Bara bildning fungerar mot populism och faktaresistens 1

Lars Dencik skriver klokt om bildning i SvD idag. Om bildningens värde och roll i en samtid där gränsen mellan kunskap och åsikt håller på att luckras upp. Det talas om kunskapens betydelse, men utan en väl utvecklad och vida spridd förmåga att tänka klokt, samt intresse för frågorna, problemen och utmaningarna, och inte minst tid, bland befolkningen som helhet, spelar det ingen roll för talet blir tomt. Idag är det Nobeldagen och bildningens fana hissas. Kunskapen placeras i centrum. Vetenskapen äras. Under en vecka fylls salarna som annars ekar tomma med liv och det samtalas om kunskap. Fast snart är det vardag i akademin igen och i lokalerna där bildningen tidigare hölls vid liv fokuseras återigen på betyg, poäng, ekonomi, genomströmning, kontroll, styrning och mätbarhet. Strukturens makt över innehållet är stor. Reglernas värld är enkel. Människor går att kontrollera. Bildningen och verkligheten lever dock sina egna liv, de är som de är och det kan ingen mänsklig vilja eller maktordning i världen ändra på. För att hålla drömmen om de enkla lösningarna (som fungerar i teorin) levande krävs allt mer av faktaresistens. Det är inte förnekelsen som är problemet, den är en konsekvens av fasthållandet vid att det är kartan som gäller. De där två sakerna hänger samman och ger oss ledare som talar till känslorna och som föraktar kunskapen och de intellektuella som hotar deras svartvita världsbild.

Hur förhåller sig människors politiska val till den pågående samhällsutvecklingen? Är det vi sett ske under hösten i USA och Storbritannien exempel på en mer generell tendens i dagens utvecklade länder? Vad ligger bakom utfallen?

Jag tror det handlar om att samhällets komplexitet håller på att bli ohanterbar och att varje försök att kontrollera det okontrollerbara, oavsett hur välunderbyggd metoden är i teorin, bidrar till att spänningarna växer. Enskilda människor ger en efter en helt enkelt upp. Det är ingen idé. Antingen säger kroppen ifrån, eller också intellektet. "Jag orkar inte längre". Individer regredierar och söker sig till likasinnade, till miljöer där drömmen kan hållas vid liv. Det måste vara NNs fel. Och när alla med makt säger samma sak framstår en outsider som ett bättre alternativ än mer av samma. När alla politiker söker mandat för samma frågor och vänder sig till samma människor med liknande budskap, och sedan efter valen ägnar sig mer åt att bevaka sin makt än att faktiskt hantera samhället så som det är och verkligheten faktiskt fungerar, öppnas ett utrymme för populister som tar steget fullt ut och lovar enkla lösningar. Allt fler har allt mindre att förlora på att rösta på något annat (egalt vad) än det som försatt befolkningens breda lager i den pressade situation man har att hantera.

Snart stundar viktiga val i flera europeiska länder, bland annat i Frankrike, Tyskland och Holland. Den klassiska höger–vänster-dimensionen tycks ha mist sin polariserings­potential, och en annan i de moderna västerländska demokratierna hittills förbisedd politisk dimension har på kort tid blivit politiskt artikulerad: den mellan ”folket” och ”eliten” – populismens politiska parhästar.

Varför har det blivit så?

Mer än någonsin möter människor i dag nya intryck och ställs inför ständigt nya utmaningar. Vi vet att vi inte vet, men också att vi inte kan veta vart utvecklingen är på väg med oss. Annat än in i det ovissa. Människor försätts av den snabba samhälls­utvecklingen i ett tillstånd av kronisk turbulens. Oavbrutet ställs vi inför nya oklarheter, nya komplexiteter och mot­sättningar i den verklighet vi som människor har att hantera.

Verkligheten kan bara HANTERAS, aldrig kontrolleras. Viljan att kontrollera är dock stark, och det är enkelt att falla till föga för viljans makt när det saknas tid att tänka och reflektera på riktigt. Nätet svämmar dessutom över av information och fakta och det är enkelt att fastna i en självbekräftande bubbla där mer eller mindre trovärdiga fakta som harmonierar med drömmen om enkelhet och kontroll. Det handlar om psykologi, om socialpsykologi (som är Demciks ämne). Den kroniska turbulensen kan bara kontrolleras genom att minska kraven, lätta på kontrollen och kräva mindre. Liksom tystnad bara kan värnas genom att vara tyst kan långsamhet bara bli verklighet genom att minska intensiteten i tillvaron. Komplexitet kan inte hanteras genom att behandlas som den vore komplicerad för det ökar bara komplexiteten och svårigheten. Hantera är motsatsen till kontrollera. Det är det första man måste inse.

Hantera hur då? Årets Nobel­pristagare, Bob Dylan, har i en av sina sångtexter givit ett svar: ”You always have to be prepared, but you never know for what”, sjunger han. Men hur kan man göra sig ”prepared”, rustad, för tillstånd och situationer man inte kan veta vad de innebär, men som man vet måste komma – det nya, det okända? I dag framstår samtiden som allt mer främmande, framtiden som något man vill undvika.

Jag brukar tänka att det jag gjort i hela mitt liv är att förbereda mig. Det är motsatsen till att planera. Förbereda sig handlar inte om att utveckla en plan för något bestämt, utan om att samla på sig kunskap och erfarenhet som kan komma att behövas längre fram, i en okänd värld som inte existerar förrän där och då. Idag planeras det för en värld som mål- och kvalitetssäkrats, och ju tydligare mål och hårdare kontroll desto effektivare och billigare blir det. Fast det krävs ett mått av faktaresistens för att upprätthålla den drömmen. Det som hänt är att resistensen spridit sig till människor som drömmer om något annat än makthavarna. Om man nu ändå ska drömma varför inte ta steget fullt ur? Som sagt, det handlar om psykologi. Ska kunskap som faktiskt fungerar kunna växa och komma samhället till gagn behövs dels förståelse för människans psykologi, dels förståelse för verklighetens komplexitet och framtidens fundamentala öppenhet, dels BILDNING. 

Sociologen Zygmunt Bauman har i boken ”Modernity and ambivalence” (1992) givit ett perspektiv på vad som händer när människor i en förändrad verklighet försöker använda de samband de etablerat mellan hur man handlar och vad utfallet av detta handlande blir. Osäkerheten och förvirringen växer, och med det också ett starkt intresse av att hålla kvar eller re-etablera den värld man känner till – men som moderniseringens virvelvind redan förpassat till historiens arkiv.

Trygghet handlar det om. Ett grundläggande mänskligt behov av trygghet. Det kan och får aldrig bli ett problem att vilja känna sig trygg. Den som är otrygg blir stressad och tänker inte klart. I en sådan situation är det enkelt att regrediera, bygga murar och värna sig själv och de sina. Det som kan kontrolleras försöker man kontrollera. Det är inte svårt att förstå att människor kan reagera så. Reaktionen är mänsklig. Det som skiljer människorna åt är hur man hanterar känslorna och vad man tillåter känslorna att göra med en. Den som saknar kontakt med det man lärt sig i skolan eller som inte har tid att tänka klart på grund av stress och brist på tid har svårt att möta känslorna och balansera dem med kunskap och intellektuell förmåga. Det gäller samma på individ- som på samhällsplan. Ett samhälle är i mångt och mycket samma sak och fungerar på samma sätt som individerna. Det handlar om kunskapens roll och möjligheten att balansera intellektet mot känslorna. Där står kampen. Kunskapen måste försvaras mot känslornas makt, både hos individen och i samhället. Sanningen rår bara på känslorna om det finns tid och möjlighet att tänka efter. Det är detta som förberedandet handlar om. Bildning är resultatet av förberedelse, inte en lista med ett bestämt innehåll som kan kontrolleras. Verkligheten är komplex, men förstår man bara det och finns det bara tid att tänka och reflektera kan känslorna hanteras och när känslorna hanterats kan kunskapen komma till sin rätt. Det enda man behöver frukta är fruktan själv, har någon sagt. Det är kloka ord. Bildning handlar om att samla på sig vishet, det handlar inte om fakta och evidens; utan om förmågan att använda kunskapen för att hantera livet och samhället. 

Många upplever detta som besvärande och oönskat, som något man fruktar och vill bort ifrån. Det är i detta det populistiska upproret startar. Fruktan är den av alla känslor som lättast låter sig exploateras för politiska syften och kopplas till den mix av utopi och nostalgi som Zygmunt Bauman i en föreläsning i Stockholm i våras benämnde Retropia.

Enkelhet. Rena linjer. Ordning. En stark ledare. Det är vad man tycker behövs. Och i dess spår samling kring ett enkelt, entydigt och traditionsbestämt ”vi”.

Att i det uppskruvade läge vi nu befinner oss i säga: Tyst! Tänk efter! Låt oss samtala om saken! Det är hopplöst svårt. Även om det är samt,viktigt och det enda hållbara tränger kunskapen inte igenom den känslomässiga barriären som skyddar individens innersta och mest sårbara. Orden försvinner i bruset och larmet. Det är inte bildningen det är fel på, utan samhällets hårt uppdrivna och fördummande tempo som utsätter människorna för saker som människor inte kan hantera. Allt fler uppgifter som tidigare sköttes av människor utförs nu av maskiner, för att människorna inte klarar av att leva upp till sina egna krav. Är det verkligen klokt? Är det inte ett utslag av hybris, att försöka bygga ett samhälle som ställer högre krav på individerna än vad individerna klarar av. Att inte anpassa kraven och förväntningarna efter verkligheten och människans faktiska förmågor är ett politiskt och akademiskt uttryck för faktaresistens, och alla lösningar som inte tar hänsyn till människan som samhället är skapat av och för är populistiska. Hotet kommer inte utifrån, det växer fram inom och mellan oss alla. Det är vi som utsätter oss själva och varandra för populismens och faktaresistensens risker.

Lösningen svaras: BILDNING, men nu behöver jag tid att tänka på annat. Jag bryter där och återkommer inom kort med lite mer specificerade tankar om vad bildning är och hur ett mer bildat samhälle skulle kunna främjas.