Relativism. Del två.

Denna text är ett slags pendang till de fyra texterna om postmodernism. Utgångspunkten för reflektion är en gammal Understreckare av Henrik Bohlin (fil dr i teoretisk filosofi och högskolelektor i idéhistoria med inriktning mot vetenskapsteori vid Södertörns högskola). Delar upp texten i två delar och detta är del två.

Relativism uppfattas ibland som hittepå, som en problematisk uppfattning. Det var bättre förr, liksom, när alla litade på forskarna och accepterade sanningarna som spreds från akademin. Visst var det mer av ordning och reda då, innan relativismen. Fast så var det även när kyrkan hade makten och hustavlan angav rådande och av Gud givna ordning. Att blanda samman tillit till auktoriteter med synen på sanning är olyckligt. Relativism är resultatet av forskning. Det är utgångspunkten. Verkligheten har inte förändrats, bara vår syn på den. Är och bör är två olika saker. Av det ena följer inte automatiskt det andra. Argumenten för och indikationerna på relativismens relevans är övertygande, menar jag. Därför måste insikten accepteras. Fast av det följer inte något givet. Vi befinner oss i en ny situation som vi alla har ett ansvar att lära oss hantera. Förnekelse är lika olyckligt som blind tilltro.

Därför är det välkommet att det getts ut en handbok för den som vill fördjupa sig i diskussionen och få klarhet i begrepp och argument: Den svårfångade relativismen. En uppslagsbok , redigerad av Sven-Eric Liedman, Torbjörn Tännsjö och Dag Westerståhl och med artiklar skrivna av svenska forskare i filosofi, idéhistoria och vetenskapsteori (Thales, 247 s). Bokens inledning ger en översikt över debatten och förklarar grundläggande begrepp. Under uppslagsorden presenteras och diskuteras centrala termer och teorier, liksom några utvalda tänkare från båda sidor i debatten. Läsaren bjuds också på många bra tips till vidare läsning.

Jag har inte läst boken, men den behövs idag mer än när den kom och artikeln skrevs. Relativism är ett begrepp som verkligen behöver redas ut, och som det verkar gör författarna i boken det på ett bra sätt. Det är väldigt lätt att avfärda något som man inte riktigt förstår och som det cirkulerar uppfattningar om,särskilt i dessa tider när falska nyheter börjar bli ett allvarligt hot mot demokratin. Kompetensen att hantera relativism och komplexitet, tillblivelse och icke-linjär förändring är viktigare än någonsin. Kunskap om kunskap(spriduktion) handlar det om. Insikt om hur man vet och avgör vad som är trovärdig och relevant/användbar kunskap.

En av bokens förtjänster är att den klargör skillnaden mellan olika former av relativism, som ger olika svar på frågan: Vad är relativt till vad? Sanning, moraliska kategorier och själva verkligheten har alla hävdats vara relativa, och har relativiserats till bland annat individer, historiska epoker, kulturer, språk och begreppssystem. Enligt moralisk subjektivism är till exempel giltigheten hos moraliska värden och normer relativ till enskilda individer, enligt kulturrelativism till kulturer. Kuhns argument om de ”olika världarna” handlar däremot om verkligheten, som hävdas vara relativ till vetenskapliga paradigm.

Begreppsförvirringen är stor och när frågan debatteras istället för att samtalas om talar man förbi varandra. Det tar tid och fokus från kärnfrågan: KUNSKAPEN. Ett kunskapssamhälle måste byggas från grunden. Åsikter måste skiljas från fakta och olika perspektiv och ingångar behöver belysas. Tyvärr saknas tiden och intresset. Orka hålla på, liksom. Vad är poängen, om det ändå inte finns ett definitivt svar, om frågan inte kan avgöras en gång för alla? Du är ju forskare; svara på frågan! Ibland får man höra den typen av tankar och åsikter, och blir man svaret skyldig för att frågan är felställd, ämnet allt för vagt eller om det helt enkelt inte finns ett enda, entydigt svar, anklagas inte sällan forskaren för problemet som finns inbyggt i frågan eller går att härleda till verklighetens konstitution.

Relativister betonar ofta att människors handlingar och tänkande bör tolkas utifrån de unika historiska och sociala sammanhangen och att tolkaren måste undvika att oreflekterat tillämpa sin egen tids och sitt eget samhälles normer och föreställningar på främmande perioder och kulturer. Därför är det ingen tillfällighet att ett försvar av relativismen presenteras i en helt annan form än uppslagsbokens, nämligen som en serie fallstudier av några utvalda relativistiska teoretiker, där det finns utrymme att beskriva den historiska kontext i vilken de verkade och utvecklingen och komplexiteten i deras tänkande. Det handlar om idéhistorikern Bosse Holmqvists bok Till relativismens försvar. Några kapitel ur relativismens historia: Boas, Becker, Mannheim och Fleck (Symposion, 302 s). Efter en inledande allmän översikt över relativismens historia presenteras fyra relativistiska tänkare, alla verksamma under mellankrigstiden: den tysk-amerikanske antropologen Franz Boas, den amerikanske historikern Carl Becker, den ungersk-tyske sociologen Karl Mannheim och den polske medicinaren och vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck. I bokens avslutande del utvecklar Holmqvist ett eget argument för relativism och bemöter vanliga invändningar.

Alla kategoriska ståndpunkter är problematiska i en föränderlig värld. Därför är det glädjande att läsa detta, att ämnet förklaras genom fallstudier, inifrån och på tankarnas egna premisser. Innan man bildar sig en egen uppfattning om något måste man förstå hur den man samtalar mer tänker. Man kan komma överens om att man inte är överens. Och man kan lyssna även på den man inte håller med eller tänker samma som. Det är så kunskap utvecklas, och det är vad relativismen handlar om; kunskapsutveckling, förståelse för komplexitet och kompetens att hantera verkligheten, på verklighetens egna premisser. Det är ingen motsägelse att hävda med säkerhet att sanningen är relativ. Jag tror det är den mest spridda och allvarligaste missuppfattningen om vetenskap och kunskap. Som sagt, verkligheten är som verkligheten är, inte som människor vill att den ska vara. Kommer man fram till att det inte går att nå Sanningen, i betydelsen det enda, evigt giltiga Svaret, ja då har man lärt sig massor om verkligheten. Och där, i den insikten, finns öppningar till en ny och bättre förståelse för tillvaron och dess komplexitet.

Bokens styrka är att den, snarare än att reducera relativismen till en eller ett fåtal abstrakt definierade teser och begrepp, presenterar den som ett helt komplex av besläktade idéer och tankelinjer, tentativt formulerade som delar av tankesystem i utveckling. En hel rad olika, delvis motstridiga former av relativism passerar under läsningen revy och görs begripliga i sitt sammanhang: relativism som den metodologiska ståndpunkten att varje tid, samhälle och kultur måste förstås utifrån sina egna förutsättningar; relativism som tes om gränserna för förnuftsmässig argumentation; relativism som tolerans och öppenhet för andra traditioner, men också som slutenhet i den egna traditionen, vilken ju utgör sin egen högsta norm och saknar måttstockar för rätt och fel utanför sig själv; relativism som kritik av det egna samhället i jämförelse med alternativa kulturer, men också som konformism med den egna kulturen, visserligen utan anspråk på att denna skulle grundas på några högre, universella sanningar; relativism som en sorts livsåskådning enligt vilken det är fåfängt att söka efter en absolut, säker grund för mening i tillvaron.

Ett slags provkarta över mänskligheten och tänkandets historia, alltså. Sökandet efter det enda, mest sanna och bästa svaret, har en lång historia. Relativismen handlar om att konstruera en sammanhållen kritik mot den problematiska uppfattningen. Historien och kunskapsutvecklingen slutar emellertid inte där. Det går inte att slå sig till ro med svaret att allt är relativt. För det första är allt inte relativt, och för det andra handlar relativismen om kritik mot alla dogmatiska uttalanden. Det handlar om att förstå verkligheten på VERKLIGHETENS egna premisser, inte om att tala om hur man ska göra, tänka eller agera. Jag ser i kritiken mot relativismen spår av tänkandet som föregick relativismen, ogrundade uppfattningar om hur det är (eller hur det borde vara). Det är en smärtsam process att bryta sig loss från invanda mönster. Det måste man ha förståelse för. Steget ut i relativismens tankeuniversum är smärtsamt. Visst gör det ont när knoppar brister, sa Boye, och det är sant. Varför skulle våren annars tveka?

Ett problem i relativismen, som efterhand framträder allt tydligare i ”Till relativismens försvar” utan att få någon egentlig lösning, är att den lika gärna kan utgöra ett argument för öppenhet som för slutenhet gentemot andra kulturer och tänkesätt. Att den egna kulturen inte kan göra anspråk på att utgöra den enda och universellt giltiga sanningen kan å ena sidan vara ett argument för att vi har något att lära av andra kulturer, som visar alternativ till de invanda normer och föreställningar vi lärt oss betrakta som självklarheter och därmed gör det möjligt för oss att förhålla oss kritiskt till dem. Man skulle kunna kalla det en öppenhetens optimistiska relativism. Men å andra sidan tycks relativismen ha konsekvensen att de andras övertygelser och värderingar bara är giltiga relativt deras kultur eller paradigm. Det som är sant för dem behöver inte vara sant för oss. Vi lever i vår värld, de lever i sin. I så fall har vi inget att lära av dem som skulle kunna vara giltigt för oss, och omvänt har de inget att lära av oss. Var och en är instängd i sin kultur eller sitt paradigm, oförmögen att tänka utanför dess ramar. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, som Kipling en gång uttryckte det. Detta skulle man kunna kalla en slutenhetens pessimistiska relativism.

Som sagt. Steget ut i relativismens universum är ett steg ut i okänd terräng. Förväntar man sig färdiga, absoluta svar på frågorna som uppstår där, är man kvar i absolutismens paradigm. Den typen av kritik, som bygger på antaganden från ett annat tankeuniversum, är orättvis. Vill man förstå relativismen måste man lära sig lyssna. Man måste vara ödmjuk inför det okända. Den som hänvisar till relativism för att rättfärdiga sina egna sanningar eller för att avförda någon annans är stängd och har slutat lyssna. Det leder inte till utveckling och fördjupad förståelse för verkligheten, på verklighetens egna premisser.  

Denna tvetydighet i relativismen hänger samman med ett dilemma i fråga om tolerans. Relativism är ett starkt argument för att tolerera olika åsikter. Ni får tänka som ni vill, vi får tänka som vi vill, och eftersom er sanning är en annan än vår kan ingen av oss säga att den andre har fel. Men tolerans blir djupt problematisk i förhållande till sådant som kulturellt rättfärdigade hedersmord, kvinnlig könsstympning, religiös fanatism och Suruhawaindianernas behandling av oönskade barn. Relativister har bemött detta argument genom att påpeka att kulturer inte är enhetliga eller oföränderliga. I alla eller de flesta kulturer finns kritiker och därmed en potential för utveckling. I filmklippet om Suruhawas hör man till exempel en av stammens kvinnor klaga över ett barn som dödats och förklara att hon hade velat ta hand om det. Att tolerera Suruhawas kultur behöver därför inte betyda att förbehållslöst acceptera deras behandling av barn.

Jag tycker alla har ett ansvar att skapa sig en egen uppfattning om saker och ting, innan man samtalar om dem. Att antingen acceptera allt eller förkasta det, är LIKA problematiskt och utgår från samma tankemodell. Det går att fördöma könsstympning, hedersvåld och religiös fanatism, utan att hävda att man själv har rätt och de andra fel. Jag accepterar aldrig kvinnlig könsstympning eller hedersvåld, och jag finner ingen som helst anledning att Sverige ska göra det heller. Jag ser gärna en feministiskt utrikespolitik som tar tydligt anstånd från den typen av uttryck. Det är möjligt att hålla fler än en boll i luften, om man bara lärt sig hantera kulturell komplexitet. Jag är för den svenska lagstiftningen som gör det möjligt att döma svenska medborgare för sexuella övergrepp på barn som utförts utomlands. Tolerera kan för övriga bara den göra som befinner sig i en överordnad position, och det är inte möjligt om man accepterat relativismens utgångspunkter. Det handlar om att stå upp för det man tror på, samtidigt som man kritiserar det man är mot, samt om att lära sig hantera skillnaden och komplexiteten som jonglerandet med olika, ibland motstridiga uppfattningar, leder till. Samtal är vägen fram, inte debatt.

Men att tolerera både åsikten att barnen bör dödas och att de inte bör dödas är ingen lösning. Frågan kvarstår om vi bör ingripa till barnens försvar eller förhålla oss passiva. Holmqvists ståndpunkt är att relativisten mycket väl kan kritisera inslag i andra kulturer, men då till skillnad från objektivisten inte gör några anspråk på universell, kulturoberoende giltighet för sin kritik. Men om vår kritik av barnamord saknar giltighet utanför vår egen kultur, blir det oklart varför Suruhawas ska bry sig om den. Om relativisten trots detta framhärdar i sin kritik av den främmande kulturen, kan man fråga sig om han eller hon inte, i realiteten om än inte till namnet, har övergett relativismen och övergått till en form av moralisk universalism.

Här ser jag en tydlig skillnad mellan en samtalande och en debatterande hållning. I en debatt finns bara plats för en vinnare, en (absolut) ståndpunkt. Komplexitet kan bara mötas genom samtal, genom att visa intresse för den andra och skillnaderna mellan dens förgivettaganden och ens egna ståndpunkter. Går man in i ett samtal utan möjlighet att ändra uppfattning är det inget SAMTAL. Varför ska någon lyssna på mig om jag redan vet allt och har min uppfattning klar för mig? Varför ska  någon annan lyssna på mig om jag inte visar hen respekten som det innebär att lyssna? Att lyssna är inte samma sak som att hålla med eller försvara. Att lyssna handlar om att försöka förstå. Allt går inte att förstå, men det är i så fall många gånger ömsesidigt. Det är som det är, eftersom verkligheten är som den är. Om detta kan man tycka massor, men det är ändå till syvende og sidst som det är. Svårt att acceptera kanske, men det finns inget annat att göra om man verkligen vill veta och förstå.

Frågan är alltså hur det är möjligt att vara tolerant, öppen och samtidigt radikalt kritisk till andra åsikter, kulturer och traditioner. Varken relativismen eller universalismen tycks ge något fullt tillfredsställande svar. Debatten kommer att fortsätta. I en globaliserad och mångkulturell värld är den ofrånkomlig och angelägen långt utanför de akademiska seminarierummen.

Om man samtalar istället för att debatera är det möjligt, menar jag. Och håller med om att frågan är angelägen. Komplexa frågor kräver komplexa svar och förståelse för verkligheten som den är, inte som man vill att den ska vara.