Konkurrensens konsekvenser 1

Raset i Pisa fortsatte inte. Den svenska skolan har inte blivit sämre. Kunskapsutvecklingen befinner sig inte i fritt fall. Skönt! Hoppfullt! Äntligen! Men knappt hinner resultatet presenteras och tas emot, och än mindre bearbetas. Lärarna får inte glädjas och eleverna pusta ut innan Jan Björklund och Gustav Fridolin står i Aktuelltstudion och debatterar skolpolitikens för och nackdelar. Tidigare på kvällen satt Mats Knutson i Rapport och hyllade Jan Björklunds reformer, som han med säkerhet ansåg sig veta låg bakom vändningen.

Debatten är norm idag, liksom analysen av DEBATTER. Vem vann? Varför?! Analyser av åsikter om egna insatser hör inte hemma i nyhetsrapporteringen i ett land som värnar kunskapen och det kritiska tänkandet. Så bygger man inte en kunskapsnation. Ett lands utbildningssystem kan inte styras, kunskap kan inte tvingas fram och om inte ansvaret för skolan och makten över utbildningsvardagen återlämnas till lärarna och skolledarna kommer kunskapen i Sverige att bli lidande. Och slutar vi inte debattera och börjar samtala om dessa frågor finns ingen räddning i sikte. Jag menar, resultaten lyfte från en låg nivå och än återstår massor av arbete. Skolan är dessutom inte isolerad, den är en integrerad del av samhället, och det som mäts i Pisa är därför inte bara elevernas resultat; provet är lika mycket ett slags barometer för kunskapsläget i landet som helhet.

Därför är det glädjande och viktigt att läsa och reflektera över innehållet i Eva-Lotta Hulténs text i DN (som handlar om boken ”Klara färdiga gå! En bok om konkurrism”). Björklunds skolpolitik, liksom så mycket annat i samhället idag, utgick från en grundtanke som sällan diskuteras, en oproblematiserad utgångspunkt som handlar om att konkurrens driver kvalitet. Den grundtanken genomsyrar dagens samhälle, inte bara i Sverige, som lika lite som skolan är en isolerad företeelse. Är det så? Leder konkurrens verkligen till bättre resultat? Är Pisa en tävling, och politikerna lagledare som kan uttala sig om framgångar eller misslyckanden som resultatet av sina egna och andra politikers strategiska beslut? I debattsamhället finns bara plats för en vinnare och därför blir frågan om vem som VANN den enda intressanta frågan. Vad gör detta sätt att tänka och agera, detta grundläggande antagande, med samhället, med skolan, kunskapen, hållbarheten, med dig och mig?

Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå anser vi att det är bra för barn att idrotta. Det stämmer ju, så till vida att det är nyttigt för människor att röra på sig, men med tävlandet följer också problematiska biverkningar som vi sällan pratar om.

Förekomsten av doping inom idrotten och kostnaderna som läggs både på att utveckla dopingpreparat och bekämpa otyget borde mana till eftertanke. Det viktigaste resultatet av Pisa var också att barns socioekonomiska bakgrund spelar roll för resultaten och att klyftorna växer. Estland, talades det om i helgen, har världens mest jämlika skola, och där liksom i Finland når man bättre resultat i Pisa än i Sverige. Jag vet inte, men föreställer mig att skolan där är något som alla värnar. Utbildning är en angelägenhet för alla. En kunskapsnation är och fungerar inte som ett fotbollslag som går att toppa genom att satsa på några få. Kunskap växer fram ur djupet och bredden av landet. Genom samverkan och samtal där KUNSKAPEN står i centrum växer vetandet fram mellan människor. Det unika och fina med kunskap är att den utvecklas både när man får hjälp och när man solidariskt hjälper varandra. Kunskap växer ur intresse och engagemang, och ju friare man kan vara i sökandet och hjälpandes desto bättre. Konkurrensen leder till att fokus istället flyttas till resultatet på provet, och när resultatet är det enda som betyder något blir jag viktigare än du. Pisa är ett slags tävling. Och så länge Alliansen och Regeringen TÄVLAR om vem som är bäst på skola, så länge utbildning är en profileringsfråga för politikerna kommer debatter och analyser av debatter att anses intressantare än kunskap och lärande. Det är både enklare, mer dramaturgiskt tacksamt och klickvänligt att rapportera om vinnare och förlorare än att diskutera vetenskap.

I dag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, en överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment och vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra och vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och får högst konkret feedback på vår popularitet. Vi får från alla håll och på alla områden höra att tävlande och konkurrens är bra och utvecklande för oss som individer och för samhället i stort. Denna föreställning är så stark att den blivit till en ideologi.

För eller mot fria skolval. Betyg eller inte? Vinst eller ej? I kampen om inflytande och när det bara finns utrymme för en vinnare som tar hem hela spelat polariseras samhället och klyftorna accentueras. Alla vänds mot varandra och blir till potentiella hot mig jag och mig och det som är mitt. Tanken är förrädisk och det har visat sig att majoriteten av befolkningen är övertygade om att man är bättre än genomsnittet. Alla ser sig därför som vinnare, vilket gör konkurrensen lockande, för den bekräftar ju det jag redan vet, att jag är bättre. I en nation som vill se sig som en kunskapsnation och som verkligen sätter kunskapen i centrum kan inte tillåta sig att låta skolan och utbildningssystemet vila på en fundament av lösa antaganden och önsketänkande. Hur ser det ut och fungerar i verkligheten, det är det enda som betyder något.

Konkurrismen formar vår bild av vad det är att vara människa och vad som är ett gott samhälle och den påverkar alla delar av våra liv. Ofta till det sämre. Jag ska ge några exempel.

I ett klassiskt experiment av psykologiprofessorerna Sam Glucksberg och Robert W Weisberg fick deltagarna ett stearinljus, tändstickor och en låda med häftstift. De ombads att försöka komma på ett sätt att få ljuset att sitta fast på väggen och kunna tändas utan att stearin droppade på golvet. Tricket var att komma på att man kan tömma lådan på häftstift, häfta fast den på väggen och ställa ljuset i den. Försökspersonerna delades in i grupper och den ena fick bara beskedet att man ville få ett medelvärde på hur snabbt människor kunde lösa en sådan här uppgift. Den andra gruppen fick veta att de som var snabbast skulle få priser. Det tog i genomsnitt 3,5 minuter längre att komma på lösningen i den grupp som försatts i en tävlingssituation. Tävlande om vinster kan få oss att prestera sämre på uppgifter som kräver extra tankeverksamhet av oss. Vi blir mindre kreativa, mindre eftertänksamma och mer fastlåsta vid våra förutfattade meningar om hur saker ska lösas.

Evidens brukar krävas för att beslut ska kunna godkännas. Problemet är att det anses räcka att det finns studier som stödjer beslutet. Har man bara tillräckligt på fötterna kan man driva igenom beslut, till exempel om att göra skolan till en tävlingsarena där både skolor, lärare och elever konkurrerar och där det är viktigt vilken skola man väljer och hur mycket man fokuserar på sina betyg och provresultat. Finns det verkligen stöd i forskning för att en sådan ordning leder till att kunskapsutvecklingen i landet främjas? Det verkar finnas gott om stöd för att iaktta försiktighet. Men eftersom även politiker tävlar om framgång i jakten på makt och mandat, leder det till att incitamenten att samverka i politiken också minskar.

Debatten och samtalet är två vägar att gå, två olika sätt att komma fram till vilka beslut som ska tas. Det ena bygger på konkurrens och det andra på samverkan. Debatten om skolan polariserar och leder till att enkla frågor om antingen eller hamnar i förgrunden och till att komplexa frågor om vad som faktiskt fungerar och vad som är skolans egentliga uppdrag aldrig riktigt kan tas på allvar. Konkurrismen leder till att mål som världens bästa skola framstår som lockande. Kunskap för kunskapens skull och lärande för livet går inte att tävla om. Fast varför ska man TÄVLA om kunskap och lärande? Varifrån kommer den tanken egentligen? Varför inte säga stop och belägg. Skolan är allt för viktig för att reduceras till ett slags arena där framtidens vinnare fostras att bli bra på att tävla. Det behövs samtal om kunskapens roll och lärandets betydelse, samtal som förs utifrån ett gemensamt intresse om att det ska bli bra och inför för att komma fram till ett avgörande. Det är inte reformer och nya ordningar som skolan (och landets kunskapsutveckling) behöver, utan lugn och ro, tid att tänka och möjlighet att fokusera på innehållet. Färre prov behövs och ökat intresse för lärande måste främjas. Om man tävlade om vem som är bäst på att hjälpa andra att utvecklas kom saken i ett helt annat läge. Jag vill se en samtalande skola som handlar om det man ska göra sedan och vad som krävs för att klara sig inte bara fram till utan även förbi, nästa nivå. Avskaffa betygen och inför inträdesprov. KUNSKAPEN hamnar då i centrum, tävlingsmomentet försvinner, och fokus skulle riktas mot individens lärande och den gemensamma utvecklingen. I ett land där skolan och lärande inte är allas angelägenhet kan ingen ingen verkligt kvalitativ kunskap växa.

Trots att tävlingar regelbundet används för att få oss att prestera bättre saknas stöd för att det skulle fungera också på ett generellt plan. En metaanalys av tillgänglig forskning, av Kou Muruyama och Andrew J. Elliot, visar att individuellt tävlande i olika sammanhang sammantaget kommer ut på noll. De som gillar att tävla presterar i vissa avseenden bättre medan de som ogillar att tävla presterar sämre – och mår sämre.

Utbildning har blivit en marknad där eleverna konkurrerar om betyg, skolorna konkurrerar om elever (eller elevpengen), på arbetsmarknaden konkurreras det om jobb och i affärer och snart sagt överallt konkurreras det med låga priser. Alla jagar alla i en meningslös jakt om att bli bäst, skit samma i vad. Bäst ska man bli, trots att det är ett relativt värde och fast den som är bäst fortfarande kan vara usel i absoluta mått mätt. När konkurrensen står i fokus växer föreställningen om LEDARENS roll fram. I Högskolesverige förväntas linjecheferna ta strategiska beslut, laget toppas och verksamheten effektiviseras och trimmas för att vinna fördelar i konkurrensen med andra lärosäten. När Karolinska institutet lyckades rekrytera Paulo Macciarini var det en nyhet som betraktades som en stor framgång och en fjäder i hatten för ledningen. Resten är historia. Påminner om att det var en journalist som avslöjade bluffen och myglet. Liksom i idrottsvärlden där doping visserligen fördöms men framgången och stjärnglansen och pengarna ändå är viktigast, anses det i konkurrensens namn viktigare att värna varumärket än att faktiskt bry sig om KUNSKAPEN.

När vi är upptagna av att tänka på våra enskilda prestationer och vår status blir vi dessutom mindre benägna att ställa utmanande frågor och mer benägna att välja bort utmaningar och utveckling och hålla oss till områden vi redan kan, av rädsla att förlora position. Vi ger upp lättare – om jag inte kommer att vinna kan jag lika gärna sluta nu. Tävlande gör oss också mer aggressiva. Den sprida föreställningen att idrott bara kanaliserar känslor vi redan har är felaktig. Det finns ingen katharsiseffekt. Idrotten skapar ilska och våld. Ett talande exempel: 35 procent av alla idrottsledare har utsatts för våld, hot eller trakasserier. Det är mer än dubbelt så många som inom andra utsatta grupper, som poliser, politiker eller anställda på försäkringskassan.

Allt detta vet vi. Ändå bjuds Jan Björklund in till TV för att sprida sina ogrundade åsikter om vad den svenska skolan behöver. Det oroar mig. Kunskap är inget man tävlar om. Möjligen är kunskap något man tävlar med, men konkurrensen gör oss alla till förlorare, förr eller senare. Just nu känner jag mig som en förlorare, trots att jag har världens bästa arbete. Jag skulle vilja fortsätta tänka och skriva om detta viktiga ämne, men dagen är fylld av saker som skulle gjorts igår och kriser som måste lösas. På väg till ett möte. Ständigt på språng. Det går ut över kvaliteten och är en konsekvens av konkurrismen och den svenska utbildningspolitiken. Återkommer senare idag eller imorgon med fler tankar, men vill avsluta med ett utdrag från min avhandling (som finns i fulltext, på nätet, open access). Utdraget handlar om manlighet och konsekvenser av tävlingstänkande.

Som utgångspunkt för en analys av den här formen av manligheter väljer jag att utgå från en välkänd sångtext av countryartisten Jonny Cash: ”A boy named Sue”. Vad som gör låttexten användbar i detta sammanhang är att den ger ett inifrånperspektiv på den process som man tvingas genomgå för att tillägna sig det som beskrivs i ovanstående punkter.

Låttexten är en berättelse om en pojke som av sin far, strax innan denne övergav hemmet, fick namnet Sue. Att som man vara döpt till ett kvinnonamn är inom ramen för den kontext där pojken växer upp ungefär det värsta man kan tänka sig. Genom hela sin skolgång trakasseras han också på grund av sitt namn och när Sue växt upp drar han på grund av skam från stad till stad. Eftersom han inte accepterar att bli hånad hamnar han ständigt i slagsmål. ”Livet är inte enkelt för en pojke som heter Sue”, säger han. Att fadern övergav familjen känner han ingen bitterhet över, men eftersom denne givit honom ett flicknamn har han tilldelat sig själv en livsuppgift, att söka efter fadern och döda honom. Slutligen finner han honom, på en bar. Mötet resulterar oundvikligen i en våldsam uppgörelse mellan männen, först med knytnävarna, sedan med kniv. Far och son hamnar slutligen ute på gatan, uppställda mitt emot varandra med laddade pistoler. Avgörandet är nära. Just innan Sue ska avlossa den förlösande kulan, ler fadern mot sonen och säger:

Den här världen är hård och om en man ska klara sig i den måste han vara tuff. Jag visste att jag inte skulle finnas där för dig, så jag gav dig det där namnet och tackade för mig. Jag lämnade dig i trygg förvissning om att du skulle bli tuff eller dö. Det är det där namnet som har hjälpt dig att bli stark. Det märker jag när vi slagits. Du har din fulla rätt att hata mig, och jag skulle inte anklaga dig om du dödade mig. Men innan du gör det borde du tacka mig för dina muskler, ditt mod och din manlighet – För det var jag som gav dig namnet Sue![1]

Förklaringen leder till försoning. Men, och det är själva poängen med att presentera låten här, när Sue tänker på egna eventuella barn säger han avslutningsvis, med eftertryck, att de ska få namn som: ”Bill, George eller vad som helst. Utom Sue”. Den uttrycksfullhet Jonny Cash lägger bakom orden när han räknar upp de klassiska pojknamnen vill jag se som ett tecken på ambivalens i förhållande till det manliga ideal som presenteras i sången. Det Sue tvingats utstå i sitt liv har visserligen försett honom med eftertraktade manliga attribut, men eftersom han poängterar att han inte tänker ge sina egna barn kvinnonamn, kan man misstänka att det inte varit mödan värt. Det kostade helt enkelt mer än det smakade.

Med hänvisning till detta resonemang vill jag fortsättningsvis rikta blicken mot vad det innebär att eftersträva truckermytens ideal. När det talas om manlig makt och mäns inflytande i samhället handlar det oftast om de fördelar (vissa) män erhåller genom att leva upp till förväntningarna på dem som grupp. Men det finns även andra aspekter att beakta. Manlighetsidealet som mytens trucker lever efter handlar om mäns rätt att röra sig i världen för att söka frihet. Den enda relationen han verkligen bryr sig om är den med lastbilen. Eventuella barn får modern ensam ansvara för. Rubber Ducks försök att försvara sitt sätt att leva kostade honom sånär livet. Visserligen klarade han sig, men enligt en sådan manlighetslogik måste kampen fortsätta tills en av kombattanterna avgår med segern. Det finns bara plats för en vinnare. Majoriteten kommer således att bli förlorare, men genom att koncentrera all uppmärksamhet mot vinnaren hamnar den aspekten i skymundan. Faktum är att även vinnaren, förr eller senare, blir förlorare när en mer kompetent utmanare träder in i den eviga kampen. Manligheterna som upprätthålls av Sue, Rubber Duck och lastbilsförarna i Trucking World Wide förknippas således med mest makt, och är mest värd, just innan bubblan brister. Den som vill leva upp till och bejaka ett sådant ideal måste försaka en hel del för att uppnå målet. Lyckan som detta eventuellt innebär varar emellertid aldrig länge. Vem tjänar på att dessa aspekter inte belyses?

----------------------------------------

[1] Min översättning.