Lägger forskare pussel, eller skapas mosaik?

Världen, samhället, kulturen och kunskapen, är det ett slags struktur som ligger fast eller bara mycket trögt rör sig? Eller handlar det om föränderliga ordningar som hela tiden blir till? Den avgörande frågan är inte vilken av utgångspunkterna som som är (mest) sann, för det finns inget sätt att ställa sig utanför och objektivt undersöka saken vetenskapligt, utan vilket sätt att se på dessa saker som är mest konstruktivt och hållbart? Föreställningar om hur det är påverkar både perception och kognition, och viljans makt är stor, särskilt om flera uppfattar saken på samma sätt och vill samma sak. Och föreställningar om just kunskap och kultur finns det, som påverkar vardagen och forskningen.

Frågan jag allt oftare ställer mig i den akademiska världen är om vi lägger pussel eller skapar mosaik. Jag var i år med på en större forskningsansökan som trots uppmuntrande respons landade i ett avslag med en motivering som gör mig nedstämd eftersom den visar hur stark föreställningen är i akademin om att forskning handlar om att lägga ett slags pussel. Avslaget motiverades med att vi inte tillräckligt tydligt talade om vad vi skulle komma fram till (förväntade resultat), samt att inga förstudier genomförts. För att få medel att bedriva forskning ska man idag, om man utgår från motiveringen vi fick, först skaffa sig en helhetsbild som ramar in problemet, sedan ska man identifiera mönstret och även bitarna som ska fogas samman till en helhet. I princip krävs av den som ska forska att man har tillgång till kartongen där pusslet ligger så att man kan beskriva bilden, samt att man börjat med och är nästan klar med kantbitarna samt kan beskriva hur många bitar som pusslet består av och hur lång tid det tar att lägga klart det. Innan dessa kriterier uppfyllts får man inte forska. I teorin är forskningen fri, men eftersom det krävs pengar för att få tid att forska kan man undra hur det står till med den saken i praktiken.

I och med att problemet definierats ligger vägen mot lösningen, målet med forskningen, kunskapsresultatet, fast. Sedan är det en fråga om tid och resurser. Och bedömningen av forskningen handlar om att jämföra resultatet med bilden som målades upp i ansökan. Det finns med andra ord inget utrymme för överraskning i forskningen. Målet ska nås, det man redan visste ska bevisas, ju snabbare desto bättre. I och med att projektplanen lags fram och medel beviljats blir vägen fram (själva forskningen) en meningslös transportsträcka. Därför bjuds det på tårta och skickas ut pressmeddelanden när man får forskningsmedel. Segern antas kunna tas ut i förskott, och det är vad som räknas att vinna kampen om medel och acceptans för artiklarna som skrivs. Blir man dessutom citerad är vägen mot professorstiteln utstakad.

Det ges kurser och finns filmer på YouTube som handlar om hur man skriver framgångsrika ansökningar och artiklar som blir antagna. Forskningshantverket handlar idag allt mer om att lyckas i konkurrensen, och om form. Framgång i akademin handlar om att knäcka koder. Vad man forskar och skriver om, själva kunskapsmålet, spelar en underordnad roll, för kan man inte tydligt beskriva vad man ska komma fram till och går det inte att sammanfatta resultatet i ett abstract får man inga medel och det blir svårt att få sina artiklar antagna. Jag fick efter några turer fram och tillbaka med granskarna en artikel antagen här i höst, men eftersom tidskriften ville ha pengar för att publicera texten avböjde jag. Jag kan aldrig acceptera en sådan instrumentell syn på kunskap. Min forskning utgår från andra premisser och jag undersöker andra saker, med andra mål.

Kulturvetenskap har att hantera en mångfacetterad och dynamisk verklighet, omöjlig att avgränsa och bryta ner i behändiga delar. Kulturvetaren lägger därför inte pussel. Kulturvetenskap handlar snarare om att skapa mosaik. Det är så jag vill se på och beskriva skillnaden. Kulturvetenskapen producerar också bilder, men en annan och friare typ av bilder. Kulturvetaren har ingen ram att anpassa sig efter. Forskningen liknar mer skapande verksamhet och bilden som växer fram byggs upp av skärvor och fragment, av små spegelbilder av verkligheten som forskaren samlar på sig, antingen med hjälp av mer eller mindre strukturerade insamlingsmetoder eller med hjälp av ett öppet sinne och slumpen. Skärvorna som fogas samman till ett mönster är inte avbilder av det som undersöks, utan fria tolkningar och skissartade beskrivningar som är tänkta att fungera som utgångspunkt för samtal för att tillsammans med allmänheten öka förståelsen för kulturen som alla delar och skapar tillsammans.

Mosaikerna som skapas av kulturvetare kan vara avbildande, men de kan också vara abstrakta bilder som kräver tolkning för att bli meningsfulla. Det är inget självändamål utan en anpassning till kunskapen som forskningen handlar om att försöka nå. Metoden och framställningsformen bestäms av kunskapsmålet, inte av konventioner eller koder. Vägen mot kunskap om kultur är en omväg, både för forskaren och mottagaren. Kulturvetaren lever mitt i sitt studieobjekt och kan aldrig ställa sig vid sidan av för att få perspektiv. Pusselläggande forskning är ett slags simulering och dess värde avgörs av hur LITE ny information som forskningen resulterar i. Målet är att avvika så lite som möjligt från planen. Mosaikskapande forskning är mer av karaktären simulacra där SKILLNADEN är hela poängen. Kulturvetenskap överraskar och ger nya perspektiv. Forskning handlar om att tillföra kunskap och öka förståelsen för det invanda och självklara. Jag undersöker förutsättningar för förändring, jag talar inte om hur det är, av det enkla skälet att kultur är en komplex och dynamisk tillblivelseprocess som både påverkas av och påverkar människorna som lever mitt i den.

Det handlar inte om att det ena är bättre än det andra. Kombinationer av ordning och kaos är vad som bygger världen. Balans mellan både och, inte antingen eller. Den synen på forskning skulle jag vilja se mer av i akademin och politiken. Det viktiga är vad som fungerar i och för det aktuella ändamålet och att forskningen leder till användbar kunskap. Forskning handlar inte om att följa regler utan om att identifiera lagbundenheter och skapa regler. Kritiken jag för fram handlar om synen på kunskap och forskning, om bedömningen av projekt och principerna för fördelning av forskningsmedel som tydligt premierar pusselläggande forskning där man i princip garanterar ett bestämt utfall. Det kanske framstår som klok förvaltning av allmänna medel och är definitivt kostnadseffektivt, men om svaret är givet redan från början kan man undra hur meningsfullt resultatet blir egentligen. Forskning bevisar ingenting. Forskning handlar om att undersöka världen.

Samma normerande syn på forskning och kunskap som finns i akademin finns även i politiken och förvaltningen av samhället. Först läggs en detaljerad budget, och sedan kontrolleras att planen följs. Avvikelser bestraffas och okritisk lydnad premieras. Ju djärvare mål som sätts upp desto bättre är det, för antagandet är att man med ekonomistyrning och budgetdisciplin kan realisera nästan vilka drömmar som helst. På allt fler områden och i allt fler verksamheter läggs det pussel. Kompetensen att lägga mosaik och förstå abstrakta bilder utarmas och betraktas i bästa fall som underhållning och kuriosa. Vi har fått en politik byggd på löften och eftersom övertygelsen om systemets förträfflighet är stark vinner den som lovar mest, snabbast och till lägsta möjliga kostnad. Det gäller över hela linjen, det är ett kulturellt skapat antagande som blivit norm och som påverkar bedömningen av kunskapens värde och synen på bra och samhällsnyttig forskning.

Jag tänker på företag som Facit som gick från att vara världsledande till att bli konkursmässigt på bara några år i början av 1970-talet, eller Nokia som gick samma öde till mötes strax efter millennieskiftet. Båda företagen och dess mäktiga ledare var så förblindade av framgången att de betraktade sig som osårbara. Allt fokus riktades inåt, mot planen för verksamheten och budgeten. Omvärlden, varifrån efterfrågan på produkterna och pengarna kom ifrån, ägnades inte tillräckligt med uppmärksamhet. Den som är bäst i världen på att bygga mekaniska räkneapparater, vad bryr sig den om att det börjar dyka upp elektroniska maskiner som är billigare, snabbare och mer portabla? Och den som bygger världens snyggaste mobiler, vad bryr sig den om portabla skal som användaren själv får fylla med appar? Inte särskilt mycket visade det sig, och resten är historia. Det manar till eftertanke. Det räcker inte att vara bäst och världsledande, i alla fall inte i en komplex och föränderlig värld. Det räcker inte att ha en plan och kunna följa den. Till dels och under en tid kan förändringsprocesser styras och kontrolleras, men inte på längre sikt. Därför är det avgörande för den långsiktiga hållbarheten, inom både samhället och forskningen, att OLIKA förmågor hålls levande. Ingen vet när de kan komma att behövas.

Det handlar inte om antingen pussel eller mosaik, utan om vad som är kunskapsmålet och vad som passar bäst till vad och när.