Viljan att veta kan ibland vara så stark att den är starkare än insikten om vad som går att veta. Önskan att få ett svar kan vara viktigare än att svaret verkligen är korrekt. Det är ett mänskligt dilemma, ett olyckligt tillstånd, och det kräver förståelse för fler saker än bara kunskapen. Även den mänskliga psykologin måste tas med i beräkningen, liksom förmågan till kritiskt tänkande. Det räcker inte att något är sant i betydelsen att en utsaga stämmer överens med förhållandet i verkligheten. Kunskap handlar inte bara om det som är och händer där ute, utan lika mycket om det som sker inom och mellan människor. Därför är viljan till sanning, begäret efter kunskap, som Foucault skriver om, så viktigt att uppmärksamma och förstå. Om man verkligen vill veta, vill säga. Kunskapen måste passera genom en lång rad filter och den måste översättas i flera led innan den når ut i samhället. Det finns många resonanslådor och potentiella felkällor att ta i beaktande på vägen mellan verkligheten och vetandet.
Slutligen tror jag att denna vilja till sanning, som alltså vilar på institutionellt stöd och institutionell distribution, har en tendens att utöva -- jag talar fortfarande om vårt samhälle -- ett slags press på och tvingande makt över andra diskursformer.
Här tror jag det har hänt saker i samhället sedan Foucault höll sitt tal på Collège de France 1970. Den vetenskapliga diskursen står idag i ett närmast motsatt förhållande till samhället. Idag är det politiken som i allians med näringslivet utövar tvingande makt över vetenskapen. Kunskapens ställning är inte lika självklar längre, och delvis som en följd av att Foucault visat på relationen mellan makt och kunskap har makten kunnat flytta fram sina positioner för att utmana vetenskapen, särskilt på områden där kunskapsläget inte är diffust. Där man tidigare litade på vetenskapen, lyssnar man idag på andra. Viljan till sanning är lika stark, men resultatet blir ett annat om man väljer att lyssna på företrädare för vetenskapen än om man väljer att lyssna på politiken eller näringslivet. Och eftersom kulturen i hög grad är resultatet av diskurser fungerar det också, åtminstone ett tag. Klimatförnekelse kan man ägna sig åt ganska länge innan problemen blir uppenbara, till exempel. Det går också att få välavlönade arbeten med mycket ansvar även utan utbildning, så länge ägarna inte protesterar.
Jag tänker på hur den västerländska litteraturen i sekler har nödgats stödja sig på det naturliga, det sannolika, på ärligheten liksom på vetenskapen, kort sagt på den sanna diskursen.
Här tänker jag på debatterna på senare år om romaner som sägs handla om sanningen men där det funnits fiktiva inslag, och fiktiva böcker vars innehåll stämmer överens med sanningen. Inom litteraturens område har inte riktigt lika mycket förändrats som på andra områden, uppenbarligen. Fast även där har sanningen förlorat en del av sin glans och oantastlighet. På gott och på ont, för det innebär så klart att vetenskapen också granskas, vilket är viktigt. Kunskapen är aldrig given, den måste reflekteras över, utvärderas och ständigt omvärderas.
Jag tänker också på hur de ekonomiska praktikerna, kodifierade som föreskrifter eller anvisningar (eller möjligen som moral), sedan 1500-talet har försökt finna en grund, försökt ge sig själva ett rationellt berättigande genom en teori om tillgångar och produktion.
Här har det sannerligen hänt saker sedan Foucault talade. Det har till exempel inrättats ett pris till Alfred Nobels minne, i ekonomisk vetenskap. Och även om vetenskapen om ekonomi aldrig lyckats förutsäga kriser eller uppgångar och trots att ekonomin är lika gåtfull som vädret finns det en vilja att vetenskapliggöra ekonomin. Där, i den rörelsen, i den viljan att veta visar sig ett slags begär efter kunskap. Viljan till sanning är starkare än verklighetens och kulturens myllrande komplexitet. Det är mer lockande att ha kunskap om något bestämt, än om något diffust.
Och jag tänker på hur en så normativ företeelse som straffsystemet har sökt sina grundvalar eller berättiganden först, naturligtvis, i en rättsteori och sedan från och med 1800-talet i sociologisk, psykologisk, medicinsk eller psykiatrisk kunskap. Det är som om inte ens lagens ord kunde auktoriseras i vårt samhälle av någon annan än en sanningsdiskurs.
Som sagt, jag tror det går att iaktta en pendelrörelse här. Idag är sanningen inte absolut, och då har vetenskapens status förlorat en del av sin forna glans. Trots att sanningen om sanningen är att det inte går att uttala sig så säkert som man kanske trodde tidigare är det som om kunskapen upplösts och inte är lika intressant längre. Jag tror det handlar om lockelsen som ligger i tvärsäkerheten; både i att vara säker och att lyssna på någon som säger sig vara säker. Människan har en utpräglad fallenhet att vika sig för auktoriteter och genom historien har den som vill leda lutat sig mot olika saker: Gud, vetenskapen och idag pengar. Därför är det berättigat att tala om diskursens ordning, istället för kunskap. Ordningen och auktoritetstron kommer före kunskapen. Makt, vetande och subjekt är en dynamisk och sammanhållen enhet som allt och alla relateras till och får sin mening genom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar