Relativism. Del ett.

Denna text är ett slags pendang till de fyra texterna om postmodernism. Utgångspunkten för reflektion är en gammal Understreckare av Henrik Bohlin (fil dr i teoretisk filosofi och högskolelektor i idéhistoria med inriktning mot vetenskapsteori vid Södertörns högskola). Delar upp texten i två delar.

Kulturrelativism är ondska, kunde man läsa i en uppmärksammad blogg nyligen. Utfallet föranleddes av ett filmklipp på Youtube som visar hur ett barn ur Suruhawastammen i Amazonas begravs levande. Upphovsmännen till filmen hävdar att stammen på detta sätt gör sig av med sjuka och av andra skäl oönskade barn. Filmen visar hur jorden i den nylagda graven rör sig, och en kvinna berättar om ett barn som gråter hela natten i sin grav innan det dör på morgonen. 

Enligt kulturrelativismen finns inga universella moraliska sanningar, utan det som är rätt för exempelvis vår tids svenskar eller västerlänningar kan mycket väl vara fel för människor med annan etnisk bakgrund, och omvänt. Om vi upprörs av inslag i andra kulturer är det därför att vi naivt och oreflekterat betraktar våra egna moraliska normer som den enda möjliga måttstocken för rätt och fel. I sin yttersta konsekvens leder resonemanget till slutsatsen att det kan vara fullt moraliskt försvarligt för Suruhawafolket att begrava barn levande, även om det självklart är djupt förkastligt för oss, och att det därför vore fel av utomstående att ingripa för att skydda barnen. Enligt relativismen finns ju ingen kulturoberoende, objektivt giltig moral i vars namn vi skulle ha rätt att tvinga på andra folk traditioner och normer som är främmande för dem.

Den här typen av diskussioner blossar upp ibland. Hur kan, bör, ska man förhålla sig till olika typer av kulturella fenomen som går på tvärs mot våra vanor och sätt att tänka? Enormt svårt, och som upplagt för infekterad debatt. Jag tror på samtal, här liksom i så många andra fall. I ett samtal måste man inte komma fram till det enda, bästa sättet att förhålla sig till problem som är komplexa. Samtal handlar lika mycket om att lyssna som om att tala, och målet är ömsesidig förståelse. Vad säger att man ska göra något överhuvudtaget, i en situation som den som filmen beskriver? Skulle vi acceptera att någon utifrån intervenerar i våra liv, vår vardag? Hur skulle vi reagerar om någon utifrån försökte hindra någon av oss att göra vad vi anser självklart och helt oproblematiskt? Visst upprörs jag av händelsen, liksom jag upprörs av könsstympning, hedersvåld och förekomsten av dödsstraff, men det betyder inte att jag har rätt och de andra har fel. Relativism handlar för mig överhuvudtaget inte om att hävda att någon har rätt eller fel. Relativism handlar om behovet av FÖRSTÅELSE, ömsesidig förståelse. Att vara människa innebär att leva och tänka på väldigt många olika sätt. Alla tycker mer eller mindre olika om skilda saker och företeelser. Det är dock alltid de andra som har fel och som ska fördömmas. Relativismen handlar om att förstå relationer och olikhet, inte om att ursäkta förmenta vidrigheter. Förstå är INTE samma sak som att förklara eller ursäkta.

Men om vi väljer att passivt se på när barn lider och dör på detta sätt, gör vi oss då inte medskyldiga till ett fruktansvärt brott, även om det sker i namn av tolerans och respekt för traditionerna hos det folk offren haft oturen att födas in i?

Det kan aldrig handla om antingen eller. Jag måste inte acceptera det som sker, jag kan protestera. Jag kan göra min röst hörd och intervenerar, men jag kan aldrig hävda att jag självklart har rätt. Jag kan tycka att man borde försvara värden man håller högt, men det går inte att säga att alla, alltid ska agera så. Det finns ingen universell moral, bara olika sätt att vara moralisk. Mitt sätt är inte bättre än ditt, bara annorlunda. En moral kan vara sämre än en annan, men det har inget med innehållet eller uttrycken att göra, det har med moralens egen inneboende koherens att göra. En moral är moralisk om den hänger ihop, annars är den bara opportunistisk. SDs moral hänger inte ihop, för den tar för vet att allt som är svenskt är bra och allt som kommer utifrån är dåligt. Även om det inte finns någon genuint svenskt, allt som uppfattas svenskt är blandningar av olika influenser utifrån. SD skapar skillnad där det egentligen är mer som är likt. De värnar vi och är skeptiska mot dom, oavsett vad de andra säger eller gör, och de drar sig inte för att sprida lögner om det gynnar deras sak. Det är omoraliskt, mer omoraliskt än att göra något som anses problematiskt för oss i Sverige. Om, säger om, handlingen ingår i ett system av tankar och handlingar som hänger ihop och som konsekvent följs av människorna som lever med kulturen.

Relativismens inflytande har varit så stort att den tycks ha blivit en del av vår tids ”sunda förnuft”. Särskilt bland yngre är det svårt att hitta någon som inte är övertygad om att sanningen är relativ. Till synes inkonsekvent är de flesta så fast övertygade om själva relativismen att försök till ifrågasättande av den möts av misstro och upprördhet, ungefär som om man skulle ha sagt något rasistiskt eller kvinnofientligt. Relativismen förknippas ofta med odogmatisk öppenhet för andra åsikter, men åtskilliga anhängare är påtagligt dogmatiska inför kritik.

En sak som postmodernismen har bidragit till är detta att sanning idag av allt fler uppfattas som ett problematiskt begrepp. Det är bra. Kritiskt tänkande är viktigt, liksom öppenhet för perspektiv, alternativa vinklingar och nytänkande. Samtidigt är det svårt. Att hantera problem av typen både och, verkar vara det svåraste. Antingen eller, är lättare. Ständigt faller man för frestelsen i att kategoriskt hävda det ena eller det andra. Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella. Både och, inte antingen eller. Det är svårt men viktigt att lära sig hantera den insikten. Annars har en dogmatisk tro på sanningen ersatts med en lika dogmatisk övertygelse om att det inte finns någon sanning. Relativism handlar om att ta sig förbi dogmatismen och om att lära sig se förändring samt hantera komplexitet.

Den antike sofisten Protagoras, berömd för tesen att ”människan är alltings mått”, homo mensura , räknas ibland som den förste relativisten. Det kanske viktigaste pionjärverket i den nutida relativismen är den amerikanske vetenskapshistorikern och vetenskapsteoretikern Thomas Kuhns ”De vetenskapliga revolutionernas struktur” (1962, andra upplagan med ett viktigt efterord 1970), detta trots att Kuhn själv inte betecknade sig som relativist. Kuhn hävdar bland annat att det inte finns någon neutral, oberoende evidens genom vilken man kan avgöra vem som har rätt i strider mellan olika vetenskapliga forskningstraditioner, ”paradigm”. Kuhn hävdar till och med att anhängare av olika paradigm ”lever i olika världar”. Istället för att säga att astronomerna i den medeltida traditionen hade fel och Galilei rätt (eller för den delen det omvända), borde man alltså säga att medeltidens astronomer levde i en värld där solen rörde sig kring jorden, medan Galilei och hans efterföljare, däribland vi nutida människor, levde och lever i en värld där jorden rör sig kring solen.

Tanken på människan som alltings mått kan så klart uppfattas som ett slags relativism, men jag är inne på samma tanke som Kuhn. Vetenskapen är skapad av människor, för människor. Drömmen om en stor Sanning, bortom det mänskliga, är bara en variant på drömmen om en Gud, som vet allt och som frälser människan från ondo. Relativism är sanningen, om verkligheten inte liknar människans föreställning om den. En parallell till den tanken är att Gud inte skapat människan till sin avbild, det är människan som skapat Gud som en avbild över sin egen dröm om perfektion. Verkligheten är som den är, inte som människor önskar att den ska vara. Det är relativismens och postmodernismens innovation. Självklart, kan tyckas, men tanken visar sig i praktiken vara enormt svårt att hantera. Det räcker inte att en tänker så och lär sig hantera den tanken, först när många ser, förstår och kan hantera insikten kan samhället sägas vara moget att ta sig till nästa nivå. Det är en sak att säga att sanningen är relativ, och en HELT annan sak att förstå vad det verkligen innebär och lära sig hantera insikten.

Det stora genomslaget för Kuhns bok berodde delvis på att han skrev om naturvetenskap och därmed skakade bilden av denna som själva mönsterexemplet på objektivitet och rationalitet. Störst betydelse har dock relativismen haft inom humaniora och samhällsvetenskap, där den i olika former har varit en del av många mycket inflytelserika teorier och ståndpunkter de senaste decennierna, som social konstruktivism, postkolonialism, mångkulturalism och postmodernism.

Jag ser relativismen som ett nyckelhål till en annan dimension som vi än så länge bara kan kika in i. En dörr som gläntats på. Kunskapssamhället släpar efter här och sitter fortfarande fast i övertygelsen om att sanningen är absolut samt en och den samma överallt. Sanning är ett ord, en utmaning. Först när vi lärt oss hantera insikten som ordet bär på kan vi bygga ett samhälle där relativism är en tillgång istället för som nu ett problem. Relativismen manar till samtal. Debatten är ett forum skapat för en binär värld där allt är antingen eller, där en eller ett är svaret och där det alltid finns en som är bäst. Relativism är inte en fråga som kräver ett svar, det är en ingång till samtal. Relativismen synliggör mellanrummen och ger perspektiv på det invanda. Hur vet jag att jag har rätt? Reflexivitet går hand i hand med relativism. Låt oss göra ett försök, skrev Nietzsche. Det är en mer hållbar inställning till kunskap än: Vad är sant? Förståelse för komplexitet kan bara växa i ödmjukhet inför dels att jag kan ha fel, dels att båda kan ha rätt. Kultur handlar det om. Människor, mänsklighet. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi önskar oss. Skyll inte på postmodernismen när det uppstår problem. Vi har alla ett ansvar att lära oss hantera verkligheten, eller i alla fall försöka bli bättre på att förstå komplexiteten.

Ett problem i debatten är att deltagarna ofta talar förbi varandra. Relativister utmålar motståndarna – ömsom betecknade anti-relativister, objektivister, rationalister, absolutister och universalister – som oreflekterade dogmatiker, oförmögna att skilja mellan sina egna fördomar och otvivelaktigt säkra eviga sanningar. Ju extremare relativisterna framställer den motsatta ståndpunkten, desto mer urvattnad blir deras egen, tills det visar sig att många inte lägger in mycket mer i det de kallar relativism än tanken att människor faktiskt tycker olika, eller att det kan finnas goda skäl för motstridiga uppfattningar – knappast någon skulle förneka någondera. På motsvarande sätt tenderar objektivister att tillskriva relativister extrema åsikter som få eller ingen av kött och blod faktiskt omfattar. Innebörden av ”relativism” pendlar på så vis mellan det triviala och det absurda. Anhängarna menar en sak med ordet och kritikerna en annan. Debatten skulle tjäna på större precision i begreppsanvändningen.

Motsättningen står inte att finna mellan relativister och absolutister, utan mellan dem som förstår både-och-logiken och de som avfärdar och håller fast vid en antingen-eller-logik. Relativsim är inte en fråga som går att debattera, den kan man bara samtala om. Först när vi förstå det kan saker och ting förändras, och då kan det gå fort. En uppgift för skolan och utbildningssystemet. Kunskapssamhället handlar inte om fakta och förklaring, förutsägelser och kontroll, utan om förståelse för komplexitet och insikt i förändringsprocessers icke-linjära logik. Verkligheten är inte, den blir till. Det är vid varje givet tillfälle möjligt, både att alla har fel och att alla har rätt, eller att ingen ens är i närheten av att förstå. Ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet. Det är första steget mot insikt. Sedan återstår bara hårt arbete.

Återkommer inom kort med fortsatta tankar.