tecken på att något är fundamentalt fel i vår nya sköna värd. Något är fel, men felet är inte någons. Bara den dumme, som söker enkla lösningar och snabba svar, skyller på en eller ett: grupp, faktor, fel. Det är komplext. Allt och alla hänger ihop och att uttala sig om kausalitetens riktning går inte. Det är helt fel sätt att gripa sig an den här typen av problem, det är att förväxla komplexitet med det som är komplicerat. Det gör även många ledare och andra med makt att göra något som verkligen skulle kunna leva till verklig, varaktig förändring. Inte sällan är det så att lösningarna och problemen emanerar från samma grundförutsättningar, samma kontext och tankevärld. Det öppna och hållbara samhället är det som hotas. En helt annan typ av lösning än den som slentrianmässigt brukar föras fram av dem som är mer intresserade av makt och mandat, pengar och uppmärksamhet, är bildning. Det är ingen LÖSNING, det är en komplex handling som riktar uppmärksamheten åt ett annat håll, ett slags omfördelade av tankar och energi. Bildning är ett alternativt sätt att hushålla med resurser som likt hållbarhet är ett mål som adresserar alla, inte bara de där hotfulla andra. Det öppna samhället präglat av mångfald kräver gemensamma ansträngningar och hela samhällets engagemang.

Deleuze och Guattari identifierar fyra faror som utgör hot mot det öppna och demokratiska samhället. Rädsla, som förra posten handlade om, och som nu återigen hotar att sprida sig i världen. Rädsla är den fattiges och maktlöses vapen. Det tar den till som varken har kunskap att förstå eller resurser att faktiskt förändra världen. Om bara öppenheten kan försvaras och praktiseras finns dock inget annat att frukta än fruktan själv. Tragiskt nog brukar attentat av det slaget som nu drabbat Berlin mötas med krav på Klarhet, som är nästa fara Deleuze och Guattari identifierar (vid sidan av Makt och Flyktlinjer, vilka vi kommer till). Att rädsla är ett hot kanske är enkelt att förstå. Rädsla får människor att göra saker de annars inte skulle. Affekt är en direkt reaktion som stressar och därför alltid övertrumfar intellektet. Ska människan kunna använda sina kognitiva förmågor och dra nytta av kunskaperna krävs att basala behov tillgodoses, samt öppenhet och tid att tänka. Klarhet är dock svårare att förstå hur det kan bli ett hot, och kanske är det just därför hotet är ett hot. Viljan att veta handlar det om, och vad den gör med människor och kulturella sammanhang.

The second danger, Clarity, seems less obvious. Clarity, in effect, concerns the molecular.

Det handlar om viljan att veta i detalj, om begäret efter kunskap och kontroll, ända ner på detaljnivå. Det är samma mekanismer som ligger bakom. Kravet på renhet och klarhet är uttryck för samma affektiva och okritiskt oreflekterade tänkande som rädsla, hat och ropen på hårdare straff. Klarhet låter kanske klokt, men just därför är det en fara. Om det var transparens man krävde kom saken i ett helt annat läge. Viljan att veta handlar dock inte om det, utan om rädslan för det okända. Klarhet handlar om kontroll.

Once again, everything is involved, even perception, even the semiotic regime, but this time on the second line. 

Allt och alla påverkas av denna kulturella strävan. Motiven är många, men allt pekar i samma riktning och bidrar till förändringens genomgripande effekter. Människor, tankar och handlingar dras med i kontrollflödet och strävan efter klarhet, in i minsta detalj. Viljan att veta vad som hände egentligen är förståelsen, men lika fullt ett hot. Att försöka uttala sig på detaljnivå om ett komplext problem är att leta efter något som inte finns, på fel ställe. Det är att betrakta delarna av en helhet som helheten och vise versa, det är att söka en genväg till kunskap som inte går att få.

Castaneda illustrates, for example, the existence of a molecular perception to which drugs give us access (but so many things can be drugs): we attain a visual and sonorous microperception revealing spaces and voids, like holes in the molar structure.

Vad som händer när klarheten ökar och kunskapen närmar sig detaljnivån är att helheten och överblicken går förlorad och perspektivskiftet påverkar både delarna och helheten. Det molära och det molekylära byter så att säga plats. Som vi varit inne på tidigare finns det kaos som ser ut som ordning och ordning som ser ut som kaos. Skenet bedrar. Perceptionen leder tanken fel. Ordning och kaos ser olika ut, men tillståndens ursprung kan mycket väl vara identiska. Samma typ av segmentering kan ge upphov till olika uttryck för samma sak. Kravet på klarhet är det samma. men effekten på molär och molekylär nivå, eller kanske ska man här tala om dimensioner, blir olika. Inte sällan blir effekten den motsatta. Molär klarhet blir till molekylärt kaos, och tvärtom. Den molekylära strukturen är en annan än den molära helhetens. Klarhet betyder därför olika saker i de olika dimensionerna, och ger också upphov till olika effekter. Detta är svårt att förstå och därför är klarhet ett hot mot det öppna samhället.

That is precisely what clarity is: the distinctions that appear in what used to seem full, the holes in what used to be compact; and conversely, where just before we saw end points of clear-cut segments, now there are indistinct fringes, encroachments, overlappings, migrations, acts of segmentation that no longer coincide with the rigid segmentarity. Everything now appears supple, with holes in fullness, nebulas in forms, and flutter in lines. Everything has the clarity of the microscope.

När världen betraktas genom ett mikroskåp är det inte ökad klarhet man ser. Kunskapen man får om detaljerna säger en fortfarande ingenting om helheten som man vill förstå. Detaljkontroll leder till att delarna av helheten kontrolleras, men det är en effekt som uppnås till priset av kontrollförlust på den övergripande nivån och allt förvrids och förvandlas till sin motsats. Frihet blir kontroll, och dumhet blir kunskap. Är det inte just vad Orwell beskriver i boken 1984? Är det inte den sköna nya värld vi skapat för oss och med iver fortsätter bygga. Övergripande hot möts med detaljkontroll och problem på detaljnivå möts med övergripande regleringar. Komplexa problem hanteras med komplicerade lösningar och kunskapen man får är inte den man söker och behöver. Det är som att titta på stjärnor i mikroskåp och som att studera myror med teleskåp. Det är dumheten omvandlad till klokskap och det demokratiska, öppna samhället där mångfald är ett hanterbart tillstånd hotas i grunden, inifrån, underifrån, av oss som lever här. Verkligt allvarliga hot kommer inte utifrån, de kommer inifrån. Ofta från dem som säger sig vara våra vänner. Det är just detta som Deleuze och Guattari varnar för. Mikrofascismen som existerar mitt framför ögonen på oss, men som vi missar för att vår uppmärksamhet är riktad någon annanstans. Och som aktiveras och sedan får fritt spelrum av strävan efter kontroll och klarhet.

We think we have understood everything, and draw conclusions. We are the new knights; we even have a mission. A microphysics of the migrant has replaced the macrogeometry of the sedentary. But this suppleness and clarity do not only present dangers, they are themselves a danger. First, supple segmentarity runs the risk of reproducing in miniature the affections, the affectations, of the rigid: the family is replaced by a community, conjugality by a regime of exchange and migration; worse, micro-Oedipuses crop up, microfascisms lay down the law, the mother feels obliged to titillate her child, the father becomes a mommy. A dark light that falls from no star and emanates such sadness: this shifting segmentarity derives directly from the most rigid, for which it is indirect compensation.

Komplexiteten är den samma, hela vägen ner till elementarpartiklarna. Sökandet efter klarhet och kontroll leder till sin motsats, informationen går förlorad i bruset och tydligheten försvinner bland detaljerna. Just det man vill undvika får på det sättet fritt spelrum. Mikrofascismen som hela tiden finns där under ytan, eftersom det handlar om djupt mänskliga (men ändå omöjliga) önskningar, behov och uttryck, riskerar att svänga i takt. Kontrollen på den molära nivån leder till kaos på den molekylära, och det är ett kaos som drivs av hat som riktar rörelsen och ger upphov till ordning igen. Hela tiden denna pendling mellan ytterligheter. Inte antingen eller, utan mer eller mindre av både och. Från det molära till det molekyära. Det som territorialiserats på ena nivån deterritorialiseras på den andra, och reterritorialisas sedan igen i ett komplext spel mellan ordning och kaos. Rädsla är ett hot för den får oss att sluta tänka och ger affekterna fritt spelrum, vilket leder till ökad rädsla. Begäret efter klarhet leder till kontrollåtgärder på en övergripande nivå, som skapar kaos bland delarna. Det är effekter av systemets inneboende strävan efter balans.

The more molar the aggregates become, the more molecular become their elements and the relations between their elements: molecular man for molar humanity. One deterritorializes, massifies, but only in order to knot and annul the mass movements and movements of deterritorialization, to invent all kinds of marginal reterritorializations even worse than the others.

Det som ordnats i mitten bryts upp i marginalen, och vise versa. Kaos på molekylär nivå leder till rädsla som skapar behov av klarhet, som leder till kontroll på molär nivå, vilken leder till ordning. Fast ordningen är en annan än den önskade. Vänner blir på detta sätt till fiender och fiender uppfattas som vänner. Talet om svenska värderingar låter som en återgång till folkhemmet, men är i själv verket en fascistisk nyordning vars enda syfte är att underblåsa rädsla i förhoppningen att det ska leda till kontroll. Det är dock en rörelse som drivs av hat, ett slags dödslängtan.

But above all, supple segmentarity brings dangers of its own that do not merely reproduce in small scale the dangers of molar segmentarity, which do not derive from them or compensate for them. As we have seen, microfascisms have a specificity of their own that can crystallize into a macro fascism, but may also float along the supple line on their own account and suffuse every little cell.

Både ordning och kaos finns överallt. Det är så komplexa system ser ut och fungerar. Därför går det inte att studera delarna, för de är lika komplexa som helheten, på samma sätt som helheten är lika komplex som delarna. Fascismen kommer inifrån och uppstår mellan. Den kristalliseras och riskerar att sprida sig obemärkt i samhällskroppen när rädslan får oss att rikta uppmärksamheten utåt, mot de förment hotfulla, främmande andra. Och när kravet på klarhet får oss att rikta uppmärksamheten mot detaljerna, mot centrum kristalliseras fascismen i periferin. Därför behövs ett annat perspektiv, en annan förståelse. Bildning handlar inte om att söka svaret, utan om att förstå vad det är för typ av problem man har att hantera. Komplexa problem som löses med komplicerade metoder löser inte problemet, det riskerar snarare att förvärras. Och samma gäller komplicerade problem som löses med komplexa metoder. Bildning handlar om att lägga band på rädslan och om att tänka ett varv till innan kravet på klarhet reses. Bildning handlar om perspektiv, om att se till både helheten och detaljerna, om att hantera tillstånd av det som Wittgenstein så träffande beskriver som Ankharar. Fascismen finns inom och mellan oss, men vi ser den inte för vi fokuserar på svaret och väljer att se de aspekter som passar oss.

A multitude of black holes may very well not become centralized, and acts instead as viruses adapting to the most varied situations, sinking voids in molecular perceptions and semiotics. Interactions without resonance. Instead of the great paranoid fear, we are trapped in a thousand little monomanias, self-evident truths, and clarities that gush from every black hole and no longer form a system, but are only rumble and buzz, blinding lights giving any and everybody the mission of self-appointed judge, dispenser of justice, policeman, neighborhood SS man.

Det oss själva vi borde vara rädda för, inte de andra. Hotet kommer inifrån och kan när som helst kristalliseras när rädslan förlamar och oss fokus riktas mot en eller ett. Det öppna samhället kan bara försvaras med öppenhet, liksom verklig kontroll bara kan nås genom tillit och individuellt (frivilligt) ansvar för helheten. Hållbarhet och kvalitet är inga övergripande mål som delarna kan ledas mot. Sanningen är inte svaret för frågan handlar om något helt annat. Enda sättet att mota bort den där SS mannen är att själv inte agera som en, och det kan man bara göra om man håller rädslan i kontroll och tar sig tid att reflektera. Därför återvänder jag till frågan om och behovet av bildning, som är en komplex lösning på ett komplext problem.

We have overcome fear, we have sailed from the shores of security, only to enter a system that is no less concentricized, no less organized: the system of petty insecurities that leads everyone to their own black hole in which to turn dangerous, possessing a clarity on their situation, role, and mission even more disturbing than the certitudes of the first line.

Kraven på effektivitet i samhället leder till ineffektivitet. Kontrollen leder till minskad tillit, mer rädsla och ökad känsla av risk, som leder till begär av mer kontroll. "Det är muslimernas fel, är dumhetens rop på hjälp, inte den kloke och starkes försvar av det öppna samhället. Kraven på klarhet leder till att kunskap om helheten går förlorad. En dunkel tänkt tanke maskerad till handlingskraftig trygghetsåtgärd. Det är nu när hotet är som stört som tilliten är som viktigast, som öppenheten behövs som mest. Och när klyftorna ökar är det inte murar vi behöver bygga, utan broar. Allt vi gör, gör vi med eller mot varandra, och åtgärderna kommer att få effekter som aldrig kan kontrolleras. Verkligheten är inte som man vill att den ska vara, den är som den är, och bildning handlar (som jag ser det) dels om att lära sig förstå det, dels om att lära sig hantera den insikten.